Resultatets robusthet

I Klimatscenariotjänsten används två mått på robusthet:

• andel modeller som ger ökning samt
• standardavvikelsen.

Andel modeller som ger ökning är ett mått på hur stor del av ensemblen som är överens om en förändring visar ökning eller minskning. Ju större andel av modellerna i ensemblen som pekar åt samma håll, desto mer robust resultat. Om exempelvis samtliga modeller visar att temperaturen ökar är det ett robust resultat.

Det är också ett robust resultat om exempelvis inga modeller visar en ökning, eller om alla modeller visar en minskning. Om modellerna däremot fördelar sig förhållandevis jämnt mellan ökning och minskning är resultatet inte robust.

Ett exempel visas i den vänstra figuren ovan. Mörkgröna färger i norra Sverige betyder att de flesta modeller är överens om en ökning och de svagare ljusa färgerna i södra Sverige visar på icke-robust ändring. Ett område i de sydöstra landskapen visar exempelvis på en minskning. Utanför till exempel Norges kust är andelen modeller som ger ökning 100%; en robust signal. Lila färger betyder att de flesta modeller inte ger en ökning. I delar av Finland ger till exempel inga modeller ökning (0% ger ökning), också det en robust signal.

Ett annat mått på resultatens robusthet är standardavvikelsen. Den visar hur stor spridningen är mellan de ingående modellerna. Om spridningen är stor är standardavvikelsen stor, om spridningen är liten är standardavvikelsen liten. Värdet på en standardavvikelse betyder att ca 68 % av modellerna håller sig inom detta värde. I exemplet nedan är spridningen relativt liten i norra Sverige, men mer markant i söder.

Enskilda gridpunkter avviker från det generella mönstret. Det betyder vanligtvis att en, eller ett par, modeller avviker från de flesta andra, till exempel genom att ha en starkare klimatförändringssignal. Det kan orsakas av att beskrivningen av gridrutan kan vara olika i olika modeller. I en modell kan gridrutan vara täckt av vatten, i en annan av land. Effekten är tydligast längs kuster och i sjörika områden.

Flera hydrologiska indikatorer presenteras i Klimatscenariotjänsten som procentuella förändringar. Trots detta presenteras standardavvikelser eftersom de i de flesta sammanhang bidrar med information om robustheten, men du som använder den hydrologiska delen av Klimatscenariotjänsten ska vara uppmärksam på att data inte alltid är normalfördelad och standardavvikelsen kan vara missvisande.

I den oceanografiska delen av tjänsten har isindikatorer inga figurer för robusthet och standardavvikelse på grund av att endast två medlemmar ingår i ensemblen. För att få robusta resultat i jämförelsen med historiska värden är det viktigt att det finns flera observationspunkter i varje havsområde som studeras. Havsbassängerna (enligt HELCOM) är därför samlade i totalt tre större havsområden: Västerhavet, Egentliga Östersjön och Bottniska viken. Indelningen och användandet av dessa större havsområden är generellt vedertaget. För gränsdragning mellan havsområden kan det finnas olika indelningar av bassänger beroende på syfte med indelningen. Detta gäller särskilt området innefattande Öresund, Bälthavet samt Kiel- och Mecklenburgbukten där det för vissa indikatorer kan finnas stora gradienter. Visningstjänsten följer den fördelning som beskrivs i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter HVMFS 2012:18 (enligt havsmiljöförordningen) som införlivar havsmiljödirektivet Marine Strategy Framework Directive, MSFD i Sverige.