Hur högt på himlen månen kan stå varierar i en cykel med en period på lite drygt 18 år. För närvarande står månen som högst lite drygt 5° över den höjd solen når vid sommarsolståndet. Det innebär att månen under vissa förutsättningar kan ses dygnet runt betydligt längre söderut än vid polcirkeln. Polcirkeln är gräns för var solen vid midsommartid kan ses dygnet runt.

Denna månens polcirkel, den lunara polcirkeln eller vad man nu vill kalla det, löper genom norra Dalarna och södra Hälsingland, ungefär i höjd med Söderhamn och Älvdalen.

Månens polcirkel (det är inget officiellt namn) är en variabel företeelse. Om någon vecka har månen i sin bana nått fram till stjärnbilden Skytten, där solen står vid midvintertid. Då står månen drygt fem grader lägre än solen står som lägst. Således kan man inte se månen någon tid på dygnet norr om månens polcirkel.

Om ungefär nio år är månens bana vinklad tvärtom och månen står drygt 5° lägre än solen vid midsommartid och 5° högre än solen vid midvintertid. Då måste man norr om Nordnorge om man vill se månen hela dygnet. Då ligger alltså månens polcirkel så pass långt norrut.

Teori och praktik är inte riktigt samma sak

Det är delvis en fråga om definitioner och praktiska omständigheter som påverkar om man kan se en himlakropp över horisonten eller inte.

Ska man räkna från underkanten, mittpunkten eller överkanten på solskivan respektive månskivan? I de flesta tabeller över solens och månens upp- och nedgång räknar man på överkanten och då kan midnattssolen ses en bra bit söder om polcirkeln.

En annan komplikation är att ljuset bryts i atmosfären, vilket gör att en himlakropp vid horisonten skenbart ser ut att stå lite högre än den egentligen gör. Denna påverkan är beroende av temperaturskiktningen i atmosfären och alltså väderberoende. Speciellt vintertid och i Arktis kan den här effekten vara rätt påtaglig.

Vanligtvis är det förstås så att byggnader, berg och kullar med mera är det som i praktiken sätter gränsen för vad man kan se vid horisonten.

Sverker Hellström