Dimma och fuktdis

En ansamling mycket små vattendroppar som begränsar sikten till under 1 km kallas dimma. Om sikten är längre kallas fenomenet fuktdis.

En ansamling mycket små vattendroppar (eller iskristaller) som begränsar den horisontella sikten till under 1 km kallas dimma. Om sikten är längre kallas fenomenet fuktdis, men någon egentlig fysikalisk skillnad mellan dessa väderfenomen finns inte.

Om den relativa fuktigheten är under 80% kallar man det torrdis i stället för fuktdis. Vid meteorologiska observationer brukar man inte använda beteckningen fuktdis om sikten överstiger 10 km, även om luften kan upplevas som svagt disig även vid något bättre siktförhållanden.

Dimma bildas då vattenångan i luften kondenserar vid en relativ luftfuktighet på 95-100%. Detta kan ske på två sätt, dels genom att lufttemperaturen sjunker ner mot daggpunktstemperaturen, dels genom blandning av luftmassor med olika temperatur.

Dimmans beståndsdelar utgörs i allmänhet av vattendroppar, dimdroppar, med en diameter av 10-20 mikrometer (0,01-0,02 mm). Vid sträng kyla kan dimman bestå av iskristaller, så kallad frostdimma. Denna är oftast tunnare än vanlig dimma, men kan i gengäld ge upphov till vackra halofenomen.

Skillnaden mellan moln och dimma är att den senare når ända ner till markytan. Ibland kan dimma som lättar från marken ligga kvar som låga dimmoln.

Olika sorters dimma

Strålningsdimma

Strålningsdimma uppstår då markytan förlorar värme genom långvågig värmeutstrålning. Luften närmast marken avkyls varpå vattenångan kondenserar. Denna typ av dimma är vanlig på sensommaren och hösten under molnfria kvällar och nätter med svaga vindar.

Ett typiskt drag är att strålningsdimman bara uppstår på vissa ställen, t.ex. över öppna fält och i fuktiga sänkor, där markytans temperatur sjunker snabbare än exempelvis inne i en skog.

Denna typ av dimma är till en början låg, bara några decimeter. Först bildas tunna slöjor, älvor, när temperaturen blir så låg att luften blir mättad på vattenånga. Allt eftersom avkylningen av luftlagren sprider sig uppåt, tilltar dimmans täthet och höjd, tills den upplöses av solen eller vinden.

Advektionsdimma

Advektionsdimma bildas då varm och fuktig luft blåser över ett kallare underlag och avkyls underifrån. Denna dimma är vanlig över hav på vårarna. Advektionsdimman kan täcka stora områden och ligga kvar i flera dygn.

Orografisk dimma

Orografisk dimma uppstår då luft tvingas över ett terränghinder, till exempel ett berg, och därigenom avkyls till mättnad.

Blandningsdimma

Om två dimfria luftpaket med hög relativ luftfuktighet blandas, så kan den relativa fuktigheten i den omblandade luften nå mättnad och vattenångan kondensera.

Denna typ kallas blandningsdimma. Den förekommer framför allt över öppet vatten och kallas då sjörök.

Frontdimma

När den kalla luften framför en varmfront blir genomfuktad av regn kan så kallad frontdimma bildas. Framför en varmfront brukar lufttrycket falla vilket kan leda till en viss avkylning av luften. Detta är ytterligare en bidragande orsak till den här typen av dimma.

Det kan vara svårt att i fält identifiera den här typen av dimma. Det underlättar om man har tillgång till en karta med en analys av den aktuella vädersituationen.

Var och när är dimma vanligast?

I Sverige  förekommer dimma i genomsnitt  mellan 20 och 60 dygn per år. De lägsta värdena gäller för inre Norrland.

Dimma är vanlig under hösten, men vid kusten är dimma vanligast under våren och försommaren, då varm luft från land strömmar ut över det ännu kalla havet och ger advektionsdimma. Denna kan ofta ligga kvar länge och ge verkligt ruggigt väder samtidigt som man inne i land har soligt och varmt.

Under senhösten, när solen står lågt, händer det ofta att solstrålarna inte orkar skingra dimman, som då kan bli kvar under flera dygn. Ibland lättar dimman närmast marken men ligger kvar som dimmoln.

En grå dimmig höstdag
På hösten, när solens strålar inte orkar skingra dimman kan den ligga kvar i flera dygn.

Dimma som bildas under korta sommarnätter ligger i allmänhet kvar bara i några timmar innan den upplöses av solens värmande strålar.

Vår del av världen har relativt mycket dimma, men det finns områden som har det betydligt värre. Det gäller framförallt vissa havsområden med kalla strömmar, som sommartid har mycket hög dimfrekvens. Exempel på detta är vattnen utanför Newfoundland och Kamtjatka som har dimma under ca 30 % av tiden på sommaren.