1922 - Luleälven

Vattentillgång

Vattentillgången kan i korthet karaktäriseras så, att de stora fjällflodernas vattenstånd i regel hållit sig omkring och något över det normala, under det att övriga vattendrag legat något under medium.

Vattenstånd

Anmärkningsvärda medelvattenstånd hava emellertid iakttagits i Kalixälv (Rödupp), Lilla Luleälv (Pajerim), Sagån (Forsbo) och Bälganeån (Klippan), där de varit exceptionellt höga, och i Viskan (Åsbro), varest enastående lågt årsmedelvattenstånd konstaterats.

Maximivattenstånden hava flerstädes varit synnerligen höga t. ex. i Torneälv (Vojakkala), Kalixälv, Luleälv (Trångfors), Piteälv (Älvsby), Byskeälv (Myrheden), Hornavan (Arjeplog), Skellefteälv (Kusfors), Umeälv (Vännäs) och Vattholmaån (Vattholma). Exceptionellt låga hava de däremot varit i Vättern (Motala), Mörrumsån (Mörrum) och Bolmån (Skeen).

Minimivattenstånden visade sig mindre utpräglade. Lägre vattenstånd än förut iakttagits observerades dock i Hornavan och högre i Gimån (Gimdalsby) och Sagån.

Vattenståndsväxlingar

Beträffande vattenståndens växlingar under året kunna de angivas sålunda, att vattenstånden i allmänhet voro under det normala under första kvartalet, över under det andra och under återstoden av året växlande över och under i närheten av normalkurvan.

(Källa: SMHA, Årsbok, 1922)