Högtrycks- och lågtryckscirkulation

Ett högtryck är ett område med högre lufttryck än omgivningen, medan ett lågtryck är ett område med lägre lufttryck än omgivningen. På en väderkarta över Europa finns ofta minst ett högtryck och ett par lågtryck.

På en väderkarta markeras högtryck med H och lågtryck med L. Orter med samma lufttryck sammanbinds med linjer som kallas isobarer. Eftersom lufttrycket varierar med höjden har lufttrycket först korrigerats till att gälla havsytans nivå innan isobarerna ritas upp. Kring ett högtryck respektive ett lågtryck finns nästan alltid en eller flera slutna isobarer.

På norra halvklotet blåser vinden medurs kring ett högtryck och moturs kring ett lågtryck. På södra halvklotet gäller det omvända.

Väderläget klockan 20 den 10 april 2013
På en väderkarta över Europa finns ofta minst ett högtryck och ett par lågtryck. På SMHIs analyskarta gällande klockan 20 den 10 april 2013 syns ett högtryck nära Uralbergen, medan ett lågtryck finns väster om Brittiska öarna med ett dellågtryck vid Engelska kanalen.
Förstora Bild

Dynamik

Mellan ett högtryck och ett lågtryck finns en tryckkraft som strävar efter att utjämna tryckskillnaden. Tryckkraften sätter luften i rörelse och vi får en vind. Något som komplicerar det hela är att jorden roterar.

Jordens rotation medför att luftströmmen påverkas av den så kallade corioliskraften, som avlänkar luften åt höger på norra halvklotet och åt vänster på det södra. Ett jämviktsläge inträffar då corioliskraften är lika stor som tryckkraften och vinden blåser då parallellt med isobarerna.

Eftersom vinden på norra halvklotet på detta sätt avlänkas åt höger är det alltid högt tryck till höger och lågt tryck till vänster i luftens rörelseriktning (Buys Ballots regel). Av detta framgår att luften rör sig medurs runt ett högtryck och moturs runt ett lågtryck. På södra halvklotet är situationen den omvända.

Friktion och vertikalrörelser

Vid marken och upp till 500-1000 meters höjd påverkas vinden av friktion. Friktionen medför att vinden böjs av mot lägre lufttryck. Detta påverkar i sin tur de vertikala luftrörelserna så att man får en hävning av luft i lågtryck och en nedsjunkning i högtryck.

Dessa vertikalrörelser har i sin tur betydelse för molnbildning och det väder som råder i samband med högtryck och lågtryck. Hävningen av luft inom lågtrycksområden är en anledning till att nederbörd är vanligt förekommande där.

Varma och kalla högtryck

Om luften inom ett högtrycksområde i medeltal är varmare än omgivningen, så säger man att området täcks av ett varmt högtryck.
Inom ett högtrycksområde har man en utbredd och långvarig, men långsam nedsjunkning av luft, så kallad subsidens. Hastigheten är av storleksordningen 1 centimeter/sekund.

Subsidensen leder till en höjning av luftens temperatur. Resultatet blir att ett gammalt högtryck i regel är varmare än högtryckets omgivningar, dessutom har uppvärmningen medfört att luften är relativt torr.
Inom ett varmt högtryck är de horisontella temperaturskillnaderna i regel inte så stora, om man bortser från det lägsta skiktet där höjdförhållandena och fördelningen av land och hav spelar en avgörande roll.

Om högtrycket är av stora dimensioner så finner man (på norra halvklotet) att de södra delarna till en början har en något högre temperatur än de norra. Men bara till en början: medurscirkulationen medför att en tunga av relativt varm luft letar sig norrut längs högtryckets västra flank, samtidigt som en tunga av relativt kall luft rör sig söderut på ostsidan.

Efter två-tre dygn kan detta leda till att högtryckets nordsida är varmare än sydsidan. Hur mycket denna process gör sig gällande i marknära skikt, beror på vindförhållandena och molnigheten.

Specialförhållanden på vintern

Under vintermånaderna råder speciella förhållanden i luftskiktet närmast marken, kanske upp till en höjd av några hundra meter, i varje fall över land och istäckta havsområden.

Här gör utstrålningen från marken sig gällande, framför allt om marken är snötäckt, vinden svag och himlen molnfri.

Även om luften högre upp är relativt varm så kan temperaturen i lägre luftlager då sjunka till mycket låga värden. Det bildas en så kallad temperaturinversion, som brukar hålla sig kvar dygnet om, åtminstone i högtryckets centrala delar. Hur kraftig inversionen blir bestäms i huvudsak av vindhastigheten och molnigheten. Är himlen molnfri kan den uppgå till omkring 20 grader.

Kalla högtryck kortlivade

Till slut något om kalla högtryck. De kan exempelvis bildas av en högtrycksrygg mellan lågtryck som passerar över de norra delarna av Skandinavien. Om det följande lågtrycket är långt borta eller tar en sydligare bana, kan högtrycksryggen utvecklas till ett riktigt högtryck med slutna isobarer. I sådana fall är luften inom högtrycket nästan alltid kall, speciellt i dess norra del.

Det innebär att det i troposfärens mellersta och övre del råder en med höjden tilltagande västlig luftström över det område där lufttrycket vid marken är högt.

Något förenklat kan man säga att ett sådant högtryck ofta blåser bort innan det hinner etablera sig på allvar. Det finns dock övergångsformer, där ett från början kallt högtryck kan ”bita sig fast” exempelvis över det inre av Skandinavien.

Vintertid brukar de lägre luftskikten i denna typ av högtryck förbli kalla, men sommartid samverkar instrålningen och nedsjunkningen så att omvandlingen till ett varmt högtryck kan fullbordas på ett par dygn.

Islandslågtrycket och det azoriska högtrycket

På grund av egenskaper hos atmosfärens allmänna cirkulation finns det områden på jorden som domineras av högtryck och andra som domineras av lågtryck.

Kring vändkretsarna finns de så kallade subtropiska högtryckscellerna. Av dessa har det så kallade azoriska högtrycket mest påverkan på vädret här i Europa.

Vädret på mellanbredderna präglas av lågtryck med frontzoner och nederbörd. Medellufttrycket uppvisar ett minimum nära Island. Man brukar därför tala om det så kallade Islandslågtrycket. På Stilla havet har man en motsvarighet i det aleutiska lågtrycket.

Det har stor betydelse för vädret i Europa om det är det azoriska högtrycket eller Islandslågtrycket som dominerar väderbilden. Därför har det utvecklats olika index för att åskådliggöra detta. Mest känt är NAO-indexet.