Många av de beslut som tas i EU har medlemsstaterna genom sitt medlemskap förbundit sig att följa. Så är fallet med EU:s miljölagstiftning och Sverige har liksom andra EU-länder implementerat EU-beslut i sin egen lagstiftning.
Inom luftkvalitetsområdet är det idag främst två direktiv som styr arbetet för en renare luft. Dessa är Europaparlamentets och Rådets direktiv om luftkvalitet och renare luft i Europa (dir 2008/50/EG) samt Europaparlamentets och Rådets direktiv om arsenik, kadmium, kvicksilver, nickel och polycykliska aromatiska kolväten i luften (dir 2004/107/EG). Dessa direktiv har implementerats i den svenska lagstiftningen genom Miljöbalken (SFS 1998:808), Luftkvalitetsförordningen (SFS 2010:477) och Naturvårdsverkets föreskrifter om kontroll av luftkvalitet (NFS 2019:9).
Övergripande målstyrning i Sverige
Luftkvalitetsarbetet i Sverige styrs på ett övergripande plan av miljökvalitetsmålet Frisk luft: ”Luften ska vara så ren att människors hälsa samt djur, växter och kulturvärden inte skadas". Miljökvalitetsmålet har ett tiotal preciseringar med riktvärden för haltnivåer i luften som inte ska överstigas.
Det finns sammanlagt 16 miljökvalitetsmål formulerade som tillsammans med det övergripande Generationsmålet ska vara vägledande för miljöarbetet på alla nivåer i samhället. Det svenska miljömålssystemet antogs av riksdagen 1999. Man bestämde då att målen ska vara uppnådda inom en generation, vilket preciserades till år 2020 (utom för Begränsad klimatpåverkan där målåret sattes till 2050). Endast målet Skyddande ozonskikt uppnåddes till 2020.
Det bindande regelverket
Det detaljerade regelverket "i vardagen" är bindande. Det består i främsta rummet av Luftkvalitetsförordningen (SFS 2010/477).
Miljökvalitetsnormerna (MKN) är ett viktigt inslag i förordningen.
Enligt förordningens 26 § ansvarar kommunerna för kontroll av luftkvaliteten gentemot MKN. Hur denna kontroll ska genomföras stadgas närmare i Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2019:9.
Naturvårdsverket har vägledningar kring dessa ting. Relevanta länkar finns överst i högerspalten.
Kommunerna är ansvariga att kontrollera luftkvalitet
Kommunerna ansvarar för att kontrollera luftkvaliteten, i samverkan med andra kommuner eller på egen hand, och att tillhandahålla aktuell information om föroreningsnivåerna. Kontrollen ska ske i form av mätning, modellering eller objektiv skattning beroende på vilka nivåer av föroreningar som man har att hantera inom kommunen. Varje år ska alla kommuner inrapportera om sin luftkvalitet. Detta görs till Datavärdskapet för luftkvalitet, som sedan tillgängliggör data på sin webbplats.
I Naturvårdsverkets föreskrifter om kontroll av luftkvalitet (NFS 2019:9) paragraferna 25-29 beskrivs det legala stöd som finns för att använda modellberäkningar i luftkvalitetsarbetet. I dessa paragrafer framgår att modeller får användas som komplement eller i kombination med mätningar alternativt som enda utvärderingsmetod beroende på halt i luften. Indata och modellberäkningar ska kvalitetskontrolleras och modellen ska vara validerad för det aktuella eller ett liknande område. I Bilaga 1 till föreskrifterna anges kvalitetsmålen för data från såväl mätningar som modellberäkningar.