Svårförståeliga lågtryck

De intensivaste och mest svårprognoserade lågtrycken bildas ofta där man snarare skulle kunna vänta sig högtryck!

I slutet av 1800-talet uppstod en diskussion mellan amerikanska och europeiska meteorologer huruvida lågtrycken kännetecknades av en kärna av varm eller kall luft. Amerikanerna höll på det förra, européerna på det senare – tills det visade sig att båda hade rätt.

Som vi sett i tidigare artiklar har lågtrycken en varm kärna när de bildas, en kall när de dör ut. Eftersom fler lågtryck föds än dör ut över västra Atlanten fick amerikanska observatörer ett intryck av dominans av varma lågtryck, medan europeiska observatörer fick motsatt intryck av ankommande lågtryck i slutet av sin utveckling.

En liknande debatt tog fart efter andra världskriget om de nyupptäckta jetströmmarnas betydelse för lågtrycksutvecklingar. Amerikanerna hävdade att lågtrycken bildades till höger om jetströmmens början. Européerna hävdade att de också kunde bildas till vänster om jetströmmens slut, ja att de kraftigaste och mest svårprognoserade stormarna bildades just där.

Amerikanska modellen

Det kan i förstone vara svårt att se hur det skulle kunna finnas någon annan än den ”amerikanska” modellen för lågtrycksutvecklingen.

För att frigöra vindenergi måste lägesenergi delvis övergå i rörelseenergi, något som sker då varm luft stiger, kall luft sjunker, vilket sker i jetströmmens början. I slutet av jetströmmen, där luften strömmar ut, sker det motsatta: varm luft sjunker och kall stiger, de horisontella tryck- och temperaturkontrasterna ökar och rörelseenergi går tillbaka till lägesenergi (se En grogrund för lågtryck).

Med en avtappning av rörelseenergi är det i förstone svårt att se hur blåsiga lågtryck kan bildas, ja området borde snarare vara en hemvist för vindsvaga högtryck! Att så inte alltid är fallet beror på skeenden uppströms.

Europeiska varianten svårprognoserad

När ett lågtryck bildas till höger om jetströmmens början, sker en tillförsel av rörelseenergi till jetströmmen, den intensifieras (fig. 1a nedan). Men detta är ingen jämn eller kontinuerlig process.

Ofta sker energitillförseln ojämnt, i små energipaket, jetströmsstråk (eng. ”jet streak”) vilka är kraftigare än den geostrofiska vinden. När denna luft rör sig nerströms kommer den därför att drivas åt höger av coriolis-effekten. Det medför en förskjutning av luft från vänstra sidan till högra sidan av jetströmmen.

I de fall omfördelningen av luften sker abrupt kan ett underskott uppstå till vänster om jetströmmens slut. Detta innebär fallande lufttryck i skikten nedanför och därmed initieras den fördjupningsprocess vi tidigare beskrivit (fig. 1b).

Dessa lågtrycksbildningar utvecklas hastigt, kan bli kraftiga och är ofta svårprognoserade. Att ett uppströms lågtryck snabbt kan påverka ett nerströms lågtryck är av fundamental betydelse för den atmosfäriska cirkulationen.

Illustration av lågtryck som intensifieras

Övre bilden (fig1a): Ett lågtryck under intensifiering. En del av den frigjorda rörelseenergin strömmar ut i jetströmmen på 7-12 km höjd, ofta i små vindmaxima, vilka är kraftigare än den geostrofiska vinden. De leds därför av corioliskraften åt höger.

Undre bilden (fig1b): Luftunderskottet på hög höjd vid jetströmmens vänstra sida får som följd en tendens till lågtryck längre ner i atmosfären. Finns där också horisontella temperaturkontraster finns goda förutsättningar för nya lågtrycksbildningar.


Denna artikel är en del i serien Atmosfärens allmänna cirkulation