Det kan finnas en risk att rapporter som inte visar någon effekt av våtmarker blir mindre citerade och hamnar längre ner i resultatlistan vid sökningar. Vi har därför fokuserat på vetenskapliga "reviews” och inte enstaka studier.
The role of wetlands in the hydrological cycle (Bullock & Acreman, 2003)
Bullock & Acreman (2003) analyserade och sammanfattade resultat från 169 vetenskapliga rapporter angående våtmarkers hydrologiska egenskaper. 92 rapporter kom från Nordamerika, 33 från Europa, 27 från Afrika och 17 från diverse länder som Nya Zeeland, Australien, Brasilien, Indien, Indonesien och Malaysia.
Enligt deras analys hade 45% av våtmarker högst upp i ett avrinningsområde reducerande eller fördröjande effekt på översvämningar medan 41% ökade vattenflödet och istället fungerade som översvämningsgenererande områden. Runt 50% av sådana våtmarker genererade också högre volymer av vatten under översvämningen trots att översvämningstoppen inte ökade.
Bland alla typer av våtmarker i Bullock & Acremans analys har limniska strandvåtmarker störst buffringsförmåga. 23 av 28 studier (82%) visade att de reducerade eller fördröjde översvämningar. Studierna kom från alla världsregioner.
Två tredjedelar av studierna (främst i Nordamerika och Europa) visade att våtmarker ökade avdunstningen från avrinningsområdet och reducerade vattenflödet i nedströms vattendrag under torrperioder.
När det gäller våtmarkers roll i grundvattenbildning gick resultaten isär. Några visade tecken på grundvattenbildning medan andra inte visade några tecken på det.
Millennium Ecosystem Assessment, 2005
Rapporten sammanfattar arbetet från 1 360 experter. Den beskriver hydrologiska effekter av olika typer av våtmarker och drar slutsatsen att limniska strandvåtmarker har större buffringsförmåga mot översvämningar jämfört med myrar.
Quin och Destouni, 2018
De gjorde en studie av utjämningseffekten av sjöar och våtmarker i mer än 80 avrinningsområden i två vattendistrikt i Sverige (norra och södra Östersjön). Observationer av daglig nederbörd (P), daglig temperatur (T) och daglig vattenföring (R) för perioden 1984 till 2013 analyserades.
De tog fram en flödesdämpningsfaktor för sjöar och för olika typer av våtmarker i avrinningsområden. Flödesdämpningsfaktorn för ett avrinningsområde beräknades som kvoten mellan standardavvikelsen för P och standardavvikelsen för R, alltså σ_R/σ_P . En flödesdämpningsfaktor på 0,7/4,3 = 0,16 betyder att temporal variation i daglig vattenföring är 84% lägre än den i nederbörden.
För att hitta effekten av en våtmarkstyp plottades flödesdämpningsfaktorn mot andelen av den specifika våtmarkstypen i avrinningsområdet (A_våtmarkstyp/A_avrinningsområde).
Mest utjämningseffekt hade sjöar följt av strandvåtmarker. De fann att sjöar och strandvåtmarker beter sig ganska likartat när det gäller dämpning av vattenflöden. Andra våtmarkstyper (öppna och trädbevuxna myrar samt sumpskogar belägna högre upp i avrinningsområdet) visade endast liten eller ingen utjämningseffekt.
De visade att en ökning av andelen av strandvåtmarker i ett avrinningsområde till 0,5% av totala arean sänker standardavvikelsen för vattenflödet till 10 - 15% av den för nederbörden. Ytterligare ökning av andelen strandvåtmarker eller av andra våtmarkstyper hade liten eller ingen flödesdämpande effekt.
Det bör nämnas att dämpningsfaktorn i ett avrinningsområde med sjö-våtmark andel nära noll är ca 35%. Detta eftersom hela landskapet i ett avrinningsområde dämpar temporala variationen i nederbörden till en avsevärt mindre variation i det utgående vattenflödet.
Författarna konstaterade att utjämningseffekten först och främst styrdes av lagringskapacitet hos sjöar och våtmarker. Avdunstning hade endast svag effekt under somrarna och höst. Den relativa vattenlagringskapaciteten är generellt lägre i våtmarker jämfört med sjöar vilka på grund av detta har bättre förutsättningar att dämpa flödesvariabiliteten.
Slutligen poängterades att våtmarkers lokala flödesreglerande effekter inte bör extrapoleras och tas som giltig för en större skala och hela avrinningsområden.
Glacial Ridge Study (Cowdery m. fl., 2019)
Arbetet gäller den största våtmarksrestaurering som har gjorts i USA. I studieområdet som ligger väster om Minnesota fanns ursprungligen flera stora naturliga våtmarker som från början av 1900-talet successivt hade förvandlats till jordbrukslandskap. I början av 2000-talet gjorde man restaureringen och återställde landskapet till en nära approximation av det ursprungliga med våtmarker och liknande vegetation.
Resultaten visade att vattenflöden som orsakade översvämningar nedströms minskade märkbart. Ytavrinningen minskade med 33%, basflödet ökade med 40% och grundvattenbildningen ökade med 16%.
Referenser
Bullock, A., & Acreman, M. (2003). The role of wetlands in the hydrological cycle. Hydrology and Earth System Sciences, 7(3), 358–389. doi.org/10.5194/hess-7-358-2003
Cowdery, K., Christenson C.A. & Ziegeweid, J.R. (2019). The Hydrologic Benefits of Wetland and Prairie Restoration in Western Minnesota—Lessons Learned at the Glacial Ridge National Wildlife Refuge, 2002–15. U.S. Department of the Interior & U.S. Geological Survey. doi.org/10.3133/sir20195041
Millennium Ecosystem Assessment. (2005). ECOSYSTEMS AND HUMAN WELL-BEING: WETLANDS AND WATER Synthesis. World Resources Institute, Washington, DC
Quin, A., & Destouni, G. (2018). Large‐scale comparison of flow‐variability dampening by lakes and wetlands in the landscape. Land Degradation & Development, 29(10), 3617–3627. doi.org/10.1002/ldr.3101