Moln - introduktion

I medeltal är drygt 65% av jorden täckt av moln. Vanligtvis befinner de sig från markytan upp till dryga 10 km höjd. Majoriteten av moln består av små vattendroppar eller iskristaller.

Cumulus i närbild Foto Weine Josefsson

Moln uppstår vanligen när fuktig luft tvingas röra sig uppåt och då avkyls så att vattenångan i luften kondenserar och blir till små vattendroppar eller iskristaller. Detta kan ske när varm luft passerar över ett kallare område, rör sig uppför ett berg, eller vid en varm- eller kallfront. Molnen kan lösas upp när luften sjunker och därmed värms eller då fuktig luft blandas med torr eller om den värms av strålning.

Moln består nästan alltid av mycket små vattendroppar eller iskristaller eller en blandning av dessa. Moln kan förutom vatten också bestå av partiklar från exempelvis vulkanutbrott eller sandstormar.

Eftersom atmosfären under 10 km höjd alltid innehåller vattenånga och det ofta bildas små droppar kan det vara svårt att avgöra när det förekommer moln eller inte. Det finns ingen skarp och vedertagen gräns.

Molnen rör sig vanligen med vindens hastighet vilket innebär att de kan stå stilla när det inte blåser eller röra sig snabbt. På höga höjder kan det röra sig om hastigheter upp till 100 m/s eller mer.

Formen på ett moln beror dels på hur vindarna blåser och hur luften rör sig i höjdled. Dessutom på hur temperaturen och fuktigheten varierar i atmosfären.
 
Molnens färger beror på om de är solbelysta eller ligger i skugga. I direkt solljus blir molnen vanligen vita medan moln som ligger i skugga blir blågrå till svarta. Moln med stor vertikal utsträckning och många molndroppar per kubikmeter luft släpper igenom mindre ljus, vilket gör de mörkare vid basen. Om molntoppen är solbelyst kan dessa moln dock vara bländande vita.

Molnen styr i hög grad hur solljus reflekteras ut i rymden. Dessutom kan moln ligga som ett värmande täcke över jordytan och påverkar då hur mycket värmestrålning som lämnar jorden. Molnen är alltså en nyckelfaktor för energibalansen och därmed för klimatet.

Moln finns i mängder

Resultat från ISCCP (International Satellite Cloud Climatology Project) för perioden 1983-2009 har visat att i medeltal är drygt 65% av jorden täckt av moln, men fördelningen är ojämn både i tid och rum. Flertalet moln befinner sig från markytan upp till dryga 10 km höjd.

I Sverige är antalet mulna dagar minst längs kusterna och de stora sjöarna. Delar av Norrlandskusten har allra minst med 160 mulna dagar per år. Flest mulna dagar har de allra västligaste fjälltrakterna i Lappland och Jämtland, där man har 230-250 mulna dagar per år. Men även över Sydsvenska höglandet är antalet mulna dagar högt, cirka 200 per år. 

Med en mulen dag avses i det här sammanhanget att himlen varit till minst 75% täckt av moln.

I Europa är det molnigast över norra Ishavet där man har 300 mulna dagar per år. Mest moln i hela världen har havsområdet utanför Antarktis med uppemot 350 mulna dagar per år.

Det finns inget ställe i världen där man inte har några moln, även om molnigheten är mycket liten i en del ökentrakter och i en del dalgångar i Antarktis. 

Alla molnslag förekommer inte överallt i världen, åtminstone är frekvensen av molnslagen olika. Exempelvis förekommer regnmoln knappast i de torraste öknarna, och i tropikerna förekommer främst stack- och bymoln.

Hur mycket vatten finns i ett moln?

Ett litet stackmoln (Cumulus), de små bomullstussarna som är vanliga under vackra dagar, kan innehålla allt från hundratals till tusentals ton vatten. De mäktiga blomkålsliknande bymolnen (Cumulonimbus) som kan ge kraftiga skurar och åskväder, är riktiga berg av vatten och is, och de kan innehålla uppemot hundratusen ton vatten.

Molnklassificering - molntyper

Det finns många olika typer av moln med olika särarter. Molnen kan klassificeras utifrån hur de bildas men den vanligaste indelningen bygger på deras utseende.

Den första användbara klassificeringen togs fram av Luke Howard 1803. Den vidareutvecklades av Hildebrandsson och Abercromby, som låg bakom den första internationella molnatlasen 1896. 

Denna molnatlas har reviderats ett antal gånger men 1956 var man framme vid den indelning i tre höjdkategorier som har använts sedan dess. Utgångspunkten är höjden till molnbasen.

Låga moln          0 - 2 km 

Medelhöga moln  2 - 7 km

Höga moln          5 - 13 km

dessa höjdintervall avser tempererade områden (bl.a. Sverige) på jorden. För polarområden ligger intervallen lägre och för tropiska områden högre.

Inom varje höjdkategori finns ett antal Huvudmolnslag. Dessa i sin tur kan delas in i underkategorier.

Molnklassificering - bildningssätt

Det finns några typiska sätt som moln bildas på: Konvektion, uppglidning utmed fronter eller upp mot höjder och på grund av turbulens. Och givetvis en blandning av dessa.

Gemensamt för dessa bildningssätt är faktorer som gör att luften lyfts i höjden och därmed ger avkylning, vilket i sin tur kan ge molnbildning. Andra faktorer som kan ge avkylning och därmed molnbildning utan att luften hävs är utstrålning och omblandning.

Läs mer om dessa processer via denna länk.

På motsvarande sätt kan moln upplösas genom att ovan nämnda processer verkar i motsatt riktning. Om luften sjunker så värms den adiabatiskt eller om solen värmer ett moln så kan det upplösas.