Bakgrund
Sverige är det land i Europa som har störst våtmarksareal näst efter Ryssland. Sverige är också det land i EU som har den största variationen av våtmarkstyper (Gunnarsson & Löfroth, 2009).
Våtmarker har stor betydelse för att bevara biologisk mångfald. De fungerar som bördiga livsmiljöer för många djur och växter. Våtmarkens ekologi är mycket nära förbundet med dess hydrologi. De grunda hydrologiska förhållandena i våtmarker skapar unika livsmiljöer som skiljer dem från vatten- och landmiljöer. Våtmarker skyddar också kustlinjer samt minskar översvämningar och erosion.
Torvbildande våtmarker (myrar) är viktiga kolsänkor och innehåller en mycket stor mängd kol. Trots att de endast täcker cirka 3% av jordens landyta lagrar de mellan 15 till 30% av världsmarkens kolinnehåll. Så länge detta kol är bundet i torvjordarnas biomassa påverkar de inte klimatet. Men när de börjar brytas ned ger de upphov till mycket stora utsläpp av växthusgaser som lustgas och koldioxid till atmosfären.
Intressanta artiklar om våtmarker finns att läsa på Naturvårdsverkets och SGUs hemsidor:
Våtmark (NV)
Varför är våtmarker så viktiga? (NV)
Våtmarker och klimat (NV)
Geologisk handledning för våtmarksåtgärder (SGU)
Mänsklig påverkan
Våtmarker har haft olika betydelse för människor i olika tidsåldrar. För de första bosättarna var våtmarkerna viktiga för deras tillgång på fisk och jakt. När människan var boskapsskötare var våtmarkerna betydelsefulla som fodermarker. Människans påverkan på våtmarker var små under årtusendena före industrialiseringen.
Den största påverkan har skett under industrialiseringen (de senaste 150 åren). Det intensiva jordbruket har inneburit att stora våtmarksarealer dränerats för att kunna maximera åkermarksarealen. I t ex Mälardalen och Skåne har ca 90% av våtmarkerna försvunnit genom markavvattning för att skapa mer produktiv skogs- och jordbruksmark.
I början av 1900-talet drogs dikningar igång i stor skala för att öka den skogliga produktiviteten. Det var skogsbruket som stod för den största påverkan på våtmarker under 1900-talet. Det uppskattas att drygt 1,5 miljoner hektar har dikats i skogsbruket. Dikning och dränering av torvbildande våtmarker har bidragit till stora utsläpp av växthusgaser samt försvinnande av arealer som kunde ta emot och buffra vatten vid höga flöden.
Den svenska Våtmarksinventeringen (VMI), som är en av de mest omfattande systematiska kartläggningar av naturtyper i världen, visar att endast 20% av de inventerade våtmarkerna var helt ostörda. Diken är den vanligaste ingreppstypen, följt av skogsavverkningar och vägdragningar.