IPCC:s rapporter omfattar ofta många tusen sidor. För att göra det enklare att ta till sig innehållet tar IPCC dessutom fram en sammanfattning - en Summary for policymakers (SPM). På svenska blir det Sammanfattning för beslutsfattare.
Texten nedan är en icke-officiell översättning till svenska av huvudslutsatserna i IPCC:s SPM som vi gjort som nationell kontaktpunkt för IPCC. Vi arbetar dessutom med en översättning av hela SPM:en till svenska och räknar med att kunna publicera den här på smhi.se under hösten 2022.
B. Senaste utvecklingar och aktuella trender
B.1 De totala antropogena nettoutsläppen av växthusgaser har fortsatt att öka under perioden 2010-2019, liksom de kumulativa nettoutsläppen av koldioxid sedan 1850. De genomsnittliga årliga utsläppen av växthusgaser under 2010-2019 var högre än under något tidigare årtionde, men ökningstakten mellan 2010 och 2019 var lägre än mellan 2000 och 2009. (mycket troligt)
B.2 De antropogena nettoutsläppen av växthusgaser har ökat sedan 2010 inom alla huvudsakliga sektorer i världen. En ökande andel av utsläppen kan tillskrivas urbana områden. Utsläppsminskningarna av koldioxid från fossila bränslen och industriprocesser, till följd av förbättringar av energiintensitet i förhållande till BNP och kolintensitet av energi, har varit mindre än utsläppsökningarna till följd av ökande globala aktivitetsnivåer inom industri, energiförsörjning, transport, jordbruk och byggnader. (mycket troligt)
B.3 De regionala bidragen till de globala växthusgasutsläppen fortsätter att skilja sig mycket åt. Variationerna i regionala och nationella per capita utsläpp återspeglar delvis olika utvecklingsnivåer, men de varierar också kraftigt vid liknande inkomstnivåer. De 10 procent av hushållen med de högsta utsläppen per capita bidrar med en oproportionerligt stor andel av de globala hushållens utsläpp av växthusgaser. Minst 18 länder har haft en bibehållen minskning av växthusgasutsläppen i mer än 10 år. (mycket troligt)
B.4 Enhetskostnaderna för flera tekniker med låga utsläpp har minskat kontinuerligt sedan 2010. Innovationspolitik har möjliggjort dessa kostnadsminskningar och stöttat globalt införande. Både skräddarsydda styrmedel och övergripande politiska åtgärder kring innovationssystem har bidragit till att övervinna de fördelningspolitiska, miljömässiga och sociala effekter som kan vara förknippade med global spridning av teknik med låga utsläpp. Innovationen har släpat efter i utvecklingsländer på grund av sämre möjliggörande förutsättningar. Digitalisering kan möjliggöra utsläppsminskningar, men kan få negativa bieffekter om den inte styrs på lämpligt sätt. (mycket troligt)
B.5 Sedan AR5 har det skett en konsekvent utvidgning av politik och lagar som avser utsläppsminskningar. Detta har lett till att man har undvikit utsläpp som annars skulle ha inträffat och till ökade investeringar i teknik och infrastruktur med låga utsläpp av växthusgaser. Styrmedlens täckning av utsläpp är ojämn mellan olika sektorer. Framstegen när det gäller anpassningen av finansiella flöden i linje med målen i Parisavtalet går fortfarande långsamt, och de dokumenterade klimatfinansieringsflödena är ojämnt fördelade mellan regioner och sektorer. (mycket troligt)
B.6 De globala växthusgasutsläppen 2030 förutsatt genomförandet av de nationellt fastställda bidragen (NDC) som tillkännagavs före COP26 skulle innebära att uppvärmningen sannolikt översteg 1,5°C under 2000-talet. För att sannolikt begränsa uppvärmningen till under 2°C skulle förutsätta att utsläppsminskningen snabbt påskyndades efter 2030. Politik som var implementerad vid slutet av 2020 beräknas leda till högre globala utsläpp av växthusgaser än vad som motsvarar de nationellt fastställda bidragen. (högst troligt)
B.7 De beräknade kumulativa koldioxidutsläppen under den befintliga och för närvarande planerade fossilbränslerelaterade infrastrukturens livstid om ytterligare åtgärder för att minska utsläppen inte vidtas, överstiger de totala kumulativa nettoutsläppen av koldioxid i utvecklingsvägar som skulle begränsa uppvärmningen till 1,5°C (>50%) med inget eller begränsat överskridande. De är ungefär lika stora som de totala kumulativa nettoutsläppen av koldioxid i de fall då uppvärmningen begränsas till 2°C (>67%). (mycket troligt)
C. Systemomställning för att begränsa den globala uppvärmningen
C.1 De globala utsläppen av växthusgaser beräknas kulminera mellan 2020 och senast före 2025 i globala utvecklingsvägar i vilka uppvärmningen begränsas till 1,5°C (>50%) utan eller med endast begränsat överskridande och i utvecklingsvägar i vilka uppvärmningen begränsas till 2°C (>67%) genom omedelbara åtgärder. I båda typerna av utvecklingsvägar minskar växthusgasutsläppen snabbt och kraftigt till 2030, 2040 och 2050 (mycket troligt). Utan en förstärkning av politiken utöver den som hade implementerats vid slutet av 2020 beräknas växthusgasutsläppen öka även efter 2025, vilket leder till en global uppvärmning på (median) 3,2 [2,2-3,5]°C fram till 2100 (troligt).
C.2 Globala nettonollutsläpp av koldioxid uppnås i början av 2050-talet i modellerade utvecklingsvägar som begränsar uppvärmningen till 1,5°C (>50%) utan eller med begränsat överskridande, och i början av 2070-talet i modellerade utvecklingsvägar som begränsar uppvärmningen till 2°C (>67%). Många av dessa utvecklingsvägar fortsätter till netto negativa utsläpp av koldioxid efter tiden för nettonoll. De omfattar också kraftiga minskningar av andra växthusgasutsläpp. Nivån på den maximala uppvärmningen beror på de kumulativa koldioxidutsläppen fram till tidpunkten för nettonollutsläpp av koldioxid och hur andra klimatutsläpp utvecklas fram till tidpunkten för uppvärmningstoppen. En kraftig minskning av växthusgasutsläppen fram till 2030 och 2040, särskilt av metanutsläppen, minskar både uppvärmningsnivån vid uppvärmningstoppen och sannolikheten för att temperaturmålen överskrids, vilket leder till ett mindre beroende av netto negativa utsläpp av koldioxid för att vända uppvärmningen under senare hälften av århundradet. Att nå och upprätthålla globala nettonollutsläpp av växthusgaser resulterar i en gradvis minskning av uppvärmningen. (mycket troligt)
C.3 Alla modellerade globala utvecklingsvägar som begränsar uppvärmningen till 1,5°C (>50%) utan eller med begränsat överskridande, och de som begränsar uppvärmningen till 2°C (>67%), innebär snabba, kraftiga och i de flesta fall omedelbara utsläppsminskningar av växthusgaser inom alla sektorer. Modellerade strategier för att uppnå dessa minskningar omfattar övergång från fossila bränslen utan CCS till mycket låg eller noll-kol energi, t ex förnybar energi eller fossila bränslen med CCS, åtgärder på efterfrågesidan och effektivisering, minskning av andra växthusgasutsläpp samt användning av antropogen koldioxidborttagning (“Carbon Dioxide Removal”, CDR) för att kompensera för kvarvarande växthusgasutsläpp. Illustrativa utsläppsminsknings/utvecklingsvägar (IMP:er) beskriver olika kombinationer av sektoriella utsläppsminskningsstrategier som är förenliga med en viss uppvärmningsnivå. (mycket troligt)
C.4 För att minska växthusgasutsläppen i hela energisektorn krävs stora omställningar, bland annat en betydande minskning av den totala användningen av fossila bränslen, användning av energi med låga utsläpp, övergång till alternativa energibärare samt energieffektivitet och energibesparing. Fortsatt installation av infrastruktur för fossila bränslen utan hantering av utsläppen kommer att ”låsa in” växthusgasutsläpp. (mycket troligt)
C.5 Att uppnå nettonollutsläpp av koldioxid i industrisektorn är en utmaning, men möjligt. Att minska industrins utsläpp förutsätter samordnade åtgärder genom hela värdekedjor för att främja alla alternativ för att minska utsläppen, inklusive efterfrågestyrning, energi- och materialeffektivitet, cirkulära materialflöden, samt teknik för att minska utsläppen vid användning av fossila bränslen och omställning av produktionsprocesser. Framsteg mot nettonollutsläpp av växthusgaser i industrin möjliggörs genom införandet av nya produktionsprocesser som använder el, vätgas och bränslen med låga eller inga växthusgaser och hanteraring av koldioxidutsläpp. (mycket troligt)
C.6 Urbana områden kan skapa möjligheter att öka resurseffektivitet och betydande utsläppsminskningar genom en systematisk övergång av infrastruktur och urban form genom utvecklingsvägar med låga utsläpp, mot nettonollutsläpp. Ambitiösa åtgärder för etablerade, snabbt växande och framväxande städer handlar om 1) minskning eller förändring av energi- och materialförbrukningen, 2) elektrifiering och 3) ökade koldioxidupptag och kolinlagring i urban miljö. Städer kan uppnå nettonollutsläpp enbart om utsläppen minskas både inom och utanför deras administrativa gränser genom leveranskedjor, vilket kommer att få positiva kaskadverkningar inom andra sektorer. (högst troligt)
C.7 I modellerade globala scenarier beräknas befintliga byggnader, om de moderniseras, och byggnader som ännu inte har byggts, närma sig nettonollutsläpp av växthusgaser 2050 om styrmedel som kombinerar ambitiösa åtgärder för tillräcklighet, effektivitet och förnybar energi genomförs på ett effektivt sätt och hinder för avkarbonisering undanröjs. Lågambitiösa strategier ökar risken för inlåsningseffekter med fortsatta utsläpp från byggnader i årtionden. Väl utformade och effektivt genomförda utsläppsminskningsåtgärder, både i nya och i befintliga byggnader om de moderniseras, har en betydande potential att bidra till de globala målen för hållbar utveckling i alla regioner samtidigt som byggnader anpassas till det framtida klimatet. (mycket troligt)
C.8 Det finns alternativ på efterfrågesidan och teknik med låga utsläpp som kan minska utsläppen i transportsektorn i industriländerna och begränsa utsläppsökningar i utvecklingsländerna (mycket troligt). Efterfrågeinriktade åtgärder kan minska efterfrågan på alla transporttjänster och stödja övergången till mer energieffektiva transportsätt (troligt). Elfordon som drivs av el med låga utsläpp har den största potentialen för avkarbonisering av landbaserade transporter på livscykelbasis (mycket troligt). Hållbara biobränslen kan ge ytterligare utsläppsminskningar för landbaserade transporter på kort och medellång sikt (troligt). Hållbara biobränslen, vätgas med låga utsläpp och derivat (inklusive syntetiska bränslen) kan bidra till att minska koldioxidutsläppen från sjöfart, luftfart och tunga landtransporter, men förutsätter förbättringar av produktionsprocesser och kostnadsminskningar (troligt). Många strategier för att minska utsläppen i transportsektorn skulle ha olika sidonyttor, bland annat bättre luftkvalitet, hälsofördelar, rättvis tillgång till transporttjänster, minskad trängsel och minskad efterfrågan på material (mycket troligt).
C.9 Alternativ för utsläppsminskning inom AFOLU kan, när de genomförs på ett hållbart sätt, leda till storskaliga minskningar av växthusgasutsläpp och ökade upptag, men kan inte fullt ut kompensera för försenade åtgärder i andra sektorer. Dessutom kan jordbruks- och skogsbruksprodukter med hållbart producerade råvaror ersätta mer växthusgasintensiva produkter i andra sektorer. Hinder för genomförande och målkonflikter kan uppstå på grund av klimatförändringens effekter, konkurrerande krav på mark, målkonflikter med livsmedelsförsörjning och försörjningsmöjligheter, komplexiteten hos markägande och förvaltningssystem, samt kulturella aspekter. Det finns många landspecifika möjligheter att skapa synergier (t ex bevarande av biologisk mångfald, ekosystemtjänster och försörjningsmöjligheter) och undvika risker (t ex genom anpassning till klimatförändringen). (mycket troligt)
C.10 Utsläppsminskande åtgärder på efterfrågesidan omfattar förändringar i infrastrukturanvändning, införande av slutanvändarteknik samt sociokulturella och beteendeförändringar. Åtgärder på efterfrågesidan och nya sätt att tillhandahålla slutanvändartjänster kan minska de globala växthusgasutsläppen i slutanvändarsektorerna med 40-70 procent fram till 2050 jämfört med referensscenarier, samtidigt som vissa regioner och socioekonomiska grupper behöver mer energi och resurser. Att minska efterfrågan på sätt som minskar utsläppen är förenligt med att förbättra det grundläggande välbefinnandet för alla. (mycket troligt)
C.11 Användning av CDR för att kompensera för kvarvarande utsläpp som är särskilt svåra att minska är oundvikligt, om nettonollutsläpp av koldioxid eller växthusgaser ska åstadkommas. Omfattningen och tidpunkten för införande av CDR kommer att bero på hur utsläppsminskningar utvecklas inom olika sektorer. För att kunna öka spridningen av CDR, särskilt i stor skala, behövs utveckling av effektiva metoder för att hantera genomförbarhets- och hållbarhetsrelaterade begränsningar. (mycket troligt)
C.12 Utsläppsminskningsåtgärder som kostar 100 USD per ton koldioxidekvivalenter eller mindre kan minska de globala växthusgasutsläppen med minst hälften till 2030 jämfört med 2019 (mycket troligt). Global BNP fortsätter att öka i modellerade utvecklingsvägar, men den är några procent lägre 2050 jämfört med utvecklingsvägar utan utsläppsminskning utöver nuvarande politik. I uppskattningen är inte de ekonomiska fördelarna från undvikna skador som orsakas av klimatförändringen eller från minskade anpassningskostnader medräknade. Den globala ekonomiska nyttan av att begränsa uppvärmningen till 2°C rapporteras överstiga kostnaden för utsläppsminskning i merparten av den utvärderade litteraturen. (troligt)
D. Utsläppsminskning, anpassning och hållbar utveckling
D.1 Snabbare och rättvisa klimatåtgärder för att minska utsläppen och anpassning till effekterna av klimatförändringen är avgörande för hållbar utveckling. Klimatåtgärder kan också leda till vissa målkonflikter. Avvägningarna mellan enskilda åtgärdsalternativ kan hanteras genom utformning av politiken. De globala målen för hållbar utveckling som antagits inom ramen för FN:s Agenda 2030 kan användas som en grund för att utvärdera klimatåtgärder inom ramen för hållbar utveckling. (mycket troligt)
D.2 Det finns en stark koppling mellan hållbar utveckling, sårbarhet och klimatrelaterade risker. Begränsade ekonomiska, sociala och institutionella resurser leder ofta till hög sårbarhet och låg anpassningsförmåga, särskilt i utvecklingsländer (troligt). Flera åtgärdsalternativ bidrar både till utsläppsminskning och klimatanpassning, särskilt när det gäller bosättningar, markförvaltning och i förhållande till ekosystem. Markbaserade och akvatiska ekosystem kan dock påverkas negativt av vissa utsläppsminskningsåtgärder, beroende på hur de genomförs (troligt). Samordnade sektorsövergripande strategier och planering kan maximera synergier och undvika eller minska målkonflikter mellan utsläppsminskning och anpassning (mycket troligt).
D.3 Ökade utsläppsminskningsåtgärder och åtgärder på bredare front för att rikta utvecklingsvägar mot hållbarhet kommer att få fördelningseffekter inom och mellan länder. Uppmärksamhet på rättvisa och ett brett och meningsfullt deltagande av alla relevanta aktörer i beslutsfattandet på alla skalor kan bygga upp socialt förtroende och både fördjupa och bredda stödet för transformativa förändringar. (mycket troligt)
E. Förstärkning av responserna och åtgärderna
E.1 Det finns utsläppsminskningsalternativ som är möjliga att införa i stor skala på kort sikt. Genomförbarheten skiljer sig åt mellan olika sektorer och regioner, och beroende på kapacitet samt genomförandets takt och storlek. Hindren för genomförbarhet behöver minskas eller avlägsnas och möjliggörande förutsättningar stärkas för att utsläppsminskningsåtgärder ska kunna införas i stor skala. Dessa hinder och möjliggörande förutsättningar omfattar geofysiska, miljöekologiska, tekniska och ekonomiska faktorer, och i synnerhet institutionella och sociokulturella faktorer. Stärkta åtgärder på kort sikt utöver de nationellt fastställda bidragen (som tillkännagavs före UNFCCC COP26) kan minska och/eller undvika långsiktiga utmaningar med att genomföra globala modellerade utvecklingsvägar som begränsar uppvärmningen till 1,5°C (>50%) utan eller med begränsat överskridande. (mycket troligt)
E.2 I alla länder kan insatser för utsläppsminskningar som är inbäddade i ett bredare utvecklingssammanhang öka takten, storleken och bredden på utsläppsminskningarna (troligt). Politiska åtgärder som riktar utvecklingsvägar mot hållbarhet kan bredda portföljen av tillgängliga utsläppsminskningsåtgärder och göra det möjligt att uppnå synergier med utvecklingsmål (troligt). Åtgärder kan vidtas nu för att skapa utvecklingsvägar och påskynda utsläppsminskning och övergångar i alla system (mycket troligt).
E.3 Klimatrelaterad styrning, som verkar genom lagar, strategier och institutioner, baserat på nationella förhållanden, stödjer utsläppsminskning genom att tillhandahålla ramverk genom vilka olika aktörer interagerar, och en grund för utveckling och genomförande av politik (troligt). Klimatrelaterad styrning är som mest effektiv när den integrerar över flera politikområden, bidrar till synergier och att minimera målkonflikter och kopplar samman nationella och subnationella nivåer för beslutsfattande (mycket troligt). En effektiv och rättvis klimatrelaterad styrning bygger på samverkan med civilsamhället, politiska aktörer, företag, de unga, arbetsmarknadens parter, media, ursprungsbefolkningar och lokala samhällen (troligt).
E.4 Många rättsliga och ekonomiska instrument har redan tillämpats med framgång. Instrumentens utformning kan bidra till att uppnå rättvisa och andra mål. Dessa instrument skulle kunna stödja stora utsläppsminskningar och stimulera innovation om de skalades upp och tillämpades i större utsträckning (mycket troligt). Politiska paket som möjliggör innovation och bygger upp kapacitet har bättre förutsättningar att stödja en övergång till en rättvis framtid med låga utsläpp än enskilda politiska åtgärder (mycket troligt). Paket som omfattar hela ekonomin och som är förenliga med nationella förhållanden kan uppfylla kortsiktiga ekonomiska mål samtidigt som utsläppen minskas och utvecklingsvägarna riktas mot hållbarhet (troligt).
E.5 De dokumenterade finansiella flödena har inte nått de nivåer som krävs för att uppnå utsläppsminskningsmålen inom alla sektorer och regioner. Utmaningen att minska gapen är störst i utvecklingsländerna som helhet. En ökning av de finansiella flödena för utsläppsminskningsåtgärder kan stödjas genom tydliga politiska val och signaler från regeringar och det internationella samfundet. (mycket troligt) Ett påskyndat internationellt finansiellt samarbete är en avgörande möjliggörande faktor för en övergång till låga utsläpp av växthusgaser och rättvis omställning, och kan bidra till att minska ojämlikheter i tillgången till finansiering och både kostnader och sårbarhet för klimatförändringens effekter (mycket troligt).
E.6 Internationellt samarbete är en viktig möjliggörande förutsättning för att uppnå ambitiösa klimatmål. UNFCCC, Kyotoprotokollet och Parisavtalet stödjer ökande nationella ambitionsnivåer och uppmuntrar utveckling och genomförande av klimatpolitik, även om det fortfarande finns gap. Partnerskap, avtal, institutioner och initiativ som verkar på subglobala och sektoriella nivåer och som engagerar flera aktörer håller på att växa fram, med varierande effektivitet. (mycket troligt)