Avdunstning

Vid avdunstning övergår vatten från flytande form till gasform, dvs vattenånga. Avdunstningen består dels av direkt avdunstning från mark, våta växtdelar, vatten, snö och is, dels av växternas transpiration. Interception är nederbörd som samlats på löv, gräs och trädstammar och som avdunstar direkt utan att nå marken.

En del av den nederbörd som faller över ett område återgår till atmosfären genom avdunstningen, vilken är den fysikaliska process där vatten omvandlas till vattenånga. Den del som inte avdunstar magasineras i mark och sjöar, eller rinner av via grundvatten och vattendrag.

Avdunstningen består dels av direkt avdunstning - ofta kallad evaporation - från mark, våta växtdelar, vatten, snö och is, dels av växternas transpiration. Ett sammanfattande namn på båda dessa processer är evapotranspiration.

Den del av nederbörden som fastnar på trädens blad och grenar (och aldrig når marken) kallas interception. Av det regn som under en sommar faller på en tät barrskog brukar en fjärdedel, eller i vissa fall upp till hälften, fångas upp av träden och avdunsta direkt, s k interceptions-avdunstning. Om regnet kommer i form av många men korta skurar, blir interceptionsavdunstningen större än om samma regnmängd faller under ett fåtal längre perioder.

Avdunstningen är en komponent i jordytans vattenbalans. Sett över hela jordytan blir avdunstningen lika stor som nederbörden. Fasomvandlingen från vatten till vattenånga kräver mycket värme, varför avdunstningen också utgör en viktig del av ett områdes energiomsättning. Instrålningens dagliga och årliga gång är därför vanligen avgörande för avdunstningen, som i allmänhet är störst på sommaren och under dagen.

För att avdunstning skall kunna fortgå krävs att vattenångan förs bort från markytan och vidare uppåt med hjälp av vinden och dess turbulens. Turbulensen framkallas av uppvärmningen av markytan och av att virvlar bildas när luften strömmar fram över ojämnt underlag. Om en torr och varm vind blåser in över ett fuktigt område, förs den avdunstade vattenångan hela tiden bort och ger plats åt ny. Härigenom kan avdunstningen lokalt bli mycket stor. 

Avdunstningen från en snöyta beror främst på vind, lufttemperatur och fuktighet. Vid temperaturer under fryspunkten är avdunstningen liten. Vid plusgrader försvinner snön i första hand genom att den smälter. Avdunstningen sker då främst från smältvatten vid snöytan och är kopplad till luftens daggpunktstemperatur. 

Avdunstningen från djupa sjöar har en annan årlig gång än avdunstningen från landområden. Sjöavdunstningen är mindre på våren och större på hösten beroende på att sjövattnet värms långsamt. Den värmemängd som lagras i vattnet under våren och sommaren utnyttjas till avdunstning på hösten.