När kärnreaktorn i Tjernobyl exploderade den 26 april 1986 undertryckte de sovjetiska myndigheter alla nyheter om katastrofen. Både sovjetiska medborgare och andra länder hölls ovetande om faran och vidtog därför inga åtgärder för att skydda sig mot strålningen. Först två dagar efter härdsmältan märkte svenska forskare att strålningsnivåerna i Sverige, mer än 120 mil från Tjernobyl, var onormalt höga. Först efter att västerländska regeringar och västerländsk press spred nyheten erkände Sovjet att något var fel.

Det här är ett stycke från Juval Noah Hararis bok Nexus, som jag läste för att det nu är 40 år sedan Tjernobylkatastrofen, och i SMHI-podden idag så gästas vi av en av de här forskarna som nämns i det här stycket. Christer Persson, välkommen hit.

Tack så mycket.

Och du har ju jobbat jättemånga år på SMHI med luftmiljö. Nu är du pensionär. Men vi är glada att du är här idag, och gästar oss.

Tack ska ni ha för det.

Hur känns det då att vara en liten del av historiebeskrivningen?

Ja, det känns konstigt kan jag tycka. Och det är en sån märklig bakgrund till varför just jag hamnar i det. Jag ingick ju inte på något sätt i någon beredskap för kärnkraftsolyckor eller några andra sådana typer av olyckor. Så det var oväntat att jag hamnade i den.

Ja, slumpen spelar sin roll ibland och vi ska få grotta ner oss lite mer i din berättelse och hur du var en pusselbit i att världen fick veta ändå relativt snabbt om den här olyckan. Men först ska vi presentera vår andra gäst i studion, Magnuz Engardt, också luftmiljöexpert på SMHI.

Just det.

Vad jobbar du med?

Jag jobbar med spridning av luftföroreningar, inte kanske primärt från kärnkraftverk och så utan luftföreningar som är skadliga för människor och för naturen.

Och det här hänger lite ihop med den historien som vi ska få lyssna på nu. Så det ska ju bli jättespännande att knyta ihop den här.

Kul att vara här.

Men tillbaka då till katastrofen i april 1986. När förstod du att någonting var väldigt fel?

Det hade ju kommit ett larm i Forsmark med Forsmark kärnkraftverk på morgonen den 28 april. Men det var inget jag fick veta, utan jag satt i godan ro och jobbade med mitt vanliga jobb på SMHI. Och sen hade jag en kollega som fyllde 40 år, så vi var några styckena arbetskamrater som tog en lunch inne i stan. Och när vi kom tillbaks från lunch så ringde min telefon direkt. Och då var det en journalist från Svenska Dagbladet som ringde mig. Och han var vid Forsmark och hade där hört att man hade mätt upp förhöjda strålnivåer. Och faktiskt han antydde flera sidor av kärnkraftverket. Och jag stelnar ju till när jag hörde att, liksom, höga halter av radioaktivitet runt Forsmark, liksom, själva tanken att det var en kärnkraftskatastrof, en kärnkraftsolycka i Forsmark var ju rena mardrömmen. Så jag verkligen stelnade till men kände då att det här måste komma längre bort ifrån. Och då hade jag en kunskap om att jag skulle nog kunna köra en trajektoriemodell som fanns på SMHI, men som inte på något sätt ingick inom beredskapen. Men jag kom direkt att tänka på den. Jag måste försöka använda den för att se om det kan vara så att det kommer längre bort ifrån.

Ja, jag tänkte bara vi skulle gå in på lite mer än trajektoriemodell så att vi förstår det hela. Vill du berätta det Magnus? Ja, du hade ett så pedagogiskt exempel.

Ja, just det. Alltså en trajektoria är då, om du tänker dig, du kan tänka sig en framåttrajektoria, då släpper du en ballong som då är precis lika tung eller lika lätt som luften och sen så far den fram genom, genom atmosfären, både höger och vänster och norr och söder och så vidare. Så ritar du ut ett spår på kartan och då har du ju fått en, en trajektoria, var tar den här ballongen vägen?

På samma sätt kan man tänka sig en bakåt trajektoria. Och det är det som Christer pratar om. Om du fångar en ballong så kan du räkna ut genom att följa vindarna baklänges. Vad var den här ballongen för en timme sedan? Vad var den för ett dygn sedan och vad var den för en vecka sedan? Så då ser man varifrån luften kommer. Och det blir ju då ett streck på en karta.

Det är en bra beskrivning.

Och när du gjorde den här, alltså jag som inte levde på 80-talet. Alltså hade du en dator och skrev?

Ja, jag gick till ett så kallat terminalrum tror jag vi kallade det på 80-talet. Där man fick gå till vissa rum på SMHI. Då kunde man komma åt en terminal till SMHIs stordator och kunde komma åt den datormiljön.

Det var bara vissa som hade inloggning.

Ja, just det. Det var lite hemlighets-, säkerhets…

Ja, det var säkert så. Men jag hade rätt att göra det för andra syften, inte alls för att spåra långväga radioaktiva moln, utan jag utnyttjade det. Och orsaken att jag då kunde verkligen göra en trajektorieberäkning, det var att det fanns en trajektoriemodell på SMHI och i SMHIs datormiljö. Och den hade ganska nyligen innan dess installerats. Och det var av en annan person, det var inte jag, utan det var en forskare som normalt jobbade på Europeiska vädercentret. Och hans namn är Per Kållberg. Och det var han som hade tagit fram denna trajektoriemodell.

Vad som är viktigt med de här modellerna är ju, förutom att man har gjort det här systemet som kan räkna baklänges eller framlänges, så måste det också finnas meteorologiska data som modellen räknar på. Men du gjorde de där beräkningarna, men det var inte på uppmaning av någon speciell.

Nej, det kändes ju, jag blev lite helt fokuserad på det här att det kunde vara något väldigt allvarligt som hade hänt. Så jag rusade iväg helt på eget bevåg och använde den här trajektoriemodellen som jag själv bara hade lekt med innan. Och då såg jag redan då att på det första resultatet där, att det pekar på sydvästra Sovjetunionen. Och jag hann ju liksom inte fråga några chefer eller sånt när jag fick resultatet, utan jag försökte kommunicera det till SSI. SSI, det är alltså Statens strålskyddsinstitut, som numera kallas SSM. Och jag borde kanske ha gått någon form av formell väg, men jag bara tänkte det här är akut.

Sen kan det vara värt att notera att Per Kållberg som jag nämnde innan som alltså hade tagit fram den här trajketoriemodellen. Han hade också hjälpt en kärnfysiker på FOA, Försvarets forskningsanstalt, med det Lars-Erik De Geer. Och Per Kållberg hade alltså hjälpt honom så att SMHI startar automatiskt mitt i natten varje dygn räknade ut en bakåttrajektoria från Stockholm till FOA, så FOA hade fått en sån information automatiskt från SMHI och det visste inte jag om just då, utan det var bara Per Kållbergs allmänna hjälpsamhet då.

Hur lång tid tog det innan du fick fram några resultat? Är det minuter eller timmar?

Nej, nej, det var säkert bara minuter, alltså en trajektoriemodell egentligen är ganska enkel modell, tar inte jättelång tid att köra på datorn. Så det gick ganska fort. Men sen blev jag ju stressad när jag försökte ringa SSI. Men jag kom ju inte fram, det var helt blockerat. Och det var ju det att kaos, det hade spritt sig, panik och kaos i samhället. Så SSI:s växel var helt blockerad.

Så många folk bara ringde och ringde?

Ja, uppenbarligen var det så, det gick inte att ringa. Så jag försökte, eller lämnade till någon person på SMHI som skickade ett fax på kartan till SSI. Sen upplevde jag att så fort jag hade gjort det där och skickat iväg det så kände jag att det blev väldigt kaotiskt på SMHI. Och jag satt och då dessutom då strax efter så kom, då hade Sverige meddelat att man misstänkte att det var en kärnkraftsolycka i sydvästra Sovjetunionen utifrån de här beräkningarna. Och då förnekade man från sovjetisk sida att någon olycka hade skett. Och då började det kännas ganska obehagligt. Då kände jag, har jag gjort något obegripligt fel? För det borde inte varit så svårt att göra den där trajektorieberäkningen. Men det var ändå så att jag kände mig obehagligt till mods. Och sen upprepades det. Jag gjorde nya beräkningar med uppdaterade väderdata och lite olika höjder och sådär för de här beräkningarna. Men det pekar hela tiden mot sydvästra Sovjetunionen och ändå så förnekar man från Sovjets sida att det var något fel där.

Pekar ni ut någon speciell anläggning?

Nej, det kunde vi inte göra. Jag tittade på vad det fanns för kärnkraftverk. Jag visste ju inte det ordentligt. Och Ignalina var ju den jag misstänkte först, men det var ju också Sovjetunionen. Och den ligger mycket närmare. Det var inte Ignalina. Det visade sig ju sen. Att det var Tjernobyl som hade havererat. Och också två och ett halvt dygn innan vi upptäckte det här.

Men det måste varit en sån enorm stress för att det var under kalla kriget.

Ja, ja, visst.

Och du hade liksom sagt att Sovjet hade varit en stor olycka där.

Ja, jag kände mig riktigt illa till mods då när jag, när de förnekade och flera gånger, dessutom.

Men blev du uppkallad eller fick du stå till svars mot antingen chefer på SMHI eller någon utrikesminister eller något sånt där?

Ja, jag hade väl råkat ut för det om det hade visat sig vara fel. Men under den tiden var det ingen som, det var någon som kom i min dörr. Jag var säkert ganska otrevlig till de cheferna för jag var stressad och ville göra det snabbast möjliga. Jag kan bara minnas att jag avfärdade det. Jag vill inte diskutera med dem.

Skickade du flera meddelanden till Strålskyddsmyndigheten? På den där eftermiddagen?

Ja, vi skickade flera.

Men du fick inget svar. Så du visste inte ens om de hade kommit fram.

Jag skickade bara rakt ut i tomma rymden. Jag visste inte om den nådde den mottagare jag ville.

Men de hörde av sig till slut eller?

Nja, då var det så att jag var ju ensam med två små barn som gick på dagis. Och dagiset hade inte kvällsöppet. Och min fru var alltså borta. Hon bodde i Norrköping bara över helgerna. Så jag kände mig, jag kunde inte överge mina barn. Så när klockan blev halv fem eller sådär så fick jag cykla och hämta ut mina barn på dagis.

Det känns ju väldigt så typiskt svensk statsanställd. Nu måste jag hämta barnen.

Jag kan inte överge barnen. Vad var de, fyra, sex år? Någonting. Och jag menar, jag kände ju absolut att det var inte förhandlingsbart. Och jag hade gjort flera beräkningar och meddelat flera gånger och det ledde inte någonstans. Så jag kände väl lite frustration över att jag kan inte bidra mer just nu. Men jag hämtar hem barnen. Men vi hade bara precis hunnit hem. Och in hemma. Så ringer min, vår privata telefon där. Och det var ju före mobiltelefonernas tid. Så då ringer det. Och då är det en tjänsteman från SSI, från Strålskyddsinstitutet, som ringer mig. Och då hade han alltså letat upp mitt privata telefonnummer och det var första gången jag fick en kontakt med SSI och då fick jag ju bekräftat att de hade ju sett de andra beräkningarna och han var väldigt, väldigt angelägen om att jag bums skulle tillbaka och göra ytterligare beräkningar enligt deras önskemål och de visste ju inte vad det var. Det var väldigt spänt. Hans röst kändes väldigt spänd. Det var ju en oerhörd belastning på dem.

De hade ju säkert enormt mycket jobbigare än vad SMHI hade. Så att jag bara slängde över mina två barn till en granne. Och cyklade snabbt tillbaka till SMHI. Och gjorde ytterligare beräkningar och faxade.

Blev det kvar över hela natten här?

Nej, så sen, ja, jag gjorde ytterligare beräkningar där och några varianter på det. Och sen, jag visste inte vad jag skulle hitta på mer. Så jag var uppe på värdetjänsten och pratade lite med vakthavande meteorolog. Jag hade ju gjort det redan innan för att se att värdeläget var, eller mina traktorer var rimliga i förhållande till det värdeläge som rådde. Och när jag var där uppe, och de hade ju tv:n som rullade hela tiden där. Och plötsligt så går de in med ett meddelande att sovjetiska myndigheter har nu meddelat att det har skett en explosion i ett kärnkraftverk i Tjernobyl. Och för mig var det alltså det var en hemsk olycka att höra att det hade skett. Men för mig just då så var det faktiskt väldigt skönt att känna trycket på mig släppte. Vi hade från Sverige haft rätt information. Men det var en hemsk olycka. Jag insåg ju det också.

Ja, det var en hemsk olycka och Sovjet fortsätter ju liksom. De berättade ju inte för sin befolkning att det hade hänt.

Nej, det tog ju tid där. Och till exempel Prypjat, en liten stad nära Tjernobyl. Jag var ju i Ukraina senare och var både till reaktorn och den havererade reaktorn och till Prypjat. Som nu är en övergiven stad, helt övergiven. Men de hade ju fått vara kvar där i flera dagar ytterligare innan man evakuerade där. Men det var ju en tröghet i det systemet, det sovjetiska systemet.

Det var tur att ni var snabba i här då.

Sverige larmade den 28 april om att det måste ha skett en kärnkraftsolycka i Sovjetunionen. Men det var faktiskt så att Finland mätte upp radioaktivitet, förhöjd radioaktivitet redan dagen innan, ett dygn tidigare.

Så det hade regnat där innan?

Ja, det var just som du säger där regn. Vi uppmätte egentligen höga halter i luften i Forsmark och sen kom regnet och gav stora depositioner. Men i Finland så hade de ett system, ett nätverk av varningsstationer som deras strålskyddsinstitut hanterade och det var en station mitt inne i centrala Finland som larmade mitt på dagen om förhöjda strålnivåer, men ingen annan station i hela Finland. De hade ett band med stationer runt gränserna och lite överallt, larmade, så att den tjänstgörande tjänstemannen där tolkade det som att det måste vara en felmätning eller möjligtvis att det är naturligt, naturliga radondöttrar som kommer ner för de visste att det hade regnat just på den stationen och inte på övriga stationer. Men sen långt senare när vi tittar på det så ser vi då att det är Tjernobyl-radioaktivitet som regnar ner där och det var bara på den stationen det hade regnat. Så att Finland hade kunnat vara ett helt dygn före Sverige, faktiskt.

Nu för tiden så finns det alla möjliga avancerade satelliter och spaningsplan och sådär men det fanns väl inte då på 80-talet för nu skulle man nog, nu har man koll på allt som händer, det finns ju satelliter som registrerar eldsvådor på ganska liten skala som vi använder i våra prognoser av luftföroreningar. Men det, så att nu hade man sett det på en gång från våra satelliter.

Det kom veckor, månader efter så dök det upp några amerikanska satellitbilder och så där de sa att de kunde se någon hett, alltså fläck som var väldigt hög temperatur i Tjernobyl. Att det var det så att säga. För reaktor, reaktorbyggnaden, den blåste ju helt ur så den var ju helt öppen uppåt. Och det var ju det som gjorde att det var väldigt mycket radioaktivitet som bara kastades högt upp i luften. Och jag räknade ju redan då, de där första veckan på hur högt kan det ha kommit. Och det blev ganska höga nivåer, flera kilometer upp, i alla fall en och en halv, två kilometer.

(musik)

Vad hände sen då? Dan där på och de närmaste dagarna? Vad var det färdigt för din del, för SMHIs del?

Nej, men då hade vi ju på något vis kände jag att jag hade ju bidragit till att man hade fått löst det där och då servade jag i SSI med, så att säga, framåttrajektorier, så fort vi fick veta koordinaten för vad det här kärnkraftverket, det havererade kärnkraftverket var, så kunde jag ju räkna framåttrajektorier.

Se liksom vart det kan komma nedfall.

Ja, och då följer man det som Magnuz beskrev här, den här ballongen, man följer någonting svävande genom atmosfären. Men sen, efter några dagar, en vecka var det väl kanske, så beslöt FN-organet WHO, Världshälsoorganisationen, att de skulle kalla samman till ett expertmöte. Och det skulle vara i Köpenhamn den 6 maj och då ringde, jag kommer ihåg att vice GD för SSI, ringde mig och bad om jag kunde vara Sveriges representant på det där mötet och jag sa okej till det.

Det är ganska stort.

Ja, det var ganska stort, ja, verkligen. Det gick ett morgonflyg från Norrköping till Köpenhamn på den tiden så jag kunde ta morgonflyget dit och då hade jag med mig de färska ja, jag har med mig många kartor och beräkningar, men de senaste beräkningarna visade att under den 6 maj så skulle radioaktiviteten åter blåsa in mot södra Sverige. Så att det var ju en märklig situation att sätta sig på flyget och veta att man flyger genom ett radioaktivt moln. Men jag kom dit och var med på mötet som var bara 12 personer, internationellt möte med 12 personer. Och ja.

Men de kom från hela världen?

De kom från hela världen. Som vi…

Var det några från Sovjet där?

Ja, och det var väl en från Sovjet som hade kanske en mer politisk roll som jag fick känslan. Och sen finns det ju Östeuropa hade ju, deras kärnfysiker frågade ju mig mycket under dagen där. Därför att de var väldigt oinformerade. Alltså de verkade mer oinformerade än vad jag.

Men det var väl ändå så att du visste mest av alla människor i hela världen så visste du mest om spridningen av den här.

Ja, jo, jo.

Eftersom du hade jobbat med det från första stund.

Ja, men det är väl kanske så. Men liksom i Sverige hade nog allmänheten fått veta ganska mycket hur det hade blåst, och det kom ju regn också. Alltså regn kan ju tvätta ur radioaktivitet ur luften och då deponeras det. Och det var ju framför allt uppåt mot södra Norrlandskusten som det regnade ganska mycket de där dagarna, de där första dagarna. Men sen den 6 maj, då var det ju inte regn direkt, men det strömmade upp väldigt mycket kontaminerad, alltså radioaktiv luft från Tjernobyl upp mot södra Sverige då. Men sen det där mötet, jag kan säga också att det var ett ganska märkligt möte och eftersom jag fick, jag fick liksom prata ganska mycket och va aktiv under mötet och sen så skrevs det en rapport på engelska. Jag hade faktiskt förberett lite engelsk text redan hemma och fyllde på lite. Och sen blixtöversattes hela den rapporten, som är en ganska tunn rapport i och för sig, till franska och ryska, och skickades omedelbart ut i världen. Så både Washington och Kreml fick det bums, den rapporten. Som ju var väldigt snabbt uppskriven. Men sen när mötet var slut, då skulle vi gå ut därifrån och då var det ju, åter en väldigt märklig upplevelse. Då var det ju enorma mängder av tv-kameror och mikrofoner och journalister som man såg när man skulle gå ut ur dörren. Men då hade vi redan innan bestämt att det var bara ordföranden som skulle gå ut den vägen. Och så kunde vi andra glida åt sidan, så jag slapp ifrån. Det var ganska skönt. Det var en märklig upplevelse från bara några få dagar tidigare inte av att alls inblandad i kärnkraftsberedskap.

Från att ha varit en okänd person så har du liksom världskändis, under några minuter i alla fall.

Ja, precis och inte inblandad i beredskapen heller.

(musik)

Och sen efter olyckan, det här förändrade väl i princip helt hur ni jobbade med luftmiljö på SMHI, eller?

Ja, man kan säga att det totalt förändrade mitt arbete på SMHI. Alltså efter Tjernobylolyckan så var det ju på ett helt annat sätt lätt att få pengar för sådana studier och modelleringar. Jag hade faktiskt redan jobbat för det flera år innan det hände, men jag lyckades inte få några pengar. SMHI var inte då intresserad, så jag försökte på egen hand att hitta forskningspengar. Men efter olyckan så gick det väldigt lätt att få pengar. Och så småningom så blev det ju fler på SMHI som kom och jobbade med de här långtransportmodellerna, som var helt perfekta för att utveckla en sån här riktig tredimensionell spridningsmodell på Europaskala.

Men vi har ju utvecklat och fortsatt utveckla den här modellen. Den används dagligen i alla möjliga typer av projekt. Vi är fortfarande rådgivande till Strålskyddsmyndigheten och gör de här automatiska beräkningarna: Vad händer om det skulle ske en olycka i något av de här kärnkraftverken runt omkring Europa? Men även värre olyckor har vi också beredskap för. Men. Det dagliga arbetet är olika forskningsprojekt eller uppdrag där det handlar om hur sprids luftföroreningar genom luften i Europa.

Och det ju den här spridningen på riktigt stora områden, det som ni kallar långväga transport som man förstod hur viktigt det faktiskt var efter Tjernobylolyckan och som man tidigare på SMHI inte hade forskat så mycket om, men som sen blev jätteviktigt.

Det blev ju uppenbart att långväga transport är någonting som försiggår, för att Sverige blev ju väldigt påverkad, trots att vi är långt ifrån Tjernobyl som ligger i nuvarande Ukraina. Och det berodde ju på att det för ovanlighetens skull blåste från det hållet. Oftast blåser det ju från väster och nu blåste det från öster. Sen att vi fick så mycket nedfall berodde ju på att det här stora molnet kom över södra Norrland och sen regnade det. Och sen så fick vi då ett nedfall av partiklar som hade radioaktivitet. Så det var ju liksom en bevis på att långdistanstransport är viktigt. Sen kom ju den här Tjernobylolyckan att i många, många år fungera som någon sorts testfall för oss som modellerar processer i atmosfären. Det var ett perfekt testfall. Vi visste precis var ämnena släpptes ut. Vi hade ganska bra hur mycket som släpptes ut. Och sen så följer man det här molnet i tre dimensioner och sen så regnar det på vissa platser och det regnar inte på andra platser, men partiklarna faller ändå ner för de är tunga och det sker vissa Det var ju tidigt på våren så havet var kallt, men alltså över land när molnet kom över Gotland så är det mera omblandning i atmosfären, så då blev det automatiskt mera nedfall där, så att det har, finns väldigt många vetenskapliga studier som har gått tillbaka till den här oerhört tragiska olycka, men det är ett perfekt fall att testa våra modeller. Nu har vi väl andra tester att köra då, men i flera decennier så kördes, så räknade både SMHI och andra institut på vad som hände där. Och ni skrev ju en ganska bra artikel där i början som har varit en, ja, berätta mer om den.

Då på hösten 1986, när det hade lugnat ner sig, det akuta skedet var över. Då samlade Henning Rhode på Stockholms universitet och Lars-Erik De Geer, kärnfysiker på FOA, Försvarets forskningsanstalt, och jag, vi satte oss ner och ställde samman och gjorde en meteorologisk analys och skrev en ganska tjock forskningsrapport som publicerades i den här vetenskapliga tidskriften Ambio. Och när den väl hade kommit ut så fick den ju väldigt stor spridning och fick många önskemål om särtryck. Men där fanns ju en ganska detaljerad beskrivning av hur olika meteorologiska processer, som Magnuz var inne på här, hur de hade påverkat och det kommer man ju sen att kunna utnyttja när man vidareutvecklar och gör riktiga sådana modeller. Så att Tjernobylolyckan fick ju stor betydelse genom att den typen av modeller, utvecklingen av den, drevs framåt ganska ordentligt i det.

Den här artikeln som du pratar om, den är ju sånt skolboksexempel på hur spridning av ämnen sker, så den har ju även använts i undervisningen, ja det är vackert, kan jag tycka.

Det är kul att du säger det.

Magnus, du får nästan gåshud va när du tänker på det.

Ja, jag får det. Det är spännande och det är så kul att få sitta här i samma rum som Christer. Han har varit en förebild i många, många år. Jag kände ju till dig innan du kände till mig.

Nja, vi kände varandra sen mycket längre tillbaka.

(musik)

Du har ju varit vid Tjernobyl en eller två gånger. Kan du berätta hur ser det ut nu eller när du var där för några decennier sedan?

Ja, när Sovjetunionen upplöstes och Ukraina blev självständigt så beslöt sig Sverige att försöka stötta Ukraina. För de hade ju väldigt mycket jobb och problem med höga, eller strålskyddsfrågor överhuvudtaget. De hade de här, olyckan i Tjernobyl och sen hade de ett antal andra kärnkraftverk som fungerade. Och sen dessutom hade ju Sovjet haft tillverkning eller anrikning av uran för kärnvapentillverkning i, just i, Ukraina. Så jag var dit, första gången var jag dit för ja, kärnkraft och då var vi till Tjernobyl, var runt där. Alltså det var väldigt härligt att få jobba med de som under små ekonomiska resurser ändå va väldigt, gjorde sitt bästa för att försöka lösa de problemen. De visade tacksamhet mot oss att vi kom dit och försökte hjälpa dem. Det var väldigt positivt att vara ute i samhället och har ätit middag eller lunch precis bredvid reaktorn, de hade ett litet matställe för de jobbare som jobbade med sanering där. Då åt vi någon lunch där.

Men de, förstod de vilken roll du hade haft i det hela?

Ja, faktiskt. Jag blev jätteförvånad första gången jag kom dit så var det någon sån här som jobbar med meteorologiska frågor och spridningsfrågor. Han visade ju tacksamhet för han visste att jag hade varit inblandad i att, att det larmades. Så de visade ju väldigt tacksamhet och var allmänt väldigt välvilligt inställda till oss. Men sen var jag där senare också, men det var mer ihop med det här med stora slagghögar med material som hade lämnats kvar efter anrikningen av uran och kärnvapentillverkningen, eller för kärnvapentillverkningen. Och det var jag på ett ställe, dagens Dnipror som bombas sämst mycket i dessa tider. Då var jag där, men då var jag där mer i det syftet att om vi kunde hjälpa till med hur de skulle sanera sådana områden. Det var ju en stor byggnad som var helt förfallen och det låg sådana här ”yellow cake” på golvet. Alltså förstadier till uran som man anrikar för kärnvapen. Alltså det var väldigt höga strålnivåer man fick verkligen passa sig var man gick i byggnaden.

Vi kanske ska spela in något sorts avslut… Det var väldigt häftigt att få höra på din historia. Det känns coolt att höra en sån här viktig historia av någon som faktiskt var där. Så tack så mycket för att du ville berätta.

Tack, jättekul att vara här och träffa dig. Tack.

Ja, det var som alltid intressant och lärorikt och trevligt att prata med dig, Christer.

Ja, detsamma, Magnuz.