Varför bryts ozonet ner?

Både bildning och nedbrytning av ozon sker egentligen hela tiden. Effektiviteten i de båda processerna beror emellertid på olika faktorer, där bland annat mänsklig påverkan på senare tid har haft en negativ inverkan på ozonskiktet.

Ozon bildas genom att syremolekyler (två syreatomer som sitter ihop) splittras av UV-strålningen på höga höjder så att de ensamma syreatomerna därefter kan slå sig samman med hela syremolekyler och bilda ozon (tre syreatomer som sitter ihop).

På samma sätt som syremolekylen bryts ner av solstrålning kan även ozonmolekylen splittras, men när ozonet väl har bildats hinner det ofta flytta sig långa sträckor innan det bryts ner igen.

I vissa delar av atmosfären är ozonet skyddat för nedbrytning. Atmosfärens cirkulation är därför en mycket viktig faktor för ozonets utbredning. En annan faktor är solstrålningen. Utan solstrålning skulle ozonet inte finnas.

Naturliga orsaker

Varje vår (på södra halvklotet, september-oktober) uppträder ett så kallat ozonhål över Antarktis. Det innebär att den totala mängden ozon i atmosfären är mycket lägre än normalt och på vissa höjder nästintill noll.

Det finns vissa möjligheter för att ozonhål även skulle kunna uppträda i Arktis. Våren 2011 var ozonskiktet i vissa områden över Arktis så förtunnat att det liknade ett ozonhål. 

Anledningen att ozonhålen uppträder just kring polerna är att det här blir riktigt kallt, kring -80 grader i ozonskiktets nivå. Så låga temperaturer krävs för att PSC-moln ska uppstå. De består av partiklar av bland annat vattenånga och saltsyra, och på ytan av dessa kan solstrålningen aktivera en snabb nedbrytning av ozonet.

Mänsklig påverkan

Människan har tillfört atmosfären ämnen som snabbar på nedbrytningen. Detta har främst skett genom utsläpp av klorfluorkarboner (CFC) och andra ozonnedbrytande gaser.

CFC är mycket stabila ämnen och det tar flera år för dem att nå upp till ozonskiktsnivå. Där sönderdelas de av UV-ljus varvid kloret frigörs. Detta klor kan reagera med ozon och medför en nedbrytning. En kloratom kan bryta ner mer än 100 000 ozonmolekyler innan den lämnar ozonskiktet i stratosfären.

Andra ozonnedbrytande ämnen är metylbromid (växtgifter), haloner (eldsläckare) och metylkloroform (lösningsmedel). Bromatomerna i en del av dessa ämnen är ännu effektivare ozonnedbrytare än vad klor är.

Så reparerar vi ozonskiktet

För att hindra ytterligare nedbrytning av ozonet bör vi undvika att använda produkter som tillför atmosfären ozonförstörande ämnen.

Att producera nytt ozon är förvisso fullt möjligt. Emellertid är ozon dels mycket reaktivt och dels skadligt, vilket innebär att det är svårhanterligt. Det har funnits idéer om att skicka upp ozonbildande apparater med ballonger till stratosfären. Förmodligen skulle metoderna dock orsaka mer elände än vad existensen av dagens ozonhål och återkommande ozonförtunningar gör.

Det bästa är att helt enkelt sluta använda och avveckla de ozonförstörande ämnena och låta tiden ha sin gång, vilket är den väg som valts via det internationella traktatet Montrealprotokollet och dess efterföljare.

Positiva effekter har börjat bli synliga efter sekelskiftet och mot mitten av detta århundrade bör ozonskiktet vara hyggligt återställt.