Lågt vattenstånd kan bädda för inflöde till Östersjön
Efter stormarna Johannes och Anna kring nyår pressades vattenståndet i Östersjön upp en bra bit över medelnivån. Därefter har en ihållande högtrycksblockering och medföljande ostvindar i flera veckor tryckt ut vatten ur Östersjön.
Det är inga små volymer heller, genom Öresund och Bälten och ut mot Nordsjön har de senaste veckorna strömmat ut mer vatten än vad som ryms i hela Vänern. På många håll är nu vattenstånden närmare en meter lägre än vid ovädret Anna dagarna efter nyår.
Flera av de svenska vattenståndsstationerna i Östersjön närmar sig de historiska rekorden för lågt vattenstånd. Vid några av de finska stationerna har mer än hundraåriga mätserier de senaste dagarna fått nya rekord. Och Stockholm noterade på söndag kväll den 8 februari 2026 ett par tiondels centimeter lägre vattenstånd relativt medelvattenståndet än det tidigare lägsta vattenståndet vid nuvarande mätplats på Skeppsholmen vilket uppmättes mars 1972.
Men hur kan uppemot 300 kubikkilometer, nästan två hela Vänersjöar, under en månad bara försvinna ur vårt innanhav. Det enda som blir kvar är torrlagda stränder och bryggor där det inte går att lägga till. Hur gick det till, och kommer vattnet tillbaka nån gång?
Vattenståndet har stadigt minskat i Östersjön sedan ovädret Anna som inledde året med hård blåst och kraftigt snöfall.
Östersjöns vatten rinner ut i Nordsjön
Med få undantag har vädret över Östersjöområdet hittills under 2026 styrts av högtryck i öster och lågtryck i väster. Det har givit en markant vattenståndsskillnad över Öresund och Bälten med högre vattenstånd i den södra änden än i den norra änden.
Precis som i en älv så flödar vattnet nerför, ut ur Östersjön och in i Nordsjön. Och även om de riktiga älvarna fyller på i andra änden, så räcker det inte alls till för att hålla uppe vattennivån. För att vattnet ska stiga i Östersjön måste vinden vända så att vattenståndsskillnaden över Öresund och Bälten kastas om och strömmen fyller på igen.
Kurvan visar skillnaden i vattenstånd mellan Skanör i södra Öresund och Viken i norra Öresund.
Mycket låga vattenstånd just nu
Tittar vi på de svenska stationerna från norr till söder så har alla en minskande trend i vattenståndet sedan ett par dagar in i januari och fram till den gångna helgen den 7–8 februari. Stationerna i norr och söder har en del svängningar i samband med mer lokala blåsväder, men Stockholm i mitten av havsområdet har en stabil minskning ner till lägsta noteringen på söndagskvällen den 8 med 69,7 cm under medelvattenståndet. Det absoluta rekordet är -71,5 cm uppmätt vid den dåvarande mätplatsen Slussen den 20 mars 1888.
Vattenståndet vid Kalix i Bottenviken, Ratan i Norra Kvarken, Sundsvall i Bottenhavet samt vid Stockholm i norra och Karlskrona i södra Östersjön.
Ännu lägre har vattnet sjunkit i Finska viken, där vattenståndet bottnade natten mot fredag den 6 februari. Allra lägst sjönk vattnet i nordost, där Fredrikshamn noterade 99 cm under medelvattenståndet. De flesta stationer i södra Finland har fått nya rekord för lågt vattenstånd de senaste dagarna.
Vattenståndet i Finska viken från Föglö på sydöstra Åland till Kronstadt strax utanför Sankt Petersburg i Ryssland.
Första steget mot ett nytt inflöde
Att vattenståndet i stora delar av Östersjön nu ligger på historiskt låga nivåer kan vara det första steget i en lång kedja av händelser som kan ge ett inflöde av salt och syrerikt vatten. Att ytvattnet i Skagerrak och Kattegatt dessutom är rejält kallt är också positivt, då det blir tyngre och därför enklare glider under det mindre salta och varmare bottenvattnet i Östersjön. Lösligheten för syre är också större ju kallare vattnet är, så varje liter kan innehålla mer syrgas.
Nästa steg i kedjan är att vinden vänder och att vi får västliga vindar som driver in vatten i Skagerrak och Kattegatt, och vidare genom Öresund och Bälten. Men det krävs en rimligt sammanhängande period med sydvästliga vindar. Annars, om vinden pytsar lite i taget utan att det salta kommer med, blir det på samma sätt som när man försöker hälla av fettet från skyn i stekpannan.
Syrehalten i Östersjön i december 2025. Djupprofil med Kattegatt till vänster och Bottniska viken till höger i bilden.
Men ännu många hinder kvar för ett inflöde
Om allt detta sker finns det ändå ett antal hinder kvar för att tillståndet vid de syrefria bottnarna i Östersjön ska förbättras. Det räcker inte att vattnet strömmat in i Östersjön, nu ska det ostört kunna ta sig den långa vägen förbi Bornholm längs botten hela vägen ner till de stora djupen runt Gotland.
Där är det syrefritt sedan decennier, och under den långa väntan på ett stort inflöde har syreskulden byggts på med svavelväte som först ska betalas av med nytt syre, innan det kan ge nytt liv till bottenfaunan.
Det är en process som tar flera månader. Om det under den tiden blåser och stormar i södra Östersjön så rörs vattnet om från ytan till botten. Då blir det inte mycket kvar av de goda egenskaperna hos det salta och syrerika vatten som rann in, när det blandas med ytvattnet till något slags mischmasch som inte gör någon havsborstmask glad. Eller torsk för den delen.
Men om vi först får sydvästvindarna som ger oss inflödet, och sedan en lugn och stilla vår och försommar, då kanske vi kan hoppas på åtminstone en tillfällig förbättring av syresituationen i Östersjöns djupvatten framemot hösten.
