I det tredje och sista avsnittet i den här artikelserien tänkte jag uppehålla mig vid det som brukar kallas modermoln.
Modermoln är ett lite knepigt begrepp och vissa molnhandledningar har helt sonika rationaliserat bort det. En bidragande förklaring kan vara att det är svårt att ha överblick över ett moln under så lång tid att man kan avgöra molnets utvecklingshistoria. För ett så pass diffust objekt som ett moln är det inte alltid lätt att veta vad som är hönan och ägget.
Men de flesta molnskådare känner nog ändå till Stratocumulus cumulogenitus och Altocumulus cumulogenitus. Det vill säga när ett cumulusmoln breder ut sig till flak av Stratocumulus eller Altocumulus. Orsaken kan vara att cumulusmolnet hindras att växa ytterligare på höjden på grund av ett inversionsskikt, eller att molnet tappat kraften och sjunker ihop.
Mutatus
Mutatusbegreppet har funnits länge, men av någon oförklarlig anledning inte använts i den svenska förkortade upplagan av den internationella molnatlasen. Detta betyder dock inte att det är ett onödigt begrepp.
Mutatusbegreppet ska enligt den internationella molnatlasen användas när det sker en fullständig omvandling från ett molnslag till ett annat.
Alla har väl varit med om en fuktig sommarmorgon då dimmolnen börjar luckras upp av den stigande solen och får en cumulusliknande översida. Men ett fulländat cumulusmoln är det ännu inte, därtill är molnundersidan alltför diffus och stratusbetonad.
Man letar förgäves efter en lämplig klassificering av molnet, Cumulus stratogenitus finns ju inte enligt molnatlasen. Men det gör däremot Cumulus stratomutatus som finns i den fullständiga versionen av den internationella molnatlasen.
I den kommande nya utgåvan av den internationella molnatlasen får både genitus- och mutatusbegreppen något av en renässans. De kan där användas inte bara för att beskriva omvandling från ett moln till ett annat, utan även då ett moln bildas av annan orsak.
Skogsbränder, vulkanutbrott, industriell aktivitet
Om ett cumulusmoln eller cumulonimbusmoln uppstått genom konvektion orsakad av skogsbränder, gräsbränder eller vulkanutbrott så kommer det att ges tilläggsbeteckningen flammagenitus. Sedan länge har den här typen av moln inofficiellt kallats ”pyrocumulus”. Den beteckningen är så inarbetad att den kanske kommer att leva vidare trots att det nu kommer ett officiellt namn.
Om molnen i stället uppstått genom konvektion orsakad av mänsklig aktivitet som exempelvis industrier, så blir tilläggsbeteckningen homogenitus, till exempel Cumulus homogenitus. Inofficiellt har den här typen av moln ibland kallats ”fumulus”.
För att de här namnen ska vara tillämpbara så måste molnet åtminstone delvis bestå av vattendroppar. Om det enbart är brandrök, aska eller liknande så ska det inte klassificeras som moln i den här bemärkelsen.
Moln ovanför skogsbestånd
Moln som bildats genom ökad fuktighet på grund av evapotranspiration från träd kommer att få tilläggsbeteckningen silvagenitus. Troligen är det främst stratusmoln som det handlar om i det här fallet.
Moln vid vattenfall
Moln som uppstår genom stänk och vertikalvindar i närheten av större vattenfall ges tilläggsbeteckningen cataractagenitus. Detta är inget som jag personligen lagt märke till, men jag får väl hålla ögonen öppna nästa gång. Det är nog huvudsakligen stratusmoln och cumulusmoln som kan komma ifråga i det här fallet.
Kondensationsstrimmor
Behandlingen av kondensationsstrimmor blir nästan en vetenskap i sig. För det första ger den nya molnatlasen vägledning om hur länge en kondensationsstrimma ska ligga kvar för att betraktas som moln. Gränsen sätts här vid tio minuter.
Om kondensationsstrimman ligger kvar längre än så, betraktas den som ett cirrusmoln. Eftersom det är mänsklig aktivitet som ligger bakom så blir namnet Cirrus homogenitus.
Om kondensationsstrimman genom vindar eller konvektion utvecklas till att likna ett mer naturligt cirrus-, cirrostratus- eller cirrocumulusmoln så blir tilläggsbeteckningen i stället homomutatus.