När man rapporterar hur högt upp i atmosfären moln befinner sig avses vanligen höjden till deras undersida, molnbasen.
För svenska förhållanden kan moln som ligger över cirka 5 kilometer upp kallas för höga moln. Moln som befinner sig mellan 2 och 7 kilometer kan betecknas som medelhöga och de vars molnbas ligger under 2 kilometer kan kallas för låga moln.
Detta är en förenkling. Den som vill veta mer hänvisas till WMO:s manual se länk i högerspalten.
Det finns moln vars molnbas gör att de räknas till de låga molnen, men deras vertikala utsträckning kan vara enorm. Ett exempel är bymoln (Cumulonimbus) som kan ha en molnbas på 500 m men en topp som ligger över 10 km.
I äldre tider saknades ofta instrument för att mäta molnens höjd. I stället gjordes en uppskattning. Man använde helt enkelt grova tumregler, som att stackmoln sommartid ofta har molnbasen runt 1000 m eller att höga och tunna moln ligger på 7-9 km höjd.
Vid uppskattning av molnhöjd kan man dessutom ha hjälp av höjden till exempelvis berg i omgivningen.
Under 1900-talet började man skicka upp ballonger med känd stighastighet och genom att mäta tiden tills den nådde in i molnet kunde höjden beräknas. En annan teknik som användes var att rikta starka strålkastare rakt upp. Med hjälp av en vinkelmätare som stod på ett känt avstånd från strålkastaren kunde höjden till ljusfläcken som syntes på molnets undersida beräknas med trigonometri.
När det gällde högre moln brukade piloter rapportera på vilken höjd de passerade i genom molnet.
Numera mäts höjden till molnbasen med laserteknik.
Liten tumregel
Det finns en liten tumregel som ibland stämmer rätt bra i samband med stackmoln sommartid. Man tar skillnaden mellan aktuell lufttemperatur och daggpunkt och multiplicerar med 125. Då får man ofta med hygglig noggrannhet höjden till stackmolnens undersida i meter.
Höga moln
Höga moln är moln som ligger på en höjd av 5 km eller mer, och hit hör bland annat Cirrus (fjädermoln). Cirrus är tunna trådiga och ibland diffusa molnslöjor som består av iskristaller.
Även Cirrostratus (slöjmoln) som ofta är helt diffusa skikt tillhör de höga molnen. De är så tunna att solen lyser igenom.
En tredje variant är Cirrocumulus (makrillmoln) som består av små molntussar och som gärna bildar ett vågigt mönster. Påminner om och kan vara svåra att skilja från höga Altocumulus.
Medelhöga moln
Bland de medelhöga molnen finns exempelvis Altocumulus lenticularis (linsmoln). De kan bildas i lävågor bakom en bergskedja. Linsmoln kan man ofta se när man är och vandrar i fjällen.
Också Altostratus (skiktmoln) och Nimbostratus (regnmoln) hör till kategorin medelhöga moln.
Låga moln
Låga moln har en molnbas som ligger mellan marken och 2 km höjd. Bland de låga molnen finns Cumulus (stackmoln). Det är de vita tussarna vi ofta har under sommaren och de små varianterna går även under benämningen vackertvädersmoln.
Vissa dagar kan dock cumulusmolnen skjuta iväg i höjden och ge någon eftermiddagsskur, möjligen även åska, och då har ett Cumulonimbus (bymoln) bildats.
Ett annat lågt moln är Stratocumulus (valkmoln) som gärna bildar stora skikt eller enstaka flak. Ofta syns det blå himmel mellan de enskilda molnelementen.
Ett lågt moln som förknippas med gråmulet väder, med eller utan regn, är Stratus (dimmoln).