Varning klass 1, SverigeVattnet på jorden befinner sig i ett ständigt omlopp. Från haven, sjöarna och marken avdunstar vatten och det bildas vattenånga. När den kommer upp i atmosfären kondenserar vattenångan och det bildas moln och nederbörd.
Vilken typ av nederbörd som bildas beror i sin tur på vilken temperatur och fuktighet atmosfären har. Den nederbörd som faller över land fortsätter via marken och grundvattnet till sjöar och vattendrag på sin väg mot havet igen.
Moln består i regel av mycket små vattendroppar och iskristaller. Regn och snö bildas när de små molndropparna bildat större droppar och snöflingor som är tunga nog att falla ner till marken. När fuktig luft stiger avkyls den och fukten (vattenångan) kondenseras till iskristaller och molndroppar, som sedan slår sig samman till snöflingor.
Om det är varmare än +1°C vid marken smälter snöflingorna så att nederbörden når markytan som regn. I varmare delar av världen blir det ibland regn direkt utan att det först bildats snöflingor.
Varför fryser inte vattnet i molnen?
För att vatten skall frysa till is krävs i allmänhet att det finns så kallade fryskärnor i vattnet, såsom ytterst små lerpartiklar, fragment av växter eller saltkristaller. I vanligt vatten finns alltid ett enormt överflöd av sådana "föroreningar" där frysprocessen kan starta.
Är vattnet absolut rent finns det ingenstans där iskristallerna kan få fäste utan vattnets molekylära rörelser förhindrar isbildning. Mycket små molndroppar (mindre än 0,001 mm i diameter) består inte av särskilt mycket vatten och därför är chansen stor att det är så rent att det just inte finns några lämpliga fryskärnor i det.
Däremot fryser det omedelbart till is om det t.ex. träffar ett flygplan där själva ytan på planet fungerar utmärkt som fryskärna. Det vanligaste är att molndroppar (ofta 0,01 mm radie) fryser runt -10°C.
Nederbörd vid kusten och inlandet
Under ett normalt år regnar och snöar det mer vid kusten än i inlandet. Det finns ett tydligt nederbördsmaximum 1-2 mil innanför kustlinjen beroende på att vindar från havet tvingas uppåt när de kommer in över land, med avkylning, kondensation och nederbörd som följd.
Allra längst ute i havsbandet är det däremot som regel mindre årsnederbörd än i inlandet. Under sommaren är det däremot mer nederbörd i inlandet än vid kusten beroende på att solen värmer upp markytan mer än havsytan.
Det leder till att luften nära markytan över land blir lätt och stiger uppåt, avkyls och kan ge eftermiddagsskurar. Över havsytan sker inte någon sådan uppvärmning under dagen.
Mest i fjällen
Den nederbörd som är vanligast i Sverige är regn, i hela landet, förutom i Lapplandsfjällen, där snö är vanligare. De tre regnrikaste områdena i Sverige är Sarekfjällen, där det faller 1800 mm per år; Sulitelma också 1800 mm och Skäckerfjällen som får 1700 mm per år. Dessa värden är uppskattningar, för det finns inte några mätningar från dessa områden.
När vinden blåser in mot höga berg tvingas den uppåt med avkylning, kondensation och nederbörd som följd. De västra fjälltrakterna får därför normalt de största nederbördsmängderna i Sverige eftersom det oftast blåser västliga vindar.
I Norge är nederbörden ännu större. I en del dalgångar öster om fjällkedjan får man däremot lite nederbörd, eftersom luften där sjunker och värms upp.
Världens extremer
Jordens nederbördsrikaste områden brukar sägas vara en vulkantopp på Hawaii och Cherrapunji i nordöstra Indien. På båda dessa ställen regnar det 11000-12000 mm per år.
De flesta av jordens stora öknar ligger nära vändkretsarna, och vid dessa ligger stabila högtryck året runt. I högtrycken sjunker luften sakta neråt, och det leder till molnupplösning och extremt lite nederbörd. Inom områden där luften tvingas uppåt (som i västra Norge) bildas istället moln och mycket nederbörd.
Det påstås att det aldrig regnat på tusentals år i vissa dalgångar på östsidan av den antarktiska halvön. I ökenområdet i norra Chile finns lokaler där den genomsnittliga årsnederbörden brukar sättas till noll, men där kan det ändå komma lite obetydlig nederbörd vissa år.
Detsamma kan kanske också gälla delar av Sahara. Den enda större meteorologiska station som under den nu gällande normalperioden 1961-90 har en genomsnittligt årsnederbörd lika med noll (om man avrundar till närmaste hela millimeter) tycks vara Arica i norra Chile.
