Den totala mängden ozon benämns totalozon och anges i enheten DU (Dobson Unit). I genomsnitt är totalozonet omkring 350 DU över Sverige vilket motsvarar tjockleken 3,5 mm. Globalt sett är ozonskiktet tunnare nära ekvatorn (cirka 250 DU) och tjockare mot polerna. Över Antarktis har värden lägre än 100 DU uppmätts och över Nordamerika och östra Sibirien har värden uppemot 600 DU noterats.
Mätningar av totalozon inleddes på tjugotalet på initiativ av G.M.B. Dobson. Han introducerade en spektrofotometer som i princip jämför intensiteten av två närliggande våglängder i den ultravioletta delen av solstrålningen. Den ena påverkas mer av absorption i ozonet än den andra.
Relationen mellan intensiteterna är direkt beroende av mängden ozon i atmosfären. Denna mätprincip används än idag och man har hedrat hans pionjärinsats genom att uppkalla den enhet som används för totalozon efter honom.
Andra metoder
En mer direkt metod är att pumpa luft genom ett instrument som direkt analyserar luftens innehåll av ozon, antingen med kemiska metoder eller optiska. Dylika instrument kan skickas upp med ballonger eller flygplan för att analysera atmosfären de passerar. Ballongsonderingar har givit mycket viktig information om ozonets vertikala fördelning.
Numera används även satelliter för att mäta ozon. De ger inte alltid så noggranna värden men en oöverträffad bild av den geografiska fördelningen.
Varning klass 2, Sverige