Växtplanktonåret i Västerhavet startade med en tidig vårblomning, redan i februari, vid Å17, den yttersta stationen i Skagerrak samt vid stationerna i Kattegatt. Vid Släggö missade den månatliga provtagningen vårblomningen som troligtvis skett mellan februari och mars. I Östersjön observerades vårblomningen i mars–april, samt i Bottniska viken i april–juni.
Arten som dominerade under vårblomningen i Västerhavet var kiselalgen Skeletonema marinoi. I Östersjön var det övervägande dinoflagellater som dominerade vårblomningen vid de flesta stationer. I Bottniska viken var det kiselalger som var vanliga.
Under sommaren observerades en omfattande och långvarig cyanobakterieblomning i Östersjön från satellit med störst utbredning under slutet av juni. Mikroskopanalyser visade att den giftiga arten Nodularia spumigena var vanlig, men inte dominerande, vilket är normalt i Östersjön. Blomningar av växtplankton som producerar toxiner som kan ansamlas i musslor och ostron var få under året.
Västerhavet
Vid provtagningen i februari återfanns en tydlig vårblomning vid Å17 i Skagerrak. Jämfört med åren 2001–2015 var den en månad tidigare än normalt. Vid den kustkustnära stationen i Skagerrak, Släggö, sågs en begynnande vårblomning. I Kattegatt var vårblomning på gång vid den mer kustnära stationen N14 Falkenberg och tecken på en ankommande blomning vid den yttre stationen Anholt E.
Den vanligt förekommande vårblomningsarten Skeletonema marinoi var talrikast vid samtliga stationer. Vid provtagning i mars var klorofyllkoncentrationerna och även koncentrationen av närsalter låga vilket påvisar att vårblomningen hade avslutats.
Under sommaren återfanns en hel del större kiselalger men även en del stora dinoflagellater tillhörande släktet Tripos. Vid Släggö i juni återfanns normala klorofyllhalter för månaden samtidigt uppskattades stora biovolymsmängder av kiselalger. De kiselalger som då dominerade vid detta tillfälle är relativt stora men kan innehålla liten mängd klorofyll vilket troligtvis var fallet. Klorofyllkoncentrationerna var låga som de brukar vara på sommaren.
I augusti noterades klorofyllmaxima vid 20–25 meter i hela västerhavet och dessa dominerades av dinoflagellater. I Skagerrak var det Karenia mikimotoi och i Kattegatt dominerade släktet Tripos. Hösten var lugn och följde det normala.
Östersjön
Årets första två provtagningar inleddes generellt med låga, men normala, koncentrationer av växtplankton vid samtliga stationer i Östersjön. Vårblomningen fångades först in i de sydvästliga delarna av Östersjön i mars med en blandning av kiselalger, dinoflagellater samt ciliater.
I april återfanns vårblomning i resterande delar av Östersjön och här dominerade framför allt dinoflagellater och då Peridiniella catenata som är en av få dinoflagellater i Östersjön som bildar kedjor, se bild. Arten är vanligt förekommande i vårblomningen i Östersjön. I maj och juni återfanns höga cellantal av den potentiellt skadliga flagellat-ordningen Prymnesiales som är svår att identifiera ner till art eller släkte. I maj förekom den i mest vid sydliga stationer för att i juni återfinnas i djupt liggande fluoroscensmaximum (15–30 m) i södra samt östra delarna av Östersjön.
Under juliexpeditionen var en planktolog med ombord. Redan i Öresund noterades små riskornsstora aggregeringar av filamentösa cyanobakterier. Kornen blev till större aggregeringar för att slutligen bestå av sjok runt Bornholm. Efter Bornholm tilltog vinden och blandade ner filamenterna i vattenpelaren. Den potentiellt giftiga arten N. spumigena var vanligast förekommande.
I augusti återfanns Aphanizomenon flosaquae i de nordligare delarna av expeditionen. Arten fortsatte att förekomma i mindre mängder under hela hösten vid många stationer. Detta kan eventuellt ha att göra med att temperaturerna i vattnet under hösten var något förhöjda för årstiden.
Bottenviken och Bottenhavet
Vårblomning noterades för Bottenhavet i april och i Bottenviken i maj-juni. I Bottenhavet, station C3, dominerade kiselalger i vårblomningen detta år vilket skiljer sig från tidigare års dominans av dinoflagellater och ciliaten Mesodinium rubrum. I Bottenviken, station F9/A13, startade vårblomningen i maj vilket är lite tidigare än vanligt. Även här med en dominans av kiselalger.
Filamentösa cyanobakterier återfanns i Bottenhavet i juni och dominerade i proverna under augusti och september. Texten är en kort sammanfattning av Umeå universitets sammanställning av växtplanktonåret.
Skadliga alger
Blomningar av växtplankton, som producerar gifter som kan ansamlas i musslor och ostron, var få i Västerhavet under år 2021. Släktet Alexandrium, som producerar paralyserande skaldjursgifter, förekom vid några fåtal tillfällen i antal över dess varningsgränser i Västerhavet, tabell 1. Sammanlagt fem tillfällen med tätheter över gränsvärdet förekom mellan maj och augusti.
Det mer vanligt förekommande släktet Dinophysis återfanns mer regelbundet under året och över gränsvärdet vid ett par tillfällen under sommaren. Släktet Pseudo-nitzschia, som producerar ett gift kallat domorinsyra, återfanns i höga antal under sommaren och hösten. Analyser utförda av Livsmedelsverket på musselkött av toxiner som produceras av de nämnda grupperna påvisade dock inga halter över den utsatta varningsgränsen under perioden.
Cyanobakterieblomning 2021
De första ytansamlingarna av cyanobakterieblomning noterades från satellit den 10 juni detta år i den sydöstra delen av Östersjön. Vid månadsskiftet juni–juli förekom ytansamlingar över stora delar av Östersjön. Analyser av prover från Östersjön i juni visade att den filamentösa cyanobakterien Aphanizomenon flosaquae var vanligast förekommande men enstaka filament av den skadliga arten Nodularia spumigena noterades också. Just A. flosaquae brukar vara den art som är tidigast av de filamentösa cyanobakterierna.
Tidigt i juli noterades ytansamlingar i södra Bottenhavet vilket är ovanligt tidigt för området. Förekomsten av ytansamlingar i södra Bottenhavet bredde sedan ut sig och höll i sig under hela juli och in i augusti. Vid expeditionen i juli noterades olika stora ytansamlingar runt Bornholm från båten. Sedan tog vinden i och blandade ner filamenterna. I proverna återfanns alla de tre vanligast filamentösa cyanobakterier men N. spumigena var vanligast.
I augusti var utbredningen av cyanobakterier störst i norra Östersjön samt västra Finska viken. I Bottenviken minskade ansamlingarna successivt fram till mitten av augusti då endast rester noterades. Prover tagna under expedition bekräftade satelitresultaten då mest filamentösa cyanobakterier återfanns i norra Egentliga Östersjön. Nu var det återigen A. flosaquae som dominerade.
En sammanställning av resultat från satellitobservationer under perioden visade på att utbredningen var ganska stor detta år om man jämför med de senaste 20 åren. Maximal utbredning under en dag noterades under slutet av juni. De område som hade flest dagar med ytansamlingar var i den sydöstra delen av Östersjön samt södra Bottenhavet. Efter detta noterades sporadiska ytansamlingar fram till slutet av augusti.
I tabellen nedan kan du se mer om vilka alger som kan göra musslor och ostron giftiga och vilka gifter som bildas.
