Is till havs

Det förekommer en mängd olika uttryck för olika slags is. Dessa har med åren förändrats och anpassats till den internationella isnomenklatur för alls slags havsis, som WMO kommit överens om.

På vintern bildas is på sjöar, vattendrag och havet. Saltet i havet gör att is bildas först när vattentemperaturen är något under noll grader. Isens karaktär varierar med vattnets salthalt. I insjöar och längs norrlandskusten bildas hård och glasklar kärnis. I Skagerraks saltare vatten blir isen inte lika hård. Den får istället en grynig och porös, men ändå fast konsistens.

Vid lugnt och kallt väder lägger sig den nybildade isen som en mycket tunn hinna. Detta sker i första hand över stilla vatten i skärgårdar och på mindre fjärdar. Om vinden friskar i, spricker ishinnan och underliggande, varmare vatten kommer upp. Om vädret däremot förblir gynnsamt för isbildning, växer ishinnan på någon eller några dagar till en slät och sammanhängande nyis.

Nyis

Förstora Bild

Vid isläggningen bildas först nyis, som endast är några centimeter tjock och genomskinlig. I skärgårdarna ligger den ofta blank och svart. Till sjöss, där vinden och vågorna rör om vattnet, sker isläggningen annorlunda.

Fast is

Nästa stadium i tillväxten är den ogenomskinliga, gråaktiga fasta isen. Den behöver inte vara landfast, utan är snarare sammanhängande och orörlig till sin karaktär. Fastisen består dels av klar kärnis som bildas då sjövatten fryser på dess undersida, dels av snöisen som bildas då våt snö fryser på dess översida. Ovanpå denna ligger oftast ett mer eller mindre tjockt snötäcke.

Issörja

Förstora Bild

I öppen sjö är vattnet sällan så stilla att det kan bildas en ishinna. Genom vågrörelser cirkulerar vattnet i ytskiktet så att det avkyls likformigt. Vid kallt väder bildas därför vid ytan iskristaller som på grund av vattnets rörelse inte fryser samman, utan slungas runt till flera meters djup.

Efterhand blir iskristallerna allt fler och fler, klumpar ihop sig och bildar en flytande, gungande sörja, som så småningom dämpar vågorna och på så sätt påskyndar isbildningen.

Tallriksis

Förstora Bild

Av vågorna klumpas slutligen issörjan ihop och fryser samman till runda istallrikar. Dessa ligger tätt och guppar och nöts således mot varandra. Uppåtstående, snövita kanter bildas och flaken liknar flata tallrikar, därav namnet. Flaken kan vara mellan 30 cm och 3 m stora i omkrets.

Sådana uppstående kanter kan också bildas i tät drivis som ursprungligen har varit ett tätt, sammanhängande istäcke. Om detta bryts sönder bildas oregelbundna månghörningar som så småningom blir allt rundare. På formen kan man dock alltid se att det är tallriksliknande drivis och inte "riktig" tallriksis.

Pannkaksis

Förstora Bild

Pannkaksisen är också tallriksliknande och förekommer främst på Västkusten, ibland också i södra Östersjön. Den kallas ofta felaktigt för tallriksis men bildas helt annorlunda.

Här sker frysningen på flera meters djup mellan två vattenskikt; ett övre kallt skikt med ganska låg salthalt (bräckt vatten) och ett undre saltare skikt. Det sistnämnda har avkylts till köldgrader (dock ej till sin fryspunkt), när det tidigare legat i vattenytan.

Senare kommer det mindre salta (och därmed lättare) vattnet att täcka det saltare lagret. Detta kan vara så kallt att det bräckta vattnet fryser till och med ett plaskande ljud stiger till ytan i form av runda, platta iskakor. När isen flyter upp till ytan kan stora områden snabbt täckas av pannkaksis på några få timmar.

Stampisvall

Förstora Bild

Hård vind och vågor kan pressa samman tallriksis, sönderbruten nyis eller snösörja mot land eller mot landfast is. Det bildas då en tjock och seg issörja, en så kallad stampisvall eller stampvall. Denna höjer sig inte nämnvärt över den omgivande isen men kan sträcka sig åtskilliga meter ned mot djupet.

Den horisontella utsträckningen kan bli flera nautiska mil och orsaka stora svårigheter för fartyg att tränga igenom. Då vinden mojnar eller vrider, löses stampisvallen upp och försvinner. Men den kan också frysa ihop och bilda ett ovanligt tjockt istäcke - betydligt tjockare än det omgivande.

Ispress och packisvall

Förstora Bild

Is tjockare än 15-20 cm bildar på motsvarande sätt så kallade packisvallar. Vid ispress pressas isen mot land, mot landfast is eller mot långsammare drivande is. Det bildas vallar där flaken staplas huller om buller på varandra som stockar i en timmerbröte.

Övervattensdelen (det så kallade seglet) är endast någon eller några meter hög men undervattensdelen (kölen) kan sträcka sig flera tiotals meter djupt. Flaken är vanligtvis inte fastfrusna i varandra.

Om en packisvall täcks av snö, kan den se ganska oskyldig ut. Trots detta är den ett stort hinder för sjöfarten. Vallen driver ofta upp på grund. Fortsätter då ispressen staplas flaken allt mer och stora högar av upptornad is kan bildas.

Hopskjuten is

Förstora Bild

Havsisen är mycket utsatt för vind och ström. Beroende på tjockleken bryts den mer eller mindre lätt sönder när vinden ökar. Då isen fortfarande är relativt tunn och jämn, glider flak eller stora isfält ofta över varandra, så kallad hopskjutning. Kanterna bildar gärna ett zick-zackmönster med "fingrar" som omväxlande skjuts in under eller över varandra. Istjockleken kan härmed snabbt flerdubblas.

Drivis

Förstora Bild

Drivis är egentligen all slags is till sjöss som är utsatt för vind och ström till skillnad från fast is, som är förankrad i öar och stränder. Den kan vara i form av olika stora flask, men lika gärna sammanfrusen i stora isfält av varierande tjocklek och skrovlighet.

Drivis till havs är ett ständigt faromoment för sjöfarten. Den bildas antingen av lossbruten, landfast is från oskyddade kuststräckor eller av is bildad i öppen sjö under lugnt väder.

Drivisen är aldrig stilla, även om förändringar kan vara omärkligt små så är de alltid förrädiska. I havsisen kan fartygsrännor inte bestå på samma sätt som i skärgården. Rännorna skjuts vanligen snabbt ihop och det bildas då vallar som är svårforcerade.

Isbumling

Vid islossning förekommer ofta enstaka grova drivisflak av gamla vallar så kallade isbumlingar. Runt omkring kan det vara öppet vatten.

Isbumlingar är ibland svåra att se. På översidan kan den vara porös och mörk och ligga i vattenytan, medan den största delen av isflaket ligger under vattenytan och kan vara både hård och omfångsrik. Särskilt under mörker eller nedsatt sikt är isbumlingar ett potentiellt hot mot sjöfarten.

Ibland talas om små isberg (growlers), vilket är felaktigt. Enligt definitionen är isberg av landursprung från exempelvis en glaciär.

Rutten is

Det första stadiet av issmältningen är att isen blir pipig och porös. Man säger att den är rutten. Den kan vara 20-30 cm tjock men inte bärkraftig. Isen är i ett långt framskridet stadium av upplösning. Den luktar dock inte som man kan föreställa sig av ordet. Då ett fartyg bryter igenom isen faller iskristallerna sönder och isen upplöses snabbt.