Varning klass 1, Sverige
Dessa slöjmoln som på engelska kallas noctilucent clouds (NLC) påminner om band eller fjädrar till formen och är vita men övergår i blåvitt högre upp på himlen. De kan även någon gång ha en gyllene ton längst ner.
De bildas på omkring 80 km höjd, medan de moln som man vanligen ser ligger från marken och upp till 9-12 km höjd. Pärlemormoln, som också ligger över de vanliga molnen ligger på en höjd av 25-30 km.
De nattlysande molnen befinner sig alltså på extremt hög höjd och i en synnerligen tunn luft. Lufttrycket är där bara kring 5 hPa, vilket kan jämföras med drygt 1000 hPa vid havsytans nivå.
Molnen syns huvudsakligen från mitten av maj till mitten av augusti på norra halvklotet och oftast på latituder mellan 50 och 65 grader.
På dagen är himlen för ljus för att man ska kunna se de tunna molnen. Det är först en stund efter solens nedgång, som de är lättast att se med blotta ögat. Bäst syns de när solen är mellan 6 och 16 grader under horisonten. Detta är samtidigt med att de ljusstarkaste stjärnorna börjar framträda på natthimlen.
Nattlysande moln - slow lapse film
Vid den meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet (MISU) bedrivs forskning bland annat om processerna kring de nattlysande molnen.
Här följer en länk till en film, som visar natthimlen sett norrut från Stockholm den 14 till 15 juli 2009. Den har tagits av Jacek Stegman, MISU, som vänligen har låtit oss länka till den. Fler av hans filmer kan nås via länken till höger.
Några kommentarer till filmen
Solen har gått ner och nära horisonten syns en vacker gulröd aftonrodnad. Inledningsvis passerar en del låga mörka moln från vänster till höger (från väst till öst) över bilden. På låg höjd råder alltså en västvind denna natt.
Med tiden framträder silvriga, trådiga och vågiga nattlysande moln. De rör sig sakta från höger till vänster. På de höjder där de nattlysande molnen befinner sig rör sig atmosfären alltså från öster mot väster. Det råder en ostvind, som är den vanligaste vindriktningen under sommaren på dessa höjder enligt Jacek Stegman, MISU.
Det är solen som lyser på dem, trots att den har gått ner, vilket beror på att dessa moln ligger på mycket hög höjd (cirka 80 km). I bildens övre del kan man se att molnen sakta går in i jordskuggan och skenbart försvinner.