På väderkartan ritas en front som en linje, denna linje åtskiljer alltså luftmassorna. En front kan vara praktiskt taget stillaliggande under flera dagar, detta kallas kvasistationär front, men vanligen förflyttar den sig i en viss riktning som bestäms av den rådande cirkulationen.
Om det är den varma luften som tränger undan den kalla, benämns fronten varmfront och om det är tvärtom är det en kallfront.
En frontpassage karakteriseras oftast av mulet väder och nederbörd. Dessutom innebär frontpassagen att en luftmassa ersätts av en annan, med andra egenskaper till exempel i fråga om temperatur, luftfuktighet och innehåll av luftföroreningar.
Varmfront, kallfront och ocklusionsfront
Varm- och kallfronter finns bägge två i anslutning till ett lågtryck. Då kallfronten rör sig snabbare hinner den ifatt varmfronten i ett äldre lågtryck och då bildas en ocklusionsfront.
Ocklusionsfronten kan ibland ha karaktär likande en varmfront och benämns då varmfrontsocklusion. Om den mer har karaktären av kallfront talar man om kallfrontsocklusion. Ocklusionsfronten kan också vara mer neutral till sin karaktär.
Vid en varmfront är det den varmare luften som avancerar framåt och tränger undan den kallare luften. En varmfront lutar så att varmluften kommer först fram på hög höjd men så sakteliga når varmluften också ner till marken.
Vid en kallfront är det den kallare luften som vinner terräng och pressar undan den varmare luften. Då kall luft är tyngre än varm kommer kylan först fram nära marken, men så småningom kommer även varmluften högre upp att trängas undan.
En front är alltså en gränsyta mellan två luftmassor. De fronter vi ser på kartan ovan är gränsytornas skärningar med jordytan. Högre upp i atmosfären ligger till exempel varmfronten framför de röda linjerna eftersom frontytorna lutar. Detta då den varma luftmassan glider upp över den kalla.
Varmfronten som i marknivå på kartan nyss passerat Stockholm ligger på hög höjd redan en bit in i sydvästra Finland.