Markavvattning - Så leds vatten bort

Ofta finns behov av att leda bort vatten från ett område för att göra det mer lämpligt för viss verksamhet. Denna så kallade markavvattning kan gälla odling eller bebyggelse. Dikning, vattenavledning, invallning och täckdikning är olika typer av markavvattning.
 

Klimatet förändras och enligt de beräkningar för framtiden som gjorts ökar nederbörden i Sverige och flödesmönstren i vattendragen förändras. De markavvattningssystem vi har behöver därför ses över för att anpassas till ändrade förutsättningar.

Urbaniseringen är en annan faktor som påverkar markavvattningen. Befolkningen i Sverige ökar och många städer förtätas med fler hårdgjorda ytor. Under senare år har flera städer drabbats av skyfall med påföljande översvämningsproblem. Det finns dock goda exempel på dagvattenhantering med gröna lösningar, till exempel öppna dikessystem och gröna tak, som kan implementeras i större utsträckning än idag, särskilt i nya områden.

Vattenanläggningar behöver anpassas

När städerna brer ut sig ökar belastningen på avvattningssystem som ursprungligen är dimensionerade för att avvattna åkrar. Det kan leda till översvämningsproblem i bebyggda områden och sämre dränering av åkermark, samt ökad utlakning av näringsämnen. Problemen kan komma att öka i samband med den ökade nederbörd som förväntas. Planerings- och exploateringsprocesser behöver därför ske i bred samverkan och med hänsyn till både samhälle och miljö.

Under en lång period har intresset för jordbrukets vattenanläggningar varit lågt och därmed har kunskapen minskat hos myndigheter, lantbrukare och rådgivare. Jordbrukets liksom städernas vattenanläggningar behöver anpassas till ett klimat i förändring och till den ökade urbaniseringen. En viktig fråga är hur markens värde för en resurseffektiv och uthållig livsmedelproduktion ska vägas mot andra samhällsmål som rör vatten, natur och biologisk mångfald.

Tillstånd för markavvattning

För att få leda bort vatten eller skydda mot vatten behövs tillstånd. Undantaget är täckdikning, som i regel får göras utan att tillstånd söks för åtgärden.

I stora delar av södra Sverige gäller dessutom ett generellt markavvattningsförbud. Anledningen till förbudet är att skydda de värdefulla våtmarker som ännu finns kvar. Om det finns särskilda skäl så kan Länsstyrelsen medge dispens från förbudet. På myndigheternas webbplatser finns mycket information att hämta, till exempel Jordbruksverket och Skogsstyrelsen. Några litteraturtips finns under Lär dig mer.

Jordbrukets markavvattning

Åkermark behöver dräneras för att ge bra förutsättningar för produktion av grödor. Det finns självdränerande marker, men i Sverige är nästan all åkermark dränerad och det vanligaste sättet är täckdikning. Det innebär att rör grävs ner som för bort vatten från jorden till stamledningar och vidare till vattendrag eller öppna diken. Dräneringens syfte är att leda bort överskottsvatten så att det blir en balans mellan syre, vatten och jord i marken. Växtrötter är känsliga för syrebrist, vilket innebär att det blir skador på grödorna om marken inte avvattnas. En väl fungerande dränerad mark ger goda förutsättningar för växtodling såsom bra rotmiljö, större bärighet så att marken blir farbar för lantbrukets maskiner och minskad jordpackning.

Enligt Jordbruksverkets statistik för år 2013 är ca hälften av åkermarken systemtäckdikad och nästan 30% av totala arealen behöver ny- eller omtäckdikas, men endast 6% planeras att åtgärdas inom fem år.

Förutom att anlägga öppna diken eller rörledningar kan fördjupning av vattendrag vara aktuellt för åkermarker. Låglänta markområden kan avvattnas eller skyddas mot vatten genom en dämmande vall. Vattnet pumpas då ofta bort. Det är viktigt att vara medveten om att fördjupningar och invallningar kan vara markavvattning, som kräver tillstånd.

Jordbrukets markavvattningsanläggningar står inför flera utmaningar. Ett förändrat klimat med mer nederbörd och en ökad belastning från urbana områden är troliga framtidsscenarier.

Eftersom diken och rörledningar normalt är dimensionerade enbart för områdets åkermark och skogsmark så klarar de inte alltid de nya, ökade vattenflödena. Resultatet kan bli erosion och ras i diken, igenslamning av rörledningar men också översvämningar. Dagvattnet kan också föra med sig föroreningar. Ett exempel är växtnäringsämnena kväve och fosfor som leder till att dikena växer igen snabbare och måste underhållas oftare.

Foto Svenska Dränerares Riksförbund
Foto Svenska Dränerares Riksförbund

Skogsbrukets diken

Även för produktion av skog är markens dräneringskapacitet viktig och i skogen finns öppna diken. Markavvattning får dock inte utföras utan tillstånd från länsstyrelsen. Generellt förbud mot markavvattning gäller sedan 1994 i större delen av södra och mellersta Sverige. Markavvattning avser framför allt grävning av nya diken som inte är skyddsdiken eller kompensationsdiken och fördjupning av befintliga diken.

Skogsdiken behöver rensas för att behålla sin avvattnande funktion. Åtgärden utförs för att erhålla vattnets djup eller läge så som det var efter senaste lagliga dikningen. Rensning kan ske genom att nedrasat material, sediment och vegetation tas bort. Dikesrensning, vid rätt tidpunkt och på lämpliga objekt, kan innebära en tillväxtökning på mellan 0,5-1,5 m³ skog per hektar och år. Dikesrensning ska i många fall anmälas för samråd till Skogsstyrelsen.

Skyddsdikning utförs på produktiv skogsmark för att hindra grundvattnet att stiga efter en föryngringsavverkning. Rätt utförd och på lämplig mark kan skyddsdikning underlätta för återväxten och skapa goda förutsättningar för etableringen av ny skog. Åtgärden får inte leda till en varaktig sänkning av den ursprungliga grundvattennivån jämfört med innan avverkningen. Skyddsdiken får sedan inte dikesrensas. Skyddsdikning är anmälningspliktig enligt skogsvårdslagen.

Rensningar och skyddsdikningar kan innebära ingrepp i naturmiljön och medföra negativ påverkan på våtmarker och vattenmiljön. Uppslammat material och näringsämnen kan allvarligt påverka flora och fauna Åtgärderna kan även leda till ökade utsläpp av försurande ämnen till vattendrag vilket ökar halten organiskt aluminium. Därför är det viktigt med miljöanpassad rensning och skyddsdikning som t.ex. att avsluta dikena innan de når sjöar och vattendrag eller vidta åtgärder så skadlig slamtransport förhindras. Man kan också planera naturhänsynen så att man inte avverkar alls eller inte alla träd i de delar av beståndet där grundvattennivån kan bli besvärande efter några år.

Skyddsdikningar eller dikesrensningar som blivit felaktigt genomförda, t.ex. grävts för djupa, kan resultera i tillståndspliktig markavvattning.

Skogsdike Foto Skogsstyrelsen

Dagvattenhantering

Dagvatten är den nederbörd som faller på hårdgjorda ytor i staden och som regel samlas upp i gatubrunnar och leds bort till någon recipient (vattendrag eller sjö). Det vatten som dräneras runt hus tillförs också dagvattensystemen. De flesta städer har idag duplikata system, dvs. ett för spillvatten och ett annat för dagvatten. Ca 13% är dock fortfarande så kallade kombinerade system, där dagvatten och spillvatten avleds i gemensam ledning. Spillvatten kan komma från såväl hushåll som industri, biltvättar och andra verksamheter.

Det är viktigt att ha med hanteringen av dagvatten tidigt i planeringen av tättbebyggda bostads- och industriområden och större vägar. Då har man större möjlighet att hantera dagvattnet på ett bra sätt.

Traditionella föreställningar om att vatten i urban miljö enbart är en rörfråga börjar sakta ge vika för lösningar där trädgårdar, parker, landskap och gröna tak utgör delar av dagvattenhanteringen, så kallad grön infrastruktur. Orsaken är att utsläppen av dagvattenföroreningar till recipient kan minska samt att väsentligt större skyfall kan hanteras jämfört med slutna rörsystem. Ett problem kan dock vara att ingen enskild aktör kan råda över dagvattenfrågan.

Dagvattnet måste ofta släppas ut i rörledningar och diken som ligger utanför de tätbebyggda områdena. De kopplas därmed samman med den markavvattning som enbart dimensionerats för åker- och skogsmark. Det kan krävas tillstånd för att leda dagvatten till diken och rörledningar som anlagts för markavvattning.

Dagvattenkanal med vegetationsytor vid sidorna som fördröjer och delvis renar dagvattnet innan det kan rinna bort i kanalen. Foto: VA-syd.
En traditionell gatubrunn.

Avrinning från vägar

Vägar kan i vissa fall ha stor påverkan på vattnets naturliga avrinning, genom att skära av eller underlätta flödesvägar. De hårdgjorda vägytorna kan medföra stora dagvattenflöden, som oftast avleds att infiltrera ned i marken längs vägens slänter. Där detta inte är möjligt eller där allt vatten inte kan infiltrera, avleds det genom öppna diken eller dagvattenledningar till vattendrag.

För att vattendraget ska kunna ta emot ett ökat flöde kan rensning behövas, vilket kan utföras utan tillstånd. Det kan däremot behövas tillstånd för att leda vatten till diken eller ledningar.

Trafikerade vägar riskerar också att sprida föroreningar med vattnet ut i vattendrag eller till grundvattnet.  Risken för detta ökar vid olyckor, då utsläpp kan rinna längs flödesvägar avsedda för avvattning.

Sommarväg