Molnklassificering

Molnhimlens utseende förändras ständigt och kan ibland förefalla kaotiskt. Inom meteorologin finns det ett system för att klassificera molnen som här presenteras mycket kort.

Pärlemormoln
Pärlemormoln över Kittelfjäll nyårsafton 2008. Foto Anna Sjöholm

Den världsmeteorologiska organisationen WMO har sedan länge bestämt hur molnen ska klassificeras och rapporteras. Detaljer kring detta återfinns via länkar i högerspalten.

Emellertid tog det lång tid att komma fram till det nuvarande systemet. Fundamentet lades av Luke Howard i början av 1800-talet. Men det var 1896 när den första internationella molnatlasen publicerades som metodiken fick en internationell spridning. 

Det förekom dock brister i klassificeringen och en internationell molnkommission utarbetade en ny internationell molnatlas, som utkom i början av 1930-talet. 

År 1956 utkom en reviderad version som i praktiken är den som har använts sedan dess, se länkarna i högerspalten. WMO har 2013 tillsatt en arbetsgrupp som ska undersöka hur den nuvarande atlasen kan moderniseras. 

En lista över huvudmolnslagen

Först anges det svenska namnet och inom parantes det latinska (internationellt gångbart) samt den förkortning som brukar användas.

Dessa moln befinner sig i troposfären, från jordytan till lite drygt 10 km höjd. Utöver dessa molnslag finns det ett par som ligger på mycket höga höjder. Det är pärlemormolnen på cirka 20 km och de nattlysande molnen på cirka 80 km höjd.

Låga moln

  1. Valkmoln (Stratocumulus, Sc)
  2. Dimmoln (Stratus, St)

Medelhöga moln

  1. Böljemoln (Altocumulus, Ac)
  2. Skiktmoln (Altostratus, As)

Höga moln

  1. Fjädermoln (Cirrus, Ci)
  2. Slöjmoln (Cirrostratus, Cs)
  3. Makrillmoln (Cirrocumulus, Cc)

Moln med stor vertikal utsträckning

  1. Regn- eller snömoln (Nimbostratus, Ns)
  2. Stackmoln (Cumulus, Cu)
  3. Åsk- eller bymoln (Cumulonimbus, Cb)

Enligt WMO-klassificeringen finns det alltså tio huvudmolnslag. Därtill kan fjorton molnarter och nio varianter anges. Alla molnslag har inte alla arter eller varianter. Men trots allt finns det cirka hundra olika kombinationer som moln kan klassas i.

De ovan listade huvudmolnslagen kan delas in i underarter och varianter genom tillägg ur listan nedan. På detta sätt fås en fyllig beskrivning av specifika moln.

Ett exempel på detta ges i bilden ovan såsom Cumulus congestus (Cu con). Fler bilder och exempel på molnslag, underarter och varianter återfinns via länkar till respektive huvudmolnslag.

Upptornade stackmoln som växer och blir större.
Upptornade stackmoln, Cumulus congestus. Foto L-G Nilsson/Skylight

Tillägg som beskriver utseendet och underarter till huvudmolnslagen

  • arcus - bågformade moln
  • calvus - kala Cumulonimbus som det åskar ur
  • capillatus - ludet, trådigt Cumulonimbus
  • castellanus - krenelerade utväxter
  • congestus - upptornade Cumulus
  • duplicatus - flera lager som smält samman
  • fibratus - trådiga delar
  • floccus - sönderrivna molntussar av exvis Cumulus
  • fractus - sönderrivna Cumulus eller Stratus
  • humilis - lågväxta Cumulus
  • incus - städformad övre del av Cumulonimbus
  • intortus - Cirrus vridna i olika riktningar
  • lacunosus - mellanrummen mellan molnelementen ger karaktären
  • lenticularis - linsformade moln exvis Altocumulus
  • mamma - påsiga utväxter oftast under Cumulonimbus
  • mediocris - måttligt upptornade Cumulus
  • nebulosis - dimmiga molnslöjor utan tydliga gränser
  • opacus - ogenomskinlig, jämför translucidus
  • perlucidus - täta mindre molnelement där mellanliggande områden är blå
  • pileus - hätta vanligen över Cumulonimbus och upptornade Cumulus
  • precipitatio - nederbörd faller ur molnet
  • radiatus - moln i parallella band där perspektivet ger en strålform 
  • spissatus - täta Cirrus
  • stratiformis - moln i skikt
  • translucidus - genomskinliga moln
  • tuba - trattformat moln (som kan bli en tromb)
  • uncinus - skidspetsformade Cirrus
  • undulatus - rejält vågiga moln
  • velum - slöjliknade molnutväxt till Cumulus och Cumulonimbus
  • vertebratus - revbenslika moln vanligen Cirrus
  • virga - fallstrimmor

Övrigt

Huvudmolnslag skrivs alltid med stor bokstav, exempelvis Cumulus, medan underart och variant skrivs med liten, exempelvis Cumulus congestus.

En annan liten detalj är att man inte använder den latinska pluralformen utan bara singularformen. Exempel: Trots att himlen är full av Cirrus (fjädermoln) används inte den latinska pluralformen Cirri.

Moln som bildas ur Cumulus kan få tillägget cumulogenitus eller cumulonimbogenitus om de bildats ur Cumulonimbus.

Kondensationsstrimmor (k-strimmor) efter flygplan kan bli liggande kvar på himlen. Dessa räknas då som moln och brukar då hänföras till Cirrus.