Ozonskiktet och klimatet

Många miljöproblem har på senare tid hamnat i skuggan av klimatfrågan. Några förväxlar dessutom ozon- med klimatfrågan, vilket delvis kan bero på att det faktiskt finns kopplingar dem emellan. Men hur står det egentligen till med ozonskiktets uttunning som var ett av 1990-talets mest uppmärksammade miljöhot?

Under 1980-talet var hotet mot ozonskiktet högaktuellt. Forskning och mätningar hade visat att ozonskiktet påverkades av mänskliga utsläpp av ozonnedbrytande ämnen, framförallt av CFC (klor-fluor-karboner), som används i kyl, frys och isolermaterial.

Det resulterade 1987 i Montrealprotokollet, ett internationellt traktat, för att begränsa de ozonnedbrytande ämnena. Hade inte Montrealprotokollet och dess skärpningar i efterföljande avtal följts hade vi globalt idag haft ett mycket tunt ozonskikt, kanske nära en halvering över Europa och med en motsvarande ökning av den ultravioletta strålningen.

Detta hade påverkat växter, djur och människor mycket negativt. Nu stannade ozonuttunningen över Europa vid 5-10%. Störst förändring har observerats under våren över Antarktis, där det årligen återkommande ozonhålet innebär en halvering av ozonskiktets tjocklek.

Kraftiga variationer

Regelbunden uppföljning av både ozonskikt och UV-strålning görs av SMHI på uppdrag av Naturvårdsverket och Strålsäkerhetsmyndigheten. Ozonskiktet varierar kraftigt, dels mellan olika dagar, dels under året. Detta beror i huvudsak på storskaliga strömningar i stratosfären.

Även över längre tidsperioder förekommer variationer bland annat kopplat till variationer i solstrålningen. Detta i kombination med att den förväntade återhämtningen sker långsamt gör att de senaste mätningarna ännu inte har kunnat påvisa någon helt säkerställd positiv utveckling av ozonskiktets tjocklek, varken globalt eller över Antarktis (januari 2013).

Emellertid har läget inte förvärrats sedan 1990-talet och om det är mycket troligt att en tydlig inledning till ett ökande ozonskikt kommer att synas i mätningarna någon gång efter 2015. Detta eftersom CFC-halterna i atmosfären redan har börjat minska.

Klimatförändringen påverkar ozonet

Ett orosmoln för ozonskiktet är den pågående klimatförändringen. En direkt koppling finns i och med att temperaturen blir lite lägre på ozonskiktshöjd då växthuseffekten ökar (varmare vid jordytan).

Detta gynnar den kemiska nedbrytningen av ozon över polartrakterna, men inte mer än att återhämtningen skjuts några år framåt enligt några studier som gjorts. En förstärkt växthuseffekt har därför en liten direkt effekt på UV-strålningen vid jordytan.

Emellertid kommer ett förändrat klimat även att påverka moln, snötäcke och atmosfärens partikelinnehåll vilket i sin tur ger betydande förändringar i UV-strålningen vid jordytan. Dagens klimatmodeller ger ännu inget klart och entydigt svar om hur denna förändring kommer att bli.

Begränsat utsläpp av växthusgaser

En poäng i detta sammanhang är att Montrealprotokollets begränsningar av de ozonnedbrytande ämnena, utöver att skydda ozonskiktet, dessutom har haft en mycket positiv effekt för att lindra ökningen i växthuseffekten.

Detta beror på att flera av de ozonnedbrytande ämnena är synnerligen kraftfulla växthusgaser. Klimateffekten av Montrealprotokollet minskar efterhand, allt eftersom de ozonnedbrytande ämnena försvinner ur atmosfären.

Montrealprotokollet har alltså bidragit till att begränsa utsläppen av växthusgaser, men allra störst betydelse har det kanske haft som ett positivt föredöme i internationellt arbete och som ett exempel på att det går att lösa globala problem.