Oavsett vilka indata som används behöver de ha god kvalitet och representativitet för att ett bra resultat ska erhållas.
Emissionsindata
För att kunna beräkna föroreningshalter i luft måste man känna till emissionerna i området som ska undersökas. Emissionsdata tas fram genom två huvudsakliga metoder, ”top down” och ”bottom up”. I top down-metoden utgår man från data på en högre geografisk nivå, t.ex. nationella data. Dessa data bryts därefter ner i mindre beståndsdelar baserade på statistik för det aktuella området. I bottom-up-metoden utgår man från individuella källor och summerar utifrån dessa källor de totala emissionerna.
Emissionerna i ett område sammanställs i en emissionsdatabas (EDB).
I en emissionsdatabas separeras olika typer av källor i punkt-, linje-, area- och diffusa källor. Emissioner kan även fördelas i ett rutnät, ett s.k. raster. Punktkällor är en enskild emissionskälla, t.ex. en industri. Linjekällor utgörs av trafik och en areakälla består av flera enskilda källor samlade inom ett mindre område. Exempel på areakällor kan vara utsläppen från ett industriområde.
I Sverige tas varje år nationella emissioner fram av SMED på uppdrag av Naturvårdsverket. Dessa emissioner fördelas i ett raster med rutstorleken 1×1 km (se SMED's sakområde Luft och klimat) och kan användas för lokala eller regionala spridningsberäkningar. Emissionerna kan kompletteras med mer detaljerad information för det aktuella området så länge man är noggrann med att inte dubbelräkna emissioner.
Meteorologiska indata
Vid spridningsmodelleringar beräknas halterna i luften och hur de fördelas över ett område. För att kunna räkna på fördelning och transport av föroreningar över ett område behövs meteorologiska data. Den viktigaste meteorologiska faktorn är vinden som avgör utspädningshastighet och transportriktning av en emission.
De bästa meteorologiska data att utnyttja vid spridningsmodelleringar är data från mastmätningar. Master tio meter eller högre med vindmätningar på flera nivåer samt temperaturskillnader mellan minst två nivåer är att föredra men även mindre master kan användas. Om mastdata inte finns tillgängliga kan data från rutinmeterologiska observationsstationer användas. Dessa data kan dock behövas räknas om till den aktuella platsen. För att underlätta detta kan istället så kallade Mesandata från SMHI användas. Mesandata är omräknade/griddade data baserade på mätdata från både master och observationsstationer. Mesandata kan laddas ner från SMHIs öppna data.
Vid modelleringar på regional skala måste den meteorologiska datamängden innehålla information om regionalskaliga förändringar som t.ex. frontpassager. En passage av en varm- eller kallfront innebär en plötslig och ofta kraftig förändring av vindriktning, vindstyrka och skiktning.
Bakgrundshalter
Bakgrundshalten av en förorening avser i modellberäkningar den halt som orsakas av utsläppskällor utanför beräkningsområdet, och som utgör bashalten till vilken de lokala spridningsmodellresultaten adderas.
Om bakgrundshalterna är mycket mindre än halterna som modelleras kan förenklingar göras. Om de däremot är betydande behöver de beskrivas och inkluderas i modelleringarna. Utförliga uppgifter om bakgrundshalter i olika delar av landet kan hämtas hos Naturvårdsverkets datavärdar för luft och atmosfärskemi.
Fysiografiska indata
Fysiografin för ett område, d.v.s. markens topografi och användning, påverkar hur luftföroreningar transporteras och deponeras. Fysiografiska data kan erhållas från Lantmäteriet. Fysiografiska data kan även vara av mer lokal karaktär, t.ex. hushöjder runt en gata. Detta är viktigt att inkludera när man undersöker föroreningshalter i gaturum eller i övrigt på bebyggda platser.