[musik]

Berit: Nu var ju det här en himla tur att det hände trots allt över ett fjällområde och inte över en stad.

Niclas: Då kunde det ju ha slutat på ett helt annat sätt, nu blev det ju ganska marginella skador i omgivningen på det här området.

Anna: Stora skador på naturen.

Niclas: Stora skador på naturen, och materiella skador på en del byggnader och vägar runt omkring.

[musik]

Berit: Du lyssnar nu på SMHI-podden, där vi har en serie om olika vattenhändelser, där några hydrologer, det vill säga vattenexperter, sitter och pratar om olika dramatiska vattenhändelser som vi har varit med om.

[musik]

Berit: Hej, vad kul att ni kunde komma till SMHI-podden, där vi pratar om händelser, och händelser med vatten, och idag ska vi prata om regnkatastrofen på Fulufjället 1997. Och vilka är vi då som har samlats i studion idag? Jo, jag heter Berit Arheimer och är professor i hydrologi här på SMHI.

Niclas: Ja, jag heter Niclas Hjerdt och jag är också hydrolog på SMHI.

Anna: Och jag heter Anna Eklund och är också hydrolog här på SMHI.

Berit: Och Anna, du är hitbjuden för att du var ju precis nyanställd när den här katastrofen inträffade.

Anna: Ja, jag började dagen efter den här händelsen och jobba här på SMHI.

Niclas: Det var ungefär som när jag började här, då fick jag gå på SMHI-fest den första dagen, min första arbetsdag.

Anna: Ja, det är lite olika för olika personer.

Alla: (skratt)

Niclas: Ja, det ska vara något stort precis i början tycker jag.

[musik]

Berit: Ja, så 1997 så spolades alltså en stor del av en hel fjällkant bort från Fulufjället och vi tror att det var den största regnmängden som har fallit över Sverige i modern tid. Och det var din första dag på jobbet Anna?

Anna: Ja, jag vet precis vad jag gjorde den dagen, jag höll på att flytta till Norrköping, måndagen den 1 september.

Berit: Var det ditt första jobb som hydrolog?

Anna: Ja, det var mitt första jobb. Och när jag kom till jobbet då, det pratades ju lite om det här, men det var ju inte… det var ju inte någon sån där enorm snack om det här. Och då var det ändå en del folk på fjället vid det här tillfället. Bland annat var det en hel skolklass där uppe. Och en del som jagade och fiskade, så det fanns ju folk i området. Men det var ju innan smartphone och sådär så…

Berit: Så hur fick SMHI reda på att det hade skett?

Anna: Vi hade ju, man hade ju en indikation på att det var något som hade hänt liksom. För vi hade ju en mätstation som mäter nederbörd, och den hade mätt 130 mm som är ganska högt, men inte riktigt extremt, i Storbron då - som är södra delen av Fulufjället. Och sen var det ju SMHI blixtlokaliseringssystem där såg man ju att det var enormt mycket blixtar över fjället den här kvällen.

Berit: Så det var ett åskväder?

Anna: Ett åskväder med jättemycket regn, och sen har vi också några hydrologiska stationer nedströms, i Fulan som är ett lite större vattendrag, där var det ju riktigt rejäla vattenflöden. Så någonting förstod man ju att det var liksom. Men det tog ändå ett tag innan man förstår riktigt omfattningen av det.

Berit: Vad var det som gjorde att man började leta efter att det skulle vara mer än vad man hade mätt upp, eller jag menar 130 mm är ju inte sådär väldigt mycket ändå?

Anna: Nej, men det kom rapporter till oss lite efterhand liksom, bland annat så var det ju något radioprogram ifrån… eller på Naturmorgon då.

Berit: Jaha.

Anna: Där de var där uppe, just när det hände, då var det mer i lokala medier där i Dalarna då. Men sen så insåg vi liksom att nej, vi måste åka upp och titta på det här liksom. Så vi åkte ju dit, vi var tre stycken, två meteorologer och sen åkte jag också.

Berit: Men, vad är närmsta tätort? För att lokalisera.

Anna: Ja, vad är det, mellan Särna och Sälen. Så vi åkte ju dit tre stycken då, det var ju 15 oktober, så det var ju en och en halv månad efter.

Berit: Jaha!

Anna: Så vi var inte så snabba. Nej, men när man kom dit så var det ändå rätt orealistiskt att det här kunde ha hänt liksom. Det var framförallt två bäckar där, ganska små bäckar som rinner ner från fjället och in i den här lite större och Fulan då. Och det var ju en enorm erosion, och det såg ut som… ett stort motorvägsbygge kan man väl nästan likna det med. All vegetation var bortspolad och all jord, stora granar och tallar. Det fanns stora högar med träd som hade spolats med, och det var riktigt rejäla träd. På något ställe vet jag att det låg ett stort stenblock högst upp på den här trädbröten, så man måste ju förstå att det var ju riktigt rejäla krafter.

Berit: Har du varit där efteråt?

Anna: Nej, jag har inte det.

Niclas: Jag har varit där senare.

Berit: När var du där då?

Niclas: Kan det ha varit fem år senare? Men då var det redan en uppmärkt stig och fanns till och med utsiktstorn där. Men man ser ju att naturen börjar ju att återhämta sig. Det har börjat växa saker på de här ytorna som hade eroderat. Men det är fortfarande väldigt påverkat, det syns ju att du har hänt någonting där.

Berit: För det är ju rätt häftigt när det är nationalpark, att man gör ju inget aktivt, utan naturen får sköta sig själv.

[musik]

Niclas: Jag har ju läst vad meteorologerna har sagt om den här händelsen, och det börjar ju med att det var extremt varmt under en längre tid den här sommaren. Det var ju en sån här riktigt torr sommar, torka. Så det var väldigt varm luft och sen så kom det då in ett en kall front ifrån väst som sakta rörde sig in mot det här området och sen bromsades den upp då vid Fulufjället på grund av att högtrycket höll emot ifrån andra hållet, och det är ju också en sån här indikator på att det kan bli väldigt mycket regn - när en front ställer sig still och inte rör sig. Men så var det någon annan faktor också som meteorologerna konstaterade från mätningar som de tittade på långt senare, och det var att det var kall luft som strömmade in i det här området ovanpå den varma luften. Och kall luft vill ju vara långt ned så den pressade ner varmluften, och då blev det väldigt instabilt. Och det där är en sådana här faktor som även uppkommer vid tornadohändelser i Nordamerika - man har fel ordning på luftmassan. Och då blev det ju en sån här extremt instabil situation då, med de här åskcellerna som bara blommar upp och låg kvar på samma plats under väldigt lång tid.

Berit: Så det kanske var därför det var så mycket blixtar, ett rejält åskoväder.

Niclas: Ja, jag tror det, det är teorin. Och det här är extremt ovanligt på våra breddgrader, det finns ju registrerade liknande fenomen i södra Frankrike och så, men där är det liksom betydligt varmare klimat än vad vi har uppe på Fulufjället.

Berit: Men, vi tror att det här är dygnsnederbördsrekordet i Sverige? Att det är vårt största regn?

Niclas: Det är väl sagt som att det är det inofficiella dygnsnederbördsrekordet.

Anna: Ja, det som mättes där uppe på Fulufjället. Men sedan försökte ju vi också att återskapa genom att se vilka skador det blev och räkna ut hur mycket regn som borde ha fallit med tanke på hur mycket skador det blev. Men det är ju inte så lätt liksom, man kan ju räkna på vatten som strömmar men vatten som strömmar blandat med sten och träd - det blir ju en helt annan grej.

Niclas: Ja, det är komplicerade ekvationer, tredjegradare.

Anna: Men… dels så fick vi ju hjälp från några som hade varit där i den här Rösjöstugan tror jag den heter, uppe på fjället, hela den här - över hela händelsen. Och de hade haft en sån här standardmätare man har i trädgården…

Berit: En sådan här platstgrej…

Anna: Och sprungit där in och ut och antecknat och summerat och fått det till att det hade regnat 276 mm - som är riktigt rejält. Ja, ska man jämföra det med någonting så är ju det högsta som SMHI har uppmätt 198 mm på ett dygn då. Och det hände ju faktiskt samma sommar i Fagerheden utanför Piteå. Men vi tänkte att det kanske ändå har regnat mer, dels så är det mycket som skvätter ur en sådan här regnmätare, den har ju inte den bästa precisionen kanske, speciellt inte när det regnar så kraftigt. Så det är antagligen mer än de här 276 som mättes upp, bortåt 300 till 400 mm, det är svårt att säga.

Berit: Det blir ju som att stapla en trefyrahundra mjölkpaket på varje kvadratmeter.

[musik]

Niclas: Alltså vi hydrologer har ju flödestationer som mäter vattenföringen, du nämnde ju den här som ligger en bit nedströms som heter Fulunäs, sen fanns det då stationer i Lima - Lima kraftverk en bit ner nedanför Sälen, och fortsätter man nedström så finns det Mockfjärd till exempel och Borlänge, och längre ner i Dalälven då vi mynningen i havet visar Älvkarleby. Så man kan titta på det här datumet, och försöka följa den här händelsen hur den passerade.

Berit: Kan man se den här flodvågen då?

Niclas: Ja, man kan definitivt se den här flodvågen. Så det är ju som ett hydrologiskt experiment i verkligheten kan man säga, om det regnar extremt mycket på en liten fläck - kan man spåra det vattnet och se när det tar sig ner till havet? Och det kunde man verkligen då, även om det dämpas ut väldigt mycket när man kommer nedströms, för det var ju en väldigt isolerad liten lokal händelse. Så att det var ju inte så att hela Dalälven reagerade på det här utan det var, det var ju en puls, långt upp i ett biflöde som fortplantade sig hela vägen ner till havet.

Berit: Men det är ändå fantastiskt att det syns i en så stor flod, en så lokal händelse. Då är det ju rätt kraftigt.

Anna: Och det var ju också tydligt med sedimenten, det blev ju sådan stor erosion och sediment spolades ut och det kunde man ju följa ändå ut till mynningen vid havet.

Niclas: Ja, och jag fick ju höra från folk utanför SMHI, att på den här tiden så var det ju inga automatiska datasystem som samlar in data på det sättet vi har idag utan man fick ju ofta in uppgifter via telefon eller fax. Och det var ju någon som jobbade på kraftbolagssidan i Dalälvens vattensystem som hade fått ett fax på morgonen efter den här händelsen och reagerat på siffrorna, på mätsiffrorna ifrån vattendragen då, och tänkte att “herregud nu är det antingen nåt decimalfel i själva faxen eller så har det brustit en damm någonstans”. Det är ju det normala kanske om man jobbar i den branschen att man fruktar en sådan händelse…

Berit: Och det här var ju innan vi hade gått igenom dammsäkerhet för våra svenska dammar också, så det var väl i diskussionen om också hur säkra de var.

Niclas: Noppokoski hade ju faktiskt rasat då, det var ju 1985, så med det bakom sig så visste man ju att det kunde hända. Och det var ju även i det här närliggande området som det hände så att det var inte så konstigt kanske om man börjar tänka på dammras i första hand då. Men så var det ju så att det fanns nästan inga dammar i det här området, och de som fanns var väldigt små, det skulle nästan inte kunna orsaka en så enorm förödelse som det här hade orsakat. Så det uteslöt man ganska snabbt tror jag, att det rörde sig om ett dammras. Men det är klart, skulle det här ha hamnat på en plats där det hade legat dammar så är frågan vad som hade hänt. För att det här är ju någonting som man kanske inte dimensionerar en damm efter att klara.

Berit: Nej, och speciellt inte på den tiden. För man dimensionerade ju dammarna för en ganska torr period när de byggdes. Sen har man ju dimensionerat om dem, och förstärk dem och så där - för att vi har ju gått igenom alla dammar och klimatsäkrat dem. Men på den tiden, så att det är uppstyrt nu då. Men på den tiden så visste man ju inte riktigt, man började prata klimatförändringar och vi gjorde ju den här klimat- och sårbarhetsanalysen på SMHI där i början på 2000 eller 2000-talet. Men vi visste ju inte så mycket om hur klimatförändringen skulle slå och det fanns liksom inte riktigt beräkningar på effekter på hydrologin då vid den här tidpunkten.

[musik]

Niclas: Nej, frågan är ju om det går att vrida och vända på det här en gång till nu med allt vi vet om hur saker och ting fungerar, eller om vi inte blir något närmre så att säga sanningen än vad vi redan har varit då i de här äldre konstruktionerna. Det är svårt att säga, om det skulle löna sig liksom och titta på det här med det jag ny teknik och nya forskningsrön och så vidare.

Berit: Men det fanns ju inte från den tiden eller hur menar du?

Niclas: Nej, men det finns ju rådata från den tiden och det kanske finns nya sätt att analysera det, det är så jag menar.

Berit: Ja, men det fanns ju inte mobilmaster, radarn var mycket sämre, satelliterna hade ju knappt kommit upp. Så det fanns ju inte så mycket.

Niclas: Ja, radarn var kanske sämre, men det finns kanske efterbearbetningar som inte gick att göra på den tiden men som går att göra nu. Jag vet faktiskt inte. Men man jobbar ju med sådana korrektioner hela tiden.

Anna: Du verkar lite sugen?

Niclas: Ja, fy fasen om man fick hålla på med det här. Att tillsätta en sådan här Palme-utredning i källaren.

Berit: Är det här din favorithändelse? Regnkatastrofen i Fulufjället 1997?

Niclas: Nej, jag kan ju inte säga att det var min favorithändelse eftersom jag inte var där. Så då blir det svårt att plocka ut den. Men den är ju spännande, kittlande tycker jag, eftersom den är så långt från allt vi har upplevt i Sverige.

[musik]

Niclas: Jo men den här händelsen hade ju också en väldigt speciell bakgrund i och med att det skedde ett skifte mellan La Nina till El Nino ute på Stilla havet under vår/sommar-kanten. Och när det sker sådana skiften så brukar det leda till en väldigt torr, varm sommar i norra Europa.

Berit: Det är där vi är just nu till exempel kan jag säga. Nu spelar vi in det här innan sommaren så vi får väl se hur det går, men vi är precis i det läget nu. Och då var det samma 1997?

Niclas: Ja precis, det bäddade ju för att det skulle vara en torr och varm sommar, man vet ganska mycket om de här kopplingarna nu på grund av vår forskningsavdelning på SMHI. Och det är ju säkert sådana omständigheter som gör att den här typen av skyfall skulle kunna vara vanligare i ett sånt där varmt klimat som inträffar under de här åren då.

Berit: Ja, man tror att det blir lite nederbörd, men om det kommer nederbörd så tror man att den då blir mer kraftig.

Niclas: Klimatförändringsmässigt då, vad tror vi om sådana här skyfall framåt?

Berit: Ja, klimatmodellerna säger ju att det ska bli vanligare, för att när det blir varmare så kan ju atmosfären hålla mer fukt och mer vatten, och då kan det också bli kraftigare avkylningar och blir större nederbördsmängder när det väl regnar. Så det tror man ju framöver att vi kan få fler sådana här händelser. Och nu var ju det här en himla tur att det hände trots allt över ett fjällområde, och inte över en stad.

Niclas: Då kunde det ha slutat på ett helt annat sätt. Nu blev det ju ganska små marginella skador i omgivningen kring det här området.

Anna: Och stora skador på naturen.

Niclas: Stora skador på naturen, materiella skador på en del vägar och byggnader förstås runt omkring.

Berit: Men hur mycket kom det över Gävle?

Niclas: Ja, då pratar vi 160… så det här är ju dubbelt.

Berit: Exakt, så man kan tänka sig dubbelt Gävle nederbörd. Så det är ju ganska saftigt.

Anna: Det hade ju varit intressant att räkna på.

Berit: Jo, så vi funderar ju på att göra sådana stresstester nu, när vi ska testa, vad kan vara worst case i framtiden. I olika scenaror när det gäller torka och nederbörd.

Niclas: Men det är ju väldigt speciellt med en sådan här händelse. Och eftersom det här känns så pass långt ifrån de andra skyfallen vi har registrerat så känns ju ändå det här som en slags monsterhändelse i jämförelse.

Berit: Ja, och sen att man fortfarande ser spåren av det, hade det varit ett mer civiliserat område, hade man ju täppt igen spåren och, ja, fortsatt livet som vanligt. Men nu får naturen själv läka sina sår och då ser vi det också mycket längre.

Niclas: Det är ju väldigt mycket forskning på sånt inom ekologin, det här med störningar, det är ofta det som gör att det blir artrikt. För att vissa arter är ju väldigt snabba på att återkonkurera ett område, de är opportunister. Sen finns ju de som konkurrerar ut dem på längre sikt när allt är stabilt, och är det bara stabilt så får man ju färre arter för då kommer ju aldrig dom här…

Berit: Opportunisterna får inte en chans.

Niclas: Och då får vi ett enfaldigt enformigt ekosystem. Tack vare att vi får de här störningarna hela tiden så får vi ju också en högre artrikedom.

Berit: Ja, vi behöver lite jordskred, vi behöver lite bränder…

Niclas: Ja, men frågan är det här är väl lite mer än det normala. Men i allmänhet så är det ju det som driver ekosystem till väldigt stor del, och gör att vi liksom får den här dynamiken som man inte skulle ha annars.

Berit: Ja, men det var väl en bra avslutning så jag tänker att vi kan stanna där när det gäller regnkatastrofen på Fulufjället 1997.

Niclas: Precis, vi får se om det står sig i rekordböckerna.

Berit: Det gör det säkert, tack ska ni ha.

Niclas: Ja, tack Anna!

Anna: Tack!