Rapport från havet med R/V Svea vecka 15, 2026

Under expeditionen, som ingår i det svenska pelagiala övervakningsprogrammet, besöktes Skagerrak, Kattegatt, Öresund och Egentliga Östersjön.

Temperaturen i ytvattnet var normal i alla havsområden och varierade från knappt 3 till 6,5°C. Salthalten var generellt högre än normalt i ytvattnet i samtliga områden. I Västerhavet hade ytvattnet blandats om och haloklinen saknades helt eller var försvagad och låg djupare än vanligt.

Fosfatkoncentrationen i ytvattnet var högre än normalt i alla områden utom runt Bornholm där den var normal för månaden. Löst oorganiskt kväve (DIN) i ytvattnet var högre än normalt i Skagerrak på Å-stationerna, i övriga områden var koncentrationen av kväve låg, dock inom vad som är normalt i april. I Kattegatt och södra Egentliga Östersjön var DIN lägre än mätbart (dvs helt förbrukat). Koncentrationen av silikat var generellt högre än normalt i ytvattnet i samtliga områden.

Syresituationen var god vid samtliga stationer i Skagerrak, Kattegatt och Öresund, ingen syrebrist noterades i dessa områden. I Bornholmsbassängen hade det tillkommit syrerikt vatten som endast syntes närmast botten i mars. Aprils mätningar visade på betydligt mer syre från ca 60 m vid BY4 och från ca 65 m vid BY5. På BY10 syntes en liten ökning ovanför och under 100 m, även lite syre mättes upp på BY15 omkring 100 m, dock enbart låga koncentrationer och inget syre under 125 m. Detta sammantaget tyder på att inflödet är begränsat och inte kommer att göra någon större skillnad på syresituationen mer än tillfälligt i Hanöbukten och Bornholmsbassängen.

I djupare delar av Egentliga Östersjön rådde dock fortsatt syrebrist eller syrefria förhållanden med förekomst av svavelväte från cirka 80–100 m djup, på BY15 först från 125 meter och vid BY10 enbart vid botten.

Klorofyllfluorescensen var relativt hög i ytvattnet i Kattegatt och ner till haloklinen vid omkring 20 meters djup, vilket indikerar på att omblandning har återfört näringsämnen till ytlagret som sedan använts av växtplankton. I Östersjön var det omvänd mot mars med lägst fluorescens i Arkonabassängen. I Skagerrak var fluorescensen låg vid utsjöstationerna men extremt hög vid kuststationen Släggö.

SMHI:s nästa ordinarie expedition med R/V Svea är planerad till 4–11:e maj, med start i Lysekil och avslut i Kalmar.

Expeditionsöversikt

Expeditionen genomfördes ombord på R/V Svea och startade i Kalmar den 7:e april och avslutades i Lysekil den 12:e april. Vädret under expeditionen var varierande; inledningsvis med friska vindar från norr och mestadels klart väder. Därefter vridande till ostlig vind, ökande i styrka vid passagen genom Kattegatt med avlutande molnigt väder. Lufttemperaturen låg under expeditionen i Östersjön mellan 2 och 5°C, på västkusten mellan 5 och 7°C.

BCSIII-10 ströks på grund av långsammare inledning än planerat av expeditionen och en tajt planering.

På grund av hård vind ströks provtagning med den stora håven för geleplankton (WP3) på stationerna BY15, N14 och Å17, vid BY2 ströks håvning på grund av stark ström. Zooplanktonhåvning (WP2) ströks på N14 på grund av den hårda vinden.

En mätboj sattes ut vid Östersgarnsholm för Uppsala Universitet, syftet är primärt att mäta partiellt koldioxidtryck inom ICOS, https://www.icos-sweden.se/ Länk till annan webbplats..

Vi hade med två gästforskare från ”Swiss Federal Institute of Aquatic Science and Technology” (Eawag), de arbetade med att bedöma intracellulära koncentrationer av den viktigaste algmetaboliten dimetlyselenopropionat (DMSeP) i planktonbiomassa och jämföra koncentrationerna med flyktigt Selen (DMSe) från havsvatten.

Sveas instrument för att mäta profiler under gång, MVP, kördes i Västra och Östra Gotlandsbassängen, i Bornholmsbassängen samt i Skagerrak på ”Å-snittet”.

Mätning av eDNA/barcoding är sedan februari i år en del av mätprogrammet och vattenprover från ytlagret filtreras vid fyra stationer; BY31, BY5, Anholt E och Å17.

Ferryboxsystemet kördes under hela expeditionen. ADCPn kördes kontinuerligt under hela expeditionen.

Rapporten är baserad på data som genomgått en första kvalitetskontroll och som är jämförd mot månadsmedelvärde för perioden 1991–2020. När ytterligare kvalitetsgranskning genomförts kan vissa värden komma att ändras. Värden som anges i rapporten har avrundats till närmaste tiondel och kan därför skilja sig från publicerade värden. Data publiceras så fort som möjligt på datavärdens hemsida, normalt inom ca en vecka efter avslutad expedition. Vissa analyser utförs efter expeditionen och publiceras därför senare.

Mer information om vårt datavärdskap och för att ladda ner data se denna länk: https://www.smhi.se/data/oceanografi/datavardskap-oceanografi-och-marinbiologi Länk till annan webbplats.

Mer information om algsituationen finns att läsa i Algaware-rapporten:
https://www.smhi.se/publikationer/publikationer/algrapporter Länk till annan webbplats.

RESULTAT

Skagerrak

Temperaturen i ytvattnet var normal och låg omkring 6°C, för övrigt varierade temperaturen enbart mellan 5,5 till 7°C, enbart närmast botten vid Släggö uppmättes en temperatur över 7°C. Salthalten i ytvattnet var omkring 32–33 psu, lägre i ytan. Vid Släggö i Gullmarsfjorden där ytvattnet var kraftigt brunfärgat, möjligen av humus från avrinningen från land var salthalten 26 psu. Salthalten i ytan var högre än normalt vid samtliga stationer i Skagerrak. På grund av hård frånlandsvind så var ytvattnet omblandat med högre salthalt. Normalt finns en skiktning i salthalt ovanför 20 meters djup, denna gång fanns ingen skiktning på P2, Å15 och Å13, en svag skiktning (haloklin) uppmättes på omkring 20 meters djup på Å17. Svag skiktning i salthalt förekom även vid Släggö grundare än 5 m och mellan 15–20 m.

Eftersom saltare vatten från djupet kommit upp till ytan så har det också fört med sig näringsämnen, samtliga koncentrationer var högre än normalt i ytan vid alla stationer utom Släggö där normala koncentrationer uppmättes i hela vattenkolumnen. Vid de yttersta stationerna (Å17 och Å15) var koncentrationen av DIN (löst oorganiskt kväve) knappt 6 µmol/l i ytvattnet och koncentrationen av fosfat knappt 0,5 µmol/l och silikat knappt 4 µmol/l, ingen stor skillnad mot koncentrationerna i djupare vatten. Vid stationerna närmare kusten (P2 och Å13) var koncentrationen av DIN i ytvattnet knappt 4 µmol/l, fosfat knappt 0,3 µmol/l och silikat knappt 2,5 µmol/l. Vid Släggö var koncentrationerna över lag på normala nivåer för månaden, DIN låg något lågt och silikat i ytan något högt.

Syresituationen i bottenvattnet var god vid samtliga stationer i öppna Skagerrak, normala värden för årstiden uppmättes med koncentrationer på knappt 7 ml/l. Vid den kustnära stationen Släggö var halten närmast botten ca 4,3 ml/l vilket är nära gränsen för syrebrist som går vid 4 ml/l.

Klorofyllfluorescens är ett mått på planktonaktivitet som mäts med en sensor monterad på CTDn[1]. Låga halter uppmättes på samtliga stationer utom vid Släggö där det istället var rekordhöga värden i ytan, om detta berodde på det bruna vattnet eller om det faktiskt var mycket plankton gick att finna i den senaste algrapporten (Algaware): https://www.smhi.se/publikationer-fran-smhi/sok-publikationer/2026-04-27-algrapport-nummer-4-2026 Länk till annan webbplats.
I rapporten framgick att det var höga cellantal vid Släggö och höga halter klorofyll. Man har längs hela västkusten samt i Oslofjorden observerat en flagellat i gruppen Prymnesiophyceae som har blommat längs kusten och orsakat höga klorofyllhalter och brunt vatten, kanske var det denna som orsakade det bruna vattnet vid Släggö.

[1] CTD är ett profilerande mätinstrument och står för Conductivity, Temperature, Depth. SMHI:s CTD är även bestyckad med sensorer som mäter syre och fluorescens bland annat.

Kattegatt och Öresund

Även i Kattegatt hade vinden gjort att vattenkolumnen blandats om och salthalten var i ytlagret högre än normalt vilket också innebär att skiktningen (haloklinen) var svagare. Salthalten var i Kattegatt omkring 25 psu i ytan, något lägre närmast kusten vid N14 Falkenberg. Den försvagade haloklinen låg djupare än normalt vid både Fladen och Anholt E. I Öresund var salthalt och skiktning normal, med utströmmande Östersjövatten i ytlagret med en salthalt på omkring 9 psu ovanför haloklinen; som återfanns på knappt 15 meters djup. Under haloklinen ökade salthalten mot botten upp emot 34 psu, anmärkningsvärt var att turbiditeten ökade kraftigt under haloklinen ner mot botten med obefintlig sikt närmast botten.

Temperaturen var normal för månaden, omkring 6,5°C i ytvattnet i Kattegatt och drygt 5°C i Öresund.

Kväve i former som är tillgängliga som näring för växter (oorganiska föreningar såsom nitrat, nitrit och ammonium som benämns som DIN från engelskans ”Dissolved Inorganic Nitrogen”) var förbrukade i Kattegatt ovanför haloklinen med lägre än mätbara koncentrationer (<0,1 µmol/l), i Öresund uppmättes låga halter. Fosfat, som också används av växter som näring, uppmättes till omkring 0,2 µmol/l i Kattegatt och knappt 0,4 µmol/l i Öresund i ytvattnet, detta är högre än normalt för månaden.

Silikathalten var generellt något högre än normalt i ytvattnet samt närmast botten, i Kattegatts ytvatten mellan 3–5 µmol/l i Öresund knapp 11 µmol/l.

Syrehalterna i Kattegatts bottenvatten var normala för månaden mellan 5,5 till 6,5 ml/l. I Öresund var syrehalten 4,7 ml/l vilket också ligger inom normala intervallet.

Klorofyllfluorescensen var relativt hög i ytvattnet ner till haloklinen vid omkring 20 meters djup i Kattegatt, vilket indikerar på att omblandning har återfört näringsämnen till ytlagret vilket gjort att växtplankton återigen kunnat växa till efter låga halter i mars. Mer information om växtplankton finns att läsa algrapporten som länkades till i föregående kapitel om Skagerrak.

Egentliga Östersjön

Temperaturen i ytlagret var normal för månaden vid samtliga stationer i Egentliga Östersjön och låg på omkring 3°C i Östra och Västra Gotlandsbassängen, knappt 4°C i Bornholmsbassängen och strax över 4°C i Arkonabassängen. Salthalten i ytlagret var generellt något högre än normalt. Halterna varierade från som lägst 6,9 psu i nordöstra Egentliga Östersjön till som högst 8,2 psu i Arkonabassängen.

Vid BY2 i Arkonabassängen startade skiktningen (haloklinen) redan vid 20 meters djup, troligen en effekt av inflödande saltare vatten som lyft upp tidigare bottenvatten. I Hanöbukten startade haloklinen vid omkring 40 meters djup, i Bornholmsbassängen från omkring 45 meter. I övriga Egentliga Östersjön sträckte sig det välblandade ytlagret ner till 50–70 m. Temperatur och salthalsskiktning följdes åt med kallare vatten i det välblandade övre lagret. BY29 avvek med en skiktning som startade redan vid 40 meter.

Vid stationerna runt Bornholm var allt löst oorganiskt kväve (DIN) förbrukat och koncentrationerna var lägre än mätbara i det välblandade ytlagret. Även vid de nordligaste stationerna var koncentrationen av DIN låg medans koncentrationen varierade mellan 1–2 µmol/l vid mätstationerna runt Gotland, allt inom vad som är normalt för månaden.

Koncentration av löst oorganiskt fosfor (DIP, Dissolved Inorganic Phosphorus), som enbart förekommer som fosfat, låg på normala nivåer runt Bornholm samt vid BY39 söder om Öland på strax under 0,5 µmol/l i det välblandade övre lagret. I Östra och Västra Gotlandsbassängen var halterna generellt något högre än normalt i ytvattnet omkring eller drygt 0,6 µmol/l, som högst 0,75 µmol/l vid BY32.

Silikat låg generellt på nivåer som är högre än normalt i hela vattenkolumnen vid samtliga stationer, som lägst vid BY2 där halten varierade mellan 7–11 µmol/l och som högst i Östra och Västra Gotlandsbassängen med koncentration omkring 20 µmol/l i ytlagret.

I det djupare liggande vattnet uppmättes högre halter av näringsämnen än normalt, framförallt närmast botten vid samtliga stationer i Östra och Västra Gotlandsbassängen.

I Arkonabassängen var syresituationen god i bottenvattnet och koncentrationen av syre låg mellan 6–7 ml/l närmast botten, detta är dock en försämring sedan mars som sannolikt beror på att vatten nu flödar ut ur Östersjön (vid provtagningstillfället och passage genom Öresund 11/4).

I Bornholmsbassängen hade det tillkommit syrerikt vatten som endast syntes närmast botten i mars. Mätningarna nu i april visade på betydligt mer syre från ca 60 m vid BY4 och från ca 65 m vid BY5, även salthalten har gått upp något. På BY10 syntes en liten ökning omkring 100m, även på BY15 mättes lite syre upp på omkring 100m, dock enbart låga koncentrationer och inget syre förekom under 125m. Detta sammantaget tyder på att inflödet är begränsat och inte kommer att göra någon större skillnad på syresituationen mer än tillfälligt i Hanöbukten och Bornholmsbassängen.

I Östra Gotlandsbassängen uppmättes akut syrebrist (<2 ml/l) från mellan 60 till 80 meters djup, syrehalten låg sedan omkring 0 ner till att svavelvätekoncentrationer uppmättes, på BY10 först vid botten, på BY15 från 125 meter, på BY20 från 90 meter och på BY29 från 80 meter. I Västra Gotlandsbassängen varierade djupnivån för syrefritt vatten (svavelväte) mellan 80 och 100 meter och akut syrebrist från 70 till 90 meter.

Fluorescensmätningar från CTDn visade på viss biologisk aktivitet i Egentliga Östersjön, till skillnad mot mars då den var som högst i Arkonabassängen var den nu i april där som lägst. Högsta värden uppmättes på BY10 mellan 0 och 35 meter samt vid Huvudskärsbojen från ytan ner till 40–50 meter.