Isförhållanden i Östersjön

De svenska farvattnens stora utsträckning i nord-sydlig riktning medför stora temperaturskillnader och därmed också stora skillnader i isförhållanden.

En isvinter anses normal under ett år med normala temperatur-förhållanden, förutsatt att inga exceptionella förhållanden inträffar.

Det bör emellertid betonas att det inte enbart är medeltemperaturen som påverkar isförhållandena. Vind- och temperatursvängningar kan göra isförhållandena bättre eller sämre än normalt även om medeltempe-raturen är normal.

Det kan även finnas sådana variationer att en isvinter som är lindrig i Bottenviken kan kännetecknas som sträng i Skagerrak. Varje isvinter får bedömas med utgångspunkt från det normala för farvattnet ifråga.

Vinden påverkar

Jämte lufttemperaturen påverkar även vinden havsisens utbredning. Vinden skingrar eller packar isen till sjöss och skapar särskilda förhållanden som är av stor betydelse för sjöfarten såsom vallbildning eller ispress mot kuster och hamninlopp.

Långvariga nordostliga eller ostliga vindar, som vintertid i regel medför låga temperaturer, driver den befintliga (och då tillväxande) havsisen in mot svenska ostkusten där det bildas svårforcerade vallområden.

I Bottenhavet är isförhållandena under sådana omständigheter svårare vid den svenska kusten än vid den finska. På den finska sidan kan istället bildas långsträckta och breda råkar. Vid västliga eller sydvästliga vindar lindras däremot isläget vid svenska kusten medan isen packas ihop längre österut.

Däremot medför sydvästliga vindar att befintlig is på Västkusten packas samman till issörja i hamninloppen. Detta är särskilt vanligt under den korta islossningsperioden. För Skagerraks del tillkommer att is från Kattegatt också driver norrut med strömmen och försvårar isläget där.

Normala och extrema förhållanden

För normal isvinter krävs redan under november - december flera sammanhängande perioder med högtrycksbetonat väder i Bottenviken och Bottenhavet, det vill säga svaga vindar och temperaturer under – 10 °C.

Iskanten avancerar då på nyåret söderut och den maximala isutbredningen inträffar oftast i början eller mitten av mars. Vid denna tidpunkt är då hela Bottenviken, större delen av Bottenhavet, Finska viken och Ålands hav samt norra Östersjön täckta av is. Tunn is förekommer då även i kustområdet söderut till Kalmarsund.

Under senare år har det förekommit ett par mycket milda vintrar med sen isläggning i Östersjön. Vintern 1986/87 rådde dock en extremt sträng isvinter.

Kartläggning av havsis

Isutbredningen till sjöss är av stor betydelse för sjöfarten och isbrytarassistans erfordras i många fall, särskilt till norrlandshamnarna. Isförhållandena kartläggs därför dagligen under vinterperioden, vanligen från slutet av november till slutet av maj månad.

Till hjälp har ismeteorologen detaljerade rapporter om istyp och istjocklek, dels från observatörer längs kusten såsom lotsar och särskilda israpportörer, dels från isbrytarna som är i tjänst dygnet runt och därmed trafikerar de islagda farvattnen. Flygspaning från helikopter ingår som en del i isbrytarverksamheten.

Satellitbilder, främst från de amerikanska vädersatelliterna (NOAA-15, NOAA-16 och NOAA-17), kompletterar israpporterna och ger information om det storskaliga isläget på skalan 1x1 km, förutsatt att klart väder råder över hav.

Mer detaljerad isinformation, ned till skalan 20x20 meter, kan fås från ett särskilt satellitbaserat instrument kallat Synthetic Aperture Radar (SAR). SAR-sensorer finns bl a på den kanadensiska RADARSAT och på den europeiska ENVISAT.

En bra beskrivning av aktuellt isläge behövs även som indata till väder-prognosmodeller då havsisutbredningen i hög grad påverkar vädret i främst kustområdena, både vad gäller temperatur, molnighet och nederbördsutfällning.

Dessutom ingår resultatet av den dagliga iskarteringen i en databas varifrån exempelvis klimatstatistik gällande isläget i Östersjöregionen kan genereras.