Jag heter Julia Tholander och arbetar som fälthydrolog på SMHI. Tillsammans med mina kollegor mäter jag vattennivå och vattenflöde runtom i hela landet. Till uppgifterna hör också att utföra inspektioner och lättare underhåll av det hydrologiska stationsnätet. Här får ni följa med mig på den händelserika fältresa som jag och min kollega Mikael Lennermark gjorde efter påsk.
På kvällen annandag påsk steg jag och Mikael på nattåget norrut för en vinterresa. Efter en påskvecka med varmt och soligt vårväder i Norrköping med omnejd kände jag mig lite lagom sugen på att åka till vinterväder igen. Då resan bokades in flera veckor i förväg, visste jag dock inte på förhand att det skulle komma en snösmocka i delar av södra Sverige, något som vi precis hann undan. Istället vaknade jag glad och tacksam på nattåget till en morgon med sol, klarblå himmel och vackert vinterlandskap.
I Bastuträsk, som är en liten ort i Västerbotten, välkomnades vi av stationsbutikens trevliga ägare och jag passade på att köpa med mig lite lokala godsaker såsom hjortronsylt, granskottssirap och rödbetsstrån med lakrits. Vi hoppade in i fältbilen som stod färdigpackad och väntade på oss eftersom vi bytte av kollegor, som rest innan oss. Till bra musik i bilen började vi rulla mot vår första anhalt, den hydrologiska stationen Strömfors i Malån, ett tillflöde till Skellefteälven.
På grund av djup snö åkte våra gamla, breda tjänsteträskidor på och pulkorna packades med utrustning. Trots många minusgrader blev vi snabbt varma av att dra de tunga pulkorna över de höga snövallarna som skapats intill vägen. Mikael borrade ett hål i isen i den sjö där vattennivån mäts, jag ställde upp avvägningsinstrumentet och tillsammans mätte vi vattennivån. Därefter använde vi ispik för att säkert ta oss över sjön till utloppet, där det var öppet vatten, för att göra en flödesmätning.
Mikael simmade över till andra sidan av vattendraget i räddningsdräkt, så att vi kunde dra farkosten med mätinstrumentet mellan oss, fram och tillbaka över vattnet. Vårt mätinstrument, en så kallad Acoustic Doppler Current Profiler, skickar ut ljudvågor som studsar tillbaka när de träffar partiklar i vattnet och botten. Tiden och frekvensen, med vilken ljudvågorna kommer tillbaka, ger oss bottnens djup och form samt vattenhastigheterna i massor av punkter i det valda tvärsnittet av vattendraget. Med hjälp av denna area och hastigheterna kan vårt mätprogram beräkna flödet. På mätplatsen njöt och åt vi mellanmål i solen, men det gick inte att vara utan vantar länge innan fingrarna började frysa och göra ont. När jag försökte röra mig i snön utan skidorna på insåg jag snabbt att det inte var någon idé då hela benet sjönk ned i snön.
Vi åkte vidare med bilen mot Vindelälven, ett stort tillflöde till Umeälven. Klockan tickade på och vi insåg att det skulle bli en kamp mot mörkret. Det lämpliga mätstället för flödesmätning kräver cirka 2 km skidåkning för att nås och medan vi skidade oss över den orörda snön på en sjö imponerades vi av en häftig halo på himlen.
Under flödesmätningen fick vi uppleva en fin solnedgång i bakgrunden och tack och lov hann vi klart innan det blivit helt mörkt! Dock fick vi skida tillbaka med enbart pannlamporna och månen som ljuskälla. Vid det här laget hade matställena i Sorsele, där vi skulle övernatta, hunnit stänga. Det blev konserver uppvärmda på stormkök till middag, vilket vi åt i det varma pegelhuset (hydrologisk station med brunn med förbindelse ut i vattendraget där vattennivån mäts). Det smakade väldigt gott efter en dag med lite knapphändig påfyllning av energi.
Vi vaknade till ännu en dag med magisk vårvinter. Efter någon timmes bilkörning nådde vi dagens första stopp, Gauträsk, där vi träffade markägaren som lät oss parkera framför huset och tipsade oss om hur vi skulle ta oss ned till pegelhuset. Vi hade kommit närmare fjällen, bergen tornade vackert upp sig i bakgrunden. En skoteråkare byggde en slogbod i närheten av där vi mätte flödet i sjöutloppet. Vattnet var grunt och klart så stenarna på bottnen syntes väl. När vi var klara med mätningen värmde vi lunch på stormkök och satte oss återigen i bilen.
Vi hade lång körtid till nästa station i Tärnaån, ett tillflöde till Umeälven som ligger nära Tärnaby, och diskuterade om vi skulle hinna mäta där eller ej. Vi bestämde oss för att satsa på att genomföra flödesmätningen trots att solen snart skulle gå ned.
Mätningen visade sig vara mer tidskrävande och utmanande än väntat på grund av mer än 1 m tjock is, och upp till 1,5 m snö ovanpå isen på sina ställen. Mikael gjorde det tunga jobbet med att gräva och borra, men till slut fick vi inse att det inte skulle bli någon toppenmätning på grund av klurigt mätställe och för kort borr. Även här fick vi bevittna en vacker solnedgång, men sen var vi tvungna att använda pannlampor för att se något.
Någonstans vid en stuga i närheten skällde några hundar envetet och undrade förmodligen vad det var för främlingar som donade i mörkret. Vi fick nöja oss med mätningen och åkte till hotellet. Även denna kväll anlände vi för sent för att kunna äta restaurangmat, så det blev att ta av den matsäck som återstod.
Nästa dag började med lång bilkörning mot Fättjaure, nära Kittelfjäll, och det var stundtals isigt och ojämnt väglag. Vi passerade en olycksplats, vilket blev en viktig påminnelse om att ta det extra lugnt på vägarna. Väl framme vid den hydrologiska stationen som ligger i Vojmån, ett tillflöde till Ångermanälven, möttes vi återigen av trevliga markägare som lät oss parkera på gårdsplanen och berättade att isen var tjockare än vanligt på sjön. När vi återgav gårdagens erfarenhet av att borren inte räckte till erbjöd markägaren att låna ut en förlängning till borren, som dessvärre visade sig vara fel modell för vår motorisborr.
Jag häpnade återigen över de vackra omgivningarna med imponerande berg, glittrande snö och strålande sol. På och kring sjön var det en del aktivitet – skoteråkning, skidåkning och pimpling. Vi inspekterade stationen, pumpade igenom brunnen och insåg att flödesmätningen måste göras extra effektivt för att vi denna kväll till slut skulle hinna få lite restaurangmat i magarna. Mätningen gick relativt smidigt och efter mätningen passerade vi några pimplare som undrade vad vi hade för oss. Vi stannade för en liten pratstund. Det är inte bara möjligheten att upptäcka vackra platser och att få friluftsliv på jobbet som gör arbetet som fälthydrolog speciellt, utan det är också trevligt med den nyfikna allmänheten och vänliga lokalbor man träffar längs vägen.
Vi lämnade Fättjaure vid senast möjliga tid för att ha chans att hinna till middagen på vårt nästa boende i Strömsund. Efter en kort stund anträffade vi en bil som satt fast i ett dike. Det var en familj med två små barn som hade kanat av vägen på grund av halkan och bärgning skulle dröja en timme. Mikael och jag hade det som behövdes för att kunna dra upp dem, så vi frågade om de ville ha hjälp, vilket de tacksamt tog emot. Projektet satte igång under ledning av Mikael och jag fick gasa på ordentligt för att få upp bilen, men till slut gick det. Att göra en god gärning ger mer belöning än att hinna till en middag, men vi lyckades ändå se till att mat skulle finnas åt oss ifall vi inte skulle hinna i tid.
Sista dagen på fältresan var första dagen med mulet och rått väder. Vid stationen, som ligger i ett tillflöde till Indalsälven nordväst om Storsjön, var det till skillnad från de andra platserna stabil skare, vilket gjorde att vi klarade oss utan skidor. Vi utförde vår koll och våra åtgärder hyfsat snabbt på grund av kylan. Efteråt uppdaterade vi markägaren om stationens status, fick ta del av hans erfarenheter av vädret och flödet på platsen och mottog tips på lunchställen i närheten. Efter en god lunch på ett mysigt litet ställe började den långa färden hem.