Årstider

Det finns både en meteorologisk definition av årstiderna baserad på temperaturförhållandena, och en kalendarisk definition där våren sträcker sig från mars till maj, sommaren från juni till augusti, hösten från september till november och vintern från december till februari. Vilken definition som passar bäst beror på sammanhanget.

Att det är varmare på sommaren än på vintern beror på att jordaxeln lutar. Under vår och sommar lutar den mot solen, vilket gör att vi får längre dagar och solen står högre på himlen. Det blir därför varmare än på vintern då dagarna är korta och solen står lågt.

Sommarens värme klingar bara långsamt av under vinterhalvåret. Temperaturen når vanligtvis sitt minimum flera veckor efter vintersolståndet, trots att solen då har börjat stiga på himlen. Till havs är februari normalt den kallaste månaden eftersom havet avkyls väldigt långsamt.

Den meteorologiska indelningen

När vi gör sammanställningar av hur vädret varit en viss årstid används fasta tremånadersintervall efter almanackan. Men det är inte i alla sammanhang som en sådan indelning är lämplig.

Enligt denna kalendariska definition kommer våren lika tidigt till Treriksröset som till sydligaste Skåne, och det stämmer ju inte riktigt med vad vi ser ute i naturen. En definition som bättre tar hänsyn till rådande temperaturförhållanden används därför för att tala om när en viss årstid har kommit till en bestämd plats.

I den meteorologiska årstidsindelningen definieras vinter som den period när dygnsmedeltemperaturen varaktigt är 0°C eller lägre och sommar som att den varaktigt är 10°C eller högre. Följaktligen är det vår respektive höst då dygnets medeltemperatur ligger i intervallet från 0,1°C till och med 9,9°C.

Om man studerar medelvärden över många år så får man en utjämnad temperaturkurva och då brukar det inte vara svårt att finna datum då de olika temperaturgränserna passeras.

Men för ett enskilt år kan det vara diskutabelt vad som ska räknas som "varaktigt". Numera gäller 7 dygn som regel för våren och fem dygn för övriga årstider. Årstiden sägs då ha börjat på det första av dessa dygn.

Årstidernas normala ankomst

Först kommer våren till sydvästra Skåne och det gör den för det mesta redan i slutet på februari. Det dröjer sedan nästan tre månader innan sommaren kommer i början/mitten på maj.

Betydligt snabbare går det i norra Sverige, där skillnaden i solstrålning förändras hastigt (se Dagslängdens förändring). Nordligaste Lappland får vår senare än resten av landet, i början av maj, men i gengäld kommer sommaren sedan snabbt  - redan till midsommar.

Längst varar sommaren i västra Skåne och vid västkusten där det är sommar i cirka 5 månader från mitten av maj till mitten av oktober, vissa år längre.

I norra Norrlandsfjällen är sommaren över redan vid mitten av augusti och här varar sommaren alltså bara knappt två månader. Uppe på kalfjället blir det aldrig någon sommar enligt den meteorologiska definitionen.

Svårt att dra gräns mellan årstider

Gränsen mellan årstiderna kan många gånger vara svår att dra då temperaturen ofta varierar avsevärt från dag till dag. Det kan även vara mildväder under ett par veckors tid mitt under vintern då dygnsmedeltemperaturen ligger på plussidan.

Om dygnsmedeltemperaturen legat över 0° hela vintersäsongen säger man att våren börjar vid den tidpunkt då temperaturen upphört att sjunka och börjar stiga. I ett diagram som visar temperaturens variation i medeltal över ett stort antal år är det lätt att finna denna tidpunkt.

Men hur gör man när det gäller ett enskilt år med stora dagliga temperatursvängningar där ingen tydlig trend kan urskiljas?

Speciella förhållanden

Vintern 2007/08 gav ovanligt milt väder och visade att det kanske fanns ett behov att komplettera definitionen av årstiderna. Vi förväntar oss vanligen att våren ersätter vintern.

För att det ska bli vinter krävs att dygnsmedeltemperaturen legat under noll grader minst fem dygn i rad, något som den på flera håll i Sydsverige inte gjorde den vintern.

Formellt sett så avslutades alltså aldrig hösten år 2007 - men den kunde inte gärna fortsätta hur länge som helst, när solen började stiga allt högre på himlen.

Eftersom vi satt 15 februari som det tidigaste datumet för vårens ankomst (för att minska risken för långvarig återgång till vinterväder), har vi sett det logiskt att sätta 14 februari som senast möjliga datum för hösten.

Vad som sedan händer från och med den 15 februari är beroende av väderutvecklingen. Om dygnsmedeltemperaturen då ligger stabilt över noll i sju dygn så övergår hösten direkt i vår den 15 februari. Men om det i stället blir en period med minst fem dygn i sträck med dygnsmedeltemperatur på noll grader eller därunder så blir det vinter. Om dygnsmedeltemperaturen skulle pendla upp och ner kring noll grader så är årstiden helt enkelt obestämd fram till dess den antingen stabiliserat sig kring vinter- eller vårtemperaturer.

När det gäller hösten är tidigast möjliga datum 1 augusti och senast möjliga datum för våren den 31 juli. Om det inte hunnit bli sommar före den 1 augusti kan våren direkt övergå i höst om dygnsmedeltemperaturen ligger under 10 grader fem dygn i sträck. Men om det i stället dessförinnan blir en period med minst fem dygn i rad med dygnsmedeltemperatur på 10 grader eller mer, så blir det sommar även fast vi passerat den 1 augusti. Om temperaturen pendlar upp och ner kring 10 grader, så är årstiden helt enkelt obestämd fram till dess den antingen stabiliserat sig kring sommar- eller hösttemperaturer.

Historisk bakgrund

Ovannämnda metodik med enkla temperaturgränser ifrågasätts ofta och det på goda grunder. I praktiken används den bara i Sverige men här har den en ganska lång historia.

Det äldsta belägget, vi hittills har funnit, går tillbaka till Svenska Turistföreningens bok "Det svenska året" utgiven 1941 och i nyutgåva 1958. I den kopplas årstiderna definierade utifrån dessa enkla temperaturgränser till fenologin i Sveriges olika landsändar. Där ges datum för flyttfåglarnas ankomst, arbetet med jorden, händelser i växtvärlden etc. 

Lärkans och vårens genomsnittliga ankomst i början av 1900-talet. Vårkartan blev sannolikt framtagen av meteorologerna Bror Hedemo och Helge Modén till STF:s bok Det Svenska Året (1941) och baseras troligen på uppgifter från 1901 till 1935.
Förstora Bild

Denna definition av årstiderna användes även av Johannessen för Skandinavien i det stora klimatologiska verket "World Survey of Climatology" år 1970.

Några decennier senare kom metoden till användning i Sveriges Nationalatlas, bandet Klimat, sjöar och vattendrag.

När SMHI gjorde sammanställningar av året som gått togs en karta över vårens ankomst fram och den publicerades regelbundet från och med år 2000.

I och med att webben blev den allt mer frekventa platsen att sprida information på ökade intresset för en vårkarta. När väl vårkartan fanns på plats kom förfrågningarna varför det inte fanns någon sommarkarta och så vidare. Tillsammans med snödjupskartan är årstidskartorna den mest efterfrågade produkten efter väderprognoserna.

Den som läst texten ovan inser att metodiken att med hjälp av dygnsmedeltemperaturen ta fram de tidpunkter då olika årstider anländer är en förenkling. Resultatet har begränsningar och det vetenskapliga värdet är litet.

Vad som är vår och upplevs som vår för den enskilde varierar. Och som väl är står det var och en fritt att själv definiera sin egen vår.

Referenser

Johannessen T.W. (1970), The Climate of Scandinavia, In Wallén C.C. ed., Climates of Northern and Western Europe, pp 23-97, Vol 5 i World Survey of Climatology, ISBN 0-444-40705-7.

Vedin H. (1995), Lufttemperatur, årstiderna. Band: Klimat, sjöar och vattendrag, Sveriges Nationalatlas. ISBN 91-87760-53-3.

STF (1941), Det svenska året, en årstidkrönika. Svenska turistföreningen, Publ. N:r 760. Stockholm.

STF (1958), Det svenska året, en årstidkrönika. Svenska turistföreningen, Publ. N:r 1417. Stockholm.