Sikt

Sikten är ett mått på luftens genomskinlighet, och definieras av det största avstånd på vilket ett mörkt och tillräckligt stort föremål kan avteckna sig mot himlen.

I luften finns små partiklar av olika slag – vattendroppar, iskristaller eller föroreningar – som beroende på mängd eller koncentration kan påverka ljusets förmåga att tränga igenom luften.

Sikten anges i meter och bestäms oftast genom visuella observationer. Vid en del meteorologiska stationer, till exempel vissa flygplatser, finns också instrument som mäter sikten. Det är särskilt viktigt med noggranna siktobservationer för sjö- och luftfart.

Vid klassificering av dis eller dimma har man valt att utgå från sikten. När sikten är mellan 1 och 10 km talar man om fuktdis, om den är under 1 km är det fråga om dimma.

Definition av meteorologisk sikt

Sikten är ett mått på luftens genomskinlighet och är därför oberoende av observatörens synförmåga, oberoende av om det är ljust eller mörkt och oberoende av om det finns hinder som skymmer sikten.

WMO ger följande definition av sikt:
Den meteorologiska sikten är det största avstånd på vilket ett svart föremål av lämplig storlek beläget nära marken kan iakttas och igenkännas när det observeras mot horisonten under dagsljus, eller skulle ha kunnat iakttas och igenkännas under natten om ljusförhållandena varit de samma som under dagtid.

Sedan man infört instrument som objektivt kan mäta sikten har en annan definition presenterats. Den kallas ”meteorological optical range” eller på svenska meteorologisk synvidd.

Den meteorologiska synvidden är längden av den väg i atmosfären, som krävs för att reducera ljusflödet i en parallell stråle från en glödlampa med en temperatur av 2700 grader Kelvin till 5 procent av dess ursprungsvärde.

Ingendera av dessa definitioner är möjlig att fullt ut tillämpa i praktiken. Men erfarna observatörer och välkalibrerade instrument levererar ändå siktobservationer som är fullt användbara för de allra flesta tillämpningar.

Problem vid automatiska mätningar

Vid automatstationer används en så kallad Present wheather-givare för att mäta bland annat sikten. Apparaturen mäter endast sikten i en ”handfull” luft, medan observatören vid en manuell mätning har siktmärken som kan ligga många kilometer bort.

På automatstationen extrapoleras alltså sikten på ett mycket kort avstånd till att gälla större avstånd. Då sikten kan variera en hel del på relativt små områden finns det alltså risk för felbedömningar.