Snödjupskartor

Analyser av snödjupsobservationer för en viss dag i form av snödjupskartor görs regelbundet. Dessa ger en bättre överblick av läget än enskilda observationer, men de har svagheter.

Syftet med en snökarta

Snödjupskartan är ämnad att ge en översiktlig ”ögonblicksbild” av det observerade snödjupet i Sverige. Den kompletterar uppgifterna från de enskilda stationerna, som visas på sidan med snödjupsobservationer (http://www.smhi.se/klimatdata/meteorologi/sno/snodjupsobservationer).

Hur en snödjupskarta görs

Under många år gjordes manuella analyser av snödjupet för två dagar varje månad. De valda dagarna var den 15 och den sista dagen i månaden under snösäsongen. 

Numera har analysen automatiserats och görs varje dag omkring klockan 10 på förmiddagen. Analysen baseras på de snödjupsobservationer som görs klockan 07:00 svensk normaltid och som rapporteras in före kl 9.

Observationerna interpoleras till de fält som visas på kartan, med viss hänsyn tagen till topografin.

Observationsnätet är glest på många håll och det förekommer att observationer kommer in sent, uteblir eller är felaktiga. Uteblivna observationer kompletteras genom att titta på hur snödjupet vid de närmast belägna stationerna har förändrats sedan dagen innan.

Det görs ett antal rimlighetskontroller på inkomna data men dessa är tämligen grova för att de inte ska förkasta kraftiga lokala förändringar som är verkliga. Därför händer det ibland att felaktiga observationer accepteras.

Några typiska svagheter

Snödjupet kan variera en hel del inom några få km. Eftersom det är glest mellan stationerna i observationsnätet kommer det att bli avvikelser mellan vad kartan visar och det verkliga snödjupet.

Variationen i det verkliga snödjupet beror på att snönederbörden faller ojämnt. Snödjupstillväxten beror på ackumulerade snöfall, på hur snön successivt smälter, fryser och därmed ökar eller minskar. Även vinden påverkar och omfördelar snötäcket.

Snödjupet som SMHI mäter på en plats blir därför inte alltid representativt för ett större område. När vi sedan interpolerar för att producera en översiktlig karta fångas givetvis inte alla lokala variationer. 

Som det nämns ovan förekommer även felobservationer och kanske vanligare att inte alla observationer har kommit in till den tidpunkt då kartan produceras.

Snögränsen

Något som förefaller väldigt enkelt och tydligt, för vem som helst, är var gränsen mellan barmark och snötäckt mark befinner sig. Så är dock inte fallet när en karta ska tas fram baserat på ett begränsat antal observationer.

Om vi har en station som rapporterar att marken är täckt av snö och en närbelägen som rapporterar barmark kan det tyckas att snögränsen borde ligga någonstans mellan dem. Eftersom det typiska avståndet mellan stationer som observerar snödjupet är cirka 30 km så borde det inte hamna mer fel än så.

Emellertid är det lite mer komplicerat. För att en station ska rapportera snödjup krävs att mätplatsen (kanske tio till tjugo meter lång och bred) är till minst hälften täckt av snö. Observationen av snödjupet gäller mätplatsen. I närheten kan marken vara helt snöfri i stora områden.

Om mätplatsen är till mindre än hälften snötäckt ska inget snödjup rapporteras. I detta fall kan det naturligtvis finnas ganska mycket snö i närheten. Speciellt under våren då snön ligger kvar i skuggade lägen och i skog.

I början av snösäsongen då det faller små mängder snö blir den liggande på vissa underlag medan den smälter bort på andra underlag. Snögränsen blir därmed diffus och svårkarterad. 

Från och med vintern 2014/15 används därför ett område med fläckvis snö, vilket ritas som ett streckat fält i kartan. I detta område kan det vara allt från enstaka snöfläckar här och där till ett mer eller mindre heltäckande lager snö vars djup bedöms vara mindre än 3 cm.