Laviner

Laviner förekommer varje vinter i varierad omfattning beroende på väder och snöförhållanden. I snitt inträffar en dödsolycka i Sverige per år, fem i Norge och ett 100-tal i Alperna. I Sverige bedöms och publiceras en nulägesbedömning av lavinfaran inom liftanläggningens direkta närhet. För mer information, se respektive liftanläggnings webbplats. På Naturvårdsverkets webbplats lavinprognoser.se finns vintern 2016 dagliga lavinprognoser för tre områden i de svenska fjällen; Abisko/Björkliden/Riksgränsen, Hemavan/Tärnaby och Åre/Storulvån.

Ett snötäcke byggs upp av successiva snöfall under olika temperatur- och vindförhållanden och redan när snön lägger sig på marken bildas lager av ganska skiftande konsistens och stabilitet. Därtill undergår snölagren förändringar med tiden när de sjunker samman och när fukt tränger in i snölagren.

Man skiljer på tre olika typer av laviner:

Flaklaviner

Flaklaviner är den typ av lavin som orsakar flest olyckor. Den uppstår genom att snötäcket brister längs en brottkant som kan vara allt mellan någon decimeter till flera meter hög.

Ett stort flak av snö brakar sedan med enorm kraft nedför sluttningen i en hastighet som kan närma sig 200 km i timmen, ovanpå ett så kallat glidlager djupare ner i snön. Det kan ske även när man tycker att snön känns som puder.

Där snömassorna till slut stannar upp bildas en kägla av kompakt, nästan cementliknande snö.

En förutsättning för flaklaviner är att snön ligger i olika skikt som är mer eller mindre kompakta. Mellan de olika skikten kan det finnas glidlager i form av ett tunt lager porös snö eller lager med skare eller rimfrost. Ett lager rimfrost i snön är mycket farligt och bildar ett effektivt glidlager.

Det kan även bildas så kallade bägarkristaller, "sockersnö" i ett skikt närmast marken, då speciellt tidigt på säsongen när man har en kraftig temperaturskillnad mellan snöns ovansida och marken. Laviner kan då gå från nedersta skiktet och marken lämnas helt bar.

Lössnölaviner

Lössnölaviner utlöses på branta sluttningar vid kraftigt snöfall. Denna typ av laviner vidgas vid rörelsen neråt och växer till en päronformad kägla.

Vanligen är det inte lika stora snömängder i den här typen av laviner som det kan vara i flaklaviner. Lössnölaviner är därför inte den farligaste typen.

Slasklaviner

Slasklaviner kan förekomma i bäckfåror under våren. Ett ökat flöde av smältvatten kan då sätta snön i rörelse och ofta dras också stenar, grus och ris med.

Förutsättningar för laviner

Det finns några grundregler för bedömning av lavinfara.

Riskzonen är främst läsluttningar med en lutning på minst 25 grader. Då ska man alltid räkna med sluttningen ovanför - lavinen kan starta långt ovanför där man själv befinner sig.

Risken är extra stor där snötäcket utsätts för ökad belastning när det faller nederbörd eller när till exempel skidåkare eller skotrar passerar, eller där snötäcket innehåller svagare eller lösare skikt.

Väderfaktorer som kan ge ökad lavinfara:

  • När det snöar kraftigt och särskilt om det snöar i kombination med hård vind. Då ackumuleras stora mängder nysnö på de sidor av fjället som ligger i lä. Så mycket som 80% av alla laviner inträffar inom ett dygn efter första snöfallet.
  • Även när det inte snöar kan hård vind omfördela snön så att tjocka flak av drevsnö bildas på läsluttningar.
  • Vid regn eller milda perioder när snötäcket värms upp till 0 grader. Vatten i snötäcket kan lösa upp bindningar, limmet”, mellan skikten i snön.
  • Stiger temperaturen snabbt efter en köldperiod kan det bli lavinfarligt på grund av spänningar i snötäcket utan att det är plusgrader och vatten i snötäcket.
  • Efter en längre tids sträng kyla med tunt snötäcke. Temperaturskillnaden mellan den mycket kalla snöytan och det mindre kalla bottenskiktet leder till förändringar av snökristallerna och att så kallade bägarkristaller bildas. När de svaga skikten väl bildats kan de finnas kvar och orsaka laviner flera månader senare.