Allvarlig syresituation i Östersjön

För att följa syreutvecklingen i Östersjön genomförs varje år ett stort antal mätningar, vilka sammanställs av SMHI i Syrerapporten (Oxygen Survey in the Baltic Sea). Rapporten utgör ett viktigt underlag för Havs- och vattenmyndighetens uppföljning av miljökvalitetsmålet Ingen övergödning, som årligen rapporteras till regeringen.

Läs rapporten: Syresituationen i Östersjön 2024

Tack vare ett omfattande datautbyte med i princip alla länder runt Östersjön finns ett gediget underlag för rapporten. Datasetet inkluderar SMHIs egna mätningar med R/V Svea, data från Stockholms universitet samt information från andra länder såsom Polen, Estland, Lettland, Danmark och Finland. Därtill bidrar samordnade internationella trålundersökningar, organiserade av Internationella havsforskningsrådet (ICES), liksom nationell miljöövervakning som koordineras via havsmiljökonventionen HELCOM eller bedrivs inom forskningsprogram. Sammantaget ger detta ett brett och representativt dataunderlag från i stort sett hela Östersjöområdet.

Fortsatt allvarliga syreförhållanden

Syrebrist är när mängden löst syrgas i vattnet är mindre än djurlivets behov, medan syrefria förhållanden är när det inte finns något syre alls kvar i vattnet. Precis som på land, behöver livet i havet syre för att överleva. När syrebrist uppstår flyr allt större marint liv från området, vilket påverkar ekosystem men också kommersiella intressen, så som fiskenäringen. När total syrebrist uppstått kan enbart bakterier och svampar överleva.

De preliminära resultaten för 2024 visar att de allvarliga syreförhållandena i Egentliga Östersjön fortsätter. Total frånvaro av syre uppmättes på cirka 18% av bottenytorna under 2024. Under samma period rådde syrebrist på cirka 34% av bottenarealen. Utbredningen av syrefria och syrefattiga bottnar är fortsatt förhöjda och följer utvecklingen som pågått sedan 1999.

Rekordhöga halter av svavelväte

Svavelväte bildas när syret tar slut och organiskt material fortsätter brytas ned av bakterier. Det är giftigt för de flesta marina organismer och förvärrar den ekologiska krisen i Östersjön eftersom näringsämnen frigörs från bottnarna när det är syrefritt. Näring som bidrar till övergödningen av Östersjön.

Under 2024 noterades en generell ökning av halter av svavelväte i Östersjöns djupvatten, men särskilt i de djupa delarna öster om Gotland (Östra Gotlandsbassängen) har halterna ökat markant. I de djupaste delarna av Östra Gotlandsbassängen uppmättes i november den högsta halten som någonsin noterats i detta området, vilket tyder på kraftig och långvarig syrebrist.

Den nuvarande stagnationsperioden i Östersjön har pågått sedan det senaste stora inflödet till Östersjön 2014 och det krävs ett nytt stort eller en serie av flera medelstora inflöden för att nytt syre ska tillföras till Östersjöns djupvatten.

Även i Västra Gotlandsbassängen har svavelvätenivåerna ökat, vilket visar att det saknas tillräckligt stora inflöden av syrerikt vatten för att ventilera bottenmiljöerna. Effekterna blir omfattande för bottenlevande djur (musslor, maskar och kräftdjur) och fisk som torsk, som inte kan överleva i dessa förhållanden.

Förändrat ekonomiskt läge försvårar miljöövervakning

Det är inte bara syre det råder brist på i Östersjön, även de ekonomiska resurserna som krävs för att samla in den data som behövs för att förstå hur miljön mår och förändras brister. I och med minskade anslag till miljöövervakningen blir det svårare att följa och förstå förändringar i havsmiljön, däribland syresituationen.

Minskade anslag påverkar samtliga aktörer inom den svenska nationella marina miljöövervakningen, vilket leder till avbrott i de långvariga tidsserier som byggts upp över tid.

Under 2025 kommer SMHI inte att kunna genomföra samtliga de månatliga expeditioner med R/V Svea som tidigare planerats. Även andra nationella utförare av miljöövervakning som Stockholms Universitet, Umeå Universitet och Göteborgs Universitet, har fått minska sina mätuppdrag. De effekter av nedskärningarna som görs 2025 kommer att uppdagas under kommande år då dataunderlaget troligen kommer vara bristfälligt.

Färre mätningar innebär bland annat en fördröjning i upptäckten av både positiva och negativa förändringar i havsmiljön. Det blir även svårare att utvärdera effekterna av insatser för att minska utsläpp och förbättra rening.