Bebyggda områden skapar högre temperaturer än sin omgivning, vilket har flera orsaker:
- Stadens hårdlagda ytor absorberar i regel mer solljus och lagrar mer värme än grönytor. Under natten avgår denna värme och höjer lufttemperaturen.
- Under dagen ger den begränsade växtligheten mindre avkylning (genom växternas transpiration) jämfört med omgivande landsbygd.
- Värmestrålning från hårdlagda ytor, vilket höjer den upplevda temperaturen för människorna i staden.
- Spillvärme från uppvärmning och avkylning av fastigheter, transporter och olika verksamheter utgör ytterligare en värmekälla.
Den förhöjda temperaturen i bebyggda områden kallas den urbana värmeöeffekten.
Strålningstemperatur
Förutom lufttemperaturen påverkas människor även av värmestrålning från ytor.
Strålningstemperatur är ett mått för att beskriva den upplevda effekten av både lufttemperatur och strålning. Precis som köldeffekt ofta används för att beskriva hur temperaturen upplevs när det blåser, så används strålningstemperaturen för att beskriva hur temperaturen upplevs med hänsyn till sol- och värmestrålning.
Begreppet kan förklaras som en ekvivalent lufttemperatur, som ger samma effekt på en människa som summan av de strålningskomponenter som kroppen utsätts för. Strålningstemperatur tar inte hänsyn till vind, luftfuktighet eller avkylning genom avdunstning, men är ett bra mått på upplevd temperatur under en värmebölja, då det ofta är låg vindhastighet.
Strålningstemperaturen varierar kraftigt i bebyggd miljö, främst beroende på skuggförhållandena, men även beroende på förekomst och typ av hårdlagda ytor. Strålningstemperatur kan vara en del i ett användbart underlag för klimatplanering.
Yttemperatur beräknad från infraröda satellitbilder kan ge ett mått på hur den värmestrålning från markytan som människor exponeras för varierar i stadsmiljön. Detta är ett detaljerat material för att identifiera större områden med hårdbelagda ytor och avsaknad av skugga i den befintliga stadsmiljön.