Is på älvar

När strömmande vatten avkyls och blir nollgradigt, kan isen inte lägga sig som på en sjö eftersom vattnet ständigt är i rörelse.

Om det är minusgrader i luften, bildas iskristaller vid vattenytan som snabbt blandas ner i vattenmassan. Vattnet fylls av svävande iskristaller som kallas krav eller kravis. Kristallerna flockas ihop och flyter upp till ytan på platser där vattenhastigheten är lägre.

Närmast stränderna kan det bildas vanlig is, som emellanåt bryts loss och följer med strömmen. Där ytvattnet virvlar ner djupare, kan iskristaller fällas ut på bottnen och bilda bottenkrav eller bottenis.

Vid stark kyla bildas en tjock issörja av kravis och lösa klumpar av bottenis och strandis. Där vattendraget är lugnflytande, mot stenar och i krökar, kan issörjan stanna och frysa till ett istäcke.  Vattendraget isläggs alltmer vartefter som istäcket successivt byggs på av mer issörja.

Under vintern växer istäcket till i tjocklek på liknande sätt som på sjöar. I forsar och starkt strömmande älvsträckor sugs issörja ner under istäcket och bildar isdammar, som dämmer upp vattnet så att vattenståndet stiger uppströms. Stora mängder issörja och isdammar kan täppa igen vattenvägarna så att strömningen koncentreras till smala slingrande stråk.

Islossning i älvar

På våren när vattnet blir varmare, breddas och förlängs de isfria delarna av vattendraget. Längs stränderna bildas vakar av smältvatten från tillrinnande bäckar. Isen försvagas och isflak börjar brytas loss och driva med den ökande vattenströmmen.

När isgången startar, bryts i snabb takt fler isflak loss och följer med vattenmassorna i delar eller slås sönder till issörja. Vid grund och holmar, eller mot fastare is längre nedströms, kan isen samlas ihop i isbröten. Vattenflödet hindras och vattennivån stiger uppströms.

Så småningom lossnar isbröten och förs vidare med strömmen, för att åter fastna vid nästa hinder. När större isbröten eller isproppar bildas, kan områden kring vattendraget översvämmas av vatten och ismassor.

Svår islossning i Torneälven

Torneälven är sedan länge känd för de svåra islossningarna, som vissa år orsakar stora skador. Den tidigaste beskrivningen av katastrofala följder av islossningen är från 1615, då kyrkan i Övertorneå sveptes bort av ismassorna. Under 1900-talet har särskilt svåra islossningar i Torneälven inträffat under åren 1922, 1934, 1944, 1953, 1964, 1971, 1984, 1985 och 1986.

Vid svår islossning bildas isproppar som gör att områden uppströms om fördämningen översvämmas. Ismassor och isblock kan tryckas upp på land och orsaka omfattande skador. De upptornande ismassorna kan med stor kraft krossa och föra med sig byggnader längs älven.

Isproppar bildas vanligen vid älvkrökar och förträngningar kring öar och grund. Många isproppar uppstår också nedanför forsar, där isen är förtjockad av issörja under istäcket och av vatten som frusit till ovanpå isen.

I Torneälven uppstår även problem i mynningsområdet, när älvisen brötar sig mot havsisen, som i regel ligger längre än isen i älven. Islossningens förlopp styrs till stor del av hur tjock isen är och av väderutvecklingen under våren.

Svåra islossningar inträffar ofta när vårfloden kommer plötsligt och isarna är kraftiga. Om vårvärmen kommer snabbt har isen inte hunnit försvagas av solstrålningen. Det snabbt stigande vattenståndet gör då att isen bryts loss från stränderna och knäcks i kompakta isflak som forslas iväg med strömmen och bildar isproppar.