Miljökvalitetsnormer för utomhusluft (MKN) finns utfärdade för ett drygt tiotal luftföroreningskomponenter. Normerna för partiklar och kvävedioxid (NO2) brukar vara de mest kritiska i förhållande till MKN och vanligen handlar det då om gatumiljöer. För de nämnda föroreningarna är MKN gränsvärdesnorm, dvs. får inte överskridas (”skall-norm”). Det finns också ämnen för vilka MKN är målsättningsnorm (”bör-norm”). Till miljökvalitetsnormerna hör också två lägre nivåer kallade utvärderingströsklar (övre och nedre), som styr hur kommunernas övervakning av luftkvaliteten ska utföras.
För att kunna styra utvecklingen mot bättre miljö även på längre sikt har riksdagen infört 16 nationella miljökvalitetsmål, bland dem miljökvalitetsmålet Frisk luft. Miljökvalitetsmålen innebär i motsats till MKN inte några juridiskt bindande krav på kommunerna.
Regeringen har fastställt preciseringar av miljökvalitetsmålet Frisk luft i form av högsta halt för ett tiotal luftföroreningskomponenter. En motivering för införandet av de preciserade målhalterna är att flera luftföroreningar har skadeverkan även med halter under MKN-nivån. Miljökvalitetsmålet och dess preciseringar har betydelse som vägledning vid planering och beslut.
Miljökvalitetsmålen (15 av 16) fastställdes av riksdagen år 1999. Då bestämdes att de skulle vara uppfyllda till år 2020. Miljömålet Frisk Luft uppnåddes inte till det året. (Endast målet Skyddande ozonskikt uppnåddes.)