Gäst: Björn Källström, Sam Fredriksson, Lena Granhag och Ing-Marie Gren

Programledare: Olivia Larsson

[Musik]

Sam Fredriksson: Börjar man prata om klimat, att vi har en klimatförändring och hur det kan påverka, om vi kommer få en förändring som eventuellt kommer att leda till fler invasiva arter, men även att de som väl kommer kan klara sig bättre och att eventuellt befintliga arter kan få det lite svårare än de har det nu då.

[Musik]

Olivia Larsson: Övergödning, försurning och föroreningar är bara några av de hot som finns mot arterna i havet. Samtidigt pågår en klimatförändring, som med varmare temperatur, förändrade havsströmmar och stigande havsnivåer, både ser ut att förvärra flera av de redan befintliga problemen men också skapa nya. I SMHIs poddserie Havet i förändring så får du möta forskare och experter som arbetar med att ta reda på hur havet egentligen mår och vilka framtida utmaningar som finns.

[Musik]

Olivia Larsson: Hej och välkomna till SMHI-podden och till det här första avsnittet i vår nya serie Havet i förändring. Jag som programleder den här podden heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar med kommunikation här på SMHI. I dag ska vi prata om hur invasiva främmande arter i haven hotar de redan inhemska ekosystemen, och hur hotet från de invasiva arterna i de svenska haven ser ut att öka ännu mer genom den globala uppvärmningen.

Vad är då invasiva främmande arter? Det hör vi Björn Källström doktor i marinbiologi förklara här:

Björn Källström: För det första så ska jag förklara begreppet invasiva främmande arter, och vi alla som håller på med det här slarvar nog ibland och säger invasiva arter om det mesta, men egentligen är det en strikt definition där en främmande art är en art som vi människor har flyttat på över jorden medvetet eller omedvetet, och sen efter en stund då och det är väl det vi håller på med projektet också, så får man ju se att om det nu kommer en ny art, kommer den påverka ekosystemet och den biologiska mångfalden eller oss människor på ett negativt sätt eller om den har potentiellt kan göra det då kallas den för invasiv. Så först en främmande art, då har vi flytta hit den till skillnad från arter som sprids naturligt och sedan om den ställer till problem eller kan ställa till problem då får den liksom graderas upp och kalla sig för invasiv främmande art. Men i vardagligt tal så säger vi invasiva arter om det mesta. Men egentligen så ska man ju vänta och se om den har ställt till problem för att den ska kallas för det.

Olivia Larsson: Och Björn Källström är en av forskarna i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet: Handlingsplan för invasiva arter i akvatisk miljö som vi kommer att följa i det här avsnittet, ett forskningsprojekt som SMHI är en del av. Men innan vi går in mer på projektet så ska Björn Källström få beskriva läget för de invasiva arterna just nu:

Björn Källström: Tittar man på det över världen så har ju då invasiva arter ställt till problem på många håll i havet. Och anledningen till varför man är på tårna är ju för att invasiva främmande arter är ju med på lista över de fem största hoten mot den biologiska mångfalden tillsammans med klimatförändringar och att vi fiskar mycket och allt vad det nu är. Så ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden är det ökande problemet med invasiva främmande arter och det tycks ju öka inte minst i Sverige och det finns en nära koppling till klimatförändringar och invasiva främmande arter. Så när jorden värms på grund av klimatförändringen så ökar ju chansen att fler och fler arter ska trivas här i vår annars lite kallare miljö, så när vattnet blir varmare så kan det komma flera invasiva arter.

Olivia: Och vi kommer att komma tillbaka till Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium senare i det här avsnittet. Men först så ska vi få en introduktion till det här forskningsprojektet som vi ska följa idag av Sam Fredriksson, doktor i fysisk oceanografi och forskare på SMHI.

Sam Fredriksson: Man kan säga att det här projektet, eller arbetet med invasiva arter överlag, har fyra steg. Det första steget är att från första början förhindra att de här arterna introduceras till de här områdena. Om de ändå har kommit hit så ska vi försöka upptäcka dem i ett tidigt stadium. Och det gör vi bland annat med allmänheten och så kallad medborgarforskning. Sedan vill man också försöka spåra och förutsäga vilka områden de här arterna kommer att spridas, bland annat genom att modellera och beräkna troliga områden som de kommer att spridas till. Och det är den här delen som jag och SMHI jobbar mycket med. Slutligen har vi en del där vi ska se hur man kan utrota dem eller så långt som möjligt kontrollera de invasiva arterna på ett kostnadseffektivt sätt.

Och det är ett väldigt spännande projekt i och med att vi drar över ett antal olika kompetenser. Dels Göteborgs marinbiologiska laboratorium som jobbar mycket med den biologiska sidan, och vi har med oss Chalmers som jobbar med införsel till området och så vi på SMHI som tittar på hur de sprids med strömmar i området, och sen SLU då som sätter ihop den här bioekonomiska modellen och ska försöka se hur vi kan hantera det på ett kostnadseffektivt sätt.

Olivia Larsson: Och det här forskningsprojektet fokuserar på ett område på den svenska västkusten runt Orust och Tjörn. Och man ser på två stycken olika sorters främmande arter, det är dels blåskrabban vars första fynd i Sverige man gjorde 2012 och sen är det den småprickiga penselkrabban där det första fyndet i Sverige gjordes 2016. Och för att vi ska lära känna de här krabborna lite bättre, och för att vi också ska förstå hur de påverkar vår inhemska strandkrabba, så har jag besökt marinbiolog Björn Källström och de här krabborna som finns på Göteborgs marinbiologiska laboratorium.

[Musik]

[Reportage från Göteborgs marinbiologiska laboratorium, pumparna i akvariumen hörs dovt i bakgrunden]

Olivia: Nu är jag på Göteborgs marinbiologiska laboratorium med Björn Källström som är marinbiolog. Och vi sitter här med massa krabbor, med blåskrabba och penselkrabba.

Björn: Det stämmer bra det, blåskrabba och sen heter den egentligen småprickig penselkrabba, men vi säger penselkrabba. Två stycken Stillahavsarter, asiatiska strandkrabbor som spritt sig till stora delar av världen, bland annat Sverige. Blåskrabban då…

Olivia: Okej, nu tar Björn upp en krabba här…

Björn: Som nyper mig just nu, men den ska väl släppa mig snart hoppas jag. Så här är en blåskrabba då. Jag ska strax visa varför den heter blåskrabba om den bara kunde tänka sig att släppa mig…

Olivia: (skratt)

Björn: Den brukar ju göra det ganska snart. De är ganska små krabbor. Är man från västkusten, eller har varit på västkusten och metat krabbor så vet man ju hur en vanlig strandkrabba ser ut. De kan bli ganska stora, 8–9 centimeter över skalet. Men de här blås- och penselkrabborna är betydligt mindre, kanske 4 centimeter som störst.

Olivia: Men ändå, är det här något som kan hota de inhemska krabborna?

Björn: Ja, precis, det är det som är problemet med de här invasiva främmande arterna som vi människor har tagit hit medvetet eller omedvetet. Och när vi släpper ned den i ett ekosystem där den inte hör hemma, då finns det en stor risk att den kommer att ta över och ställa till problem för det lokala ekosystemet och de arterna som finns där. Nu har jag tagit upp den igen, och nu har den släppt mig, och om man då tittar på den här som jag tycker väldigt fina krabban… väldigt mörk krabba med randiga ben, och hanen här hos blåskrabban har väldigt kraftiga klor fast att inte krabban är så stor, den är bara 3–4 centimeter över skalet. Och i klogreppet, tumgreppet, där finns en tydlig blåsa.

Olivia: Det ser ut som en liten, liten ballong.

Björn: Ja, det är därför som den heter blåskrabba. Nu har jag inte en lika stor penselkrabbehane här. Men penselkrabbehanarna har i stället för en liten blåsa en liten pensel här som små borst, så det är därför den heter penselkrabba. Honorna har det inte. Men här har jag en vanlig strandkrabba då, mest för att kunna visa upp skillnaden. Nu är den lika stor som de andra, alltså den europeiska strandkrabban som barn i alla åldrar metar på somrarna på västkusten. Och håller jag upp dem bredvid varandra så kommer du att se att det är en skillnad på dem i utseende, där den europeiska strandkrabban har ett mycket mer sexkantigt skal som smalnar ned mot bakdelen av den, medan blås- och penselkrabban är mer fyrkantig.

Olivia: Varför spelar det någon roll att de här strandkrabborna blir utslagna? Om dom här invasiva krabborna slår ut de inhemska krabborna så kanske de bara passar bättre här?

Björn: Alltså om det kommer en främmande art så måste den ju inte bli ett problem, det kanske bara blir en resurs. Och med de här krabborna då, vad spelar det för roll då som du säger, om det nu skulle bli så att de här två krabborna, penselkrabba och blåskrabba, slår ut den inhemska strandkrabban - nu är det väl ingen som tror det, men då skulle vi ju få två krabbor i stället för en, så då skulle vi ju fortfarande ha strandkrabban men en annan art. Och de kanske gör samma sak och inte gör så stor skada, och man tänker vad spelar det för roll. Men om vi ser på det globalt, och det är ganska häftigt om man tänker på det, varför vissa arter är så duktiga på att anpassa sig till nya miljöer, det är forskningsmässigt ganska spännande - vad är det som gör att de här arterna är så duktiga? Men risken är då att ett fåtal arter sprider sig över hela jorden, och finns nästan över allt, och om man då åker på semester så ser man inga nya krabbor när man går där och badar - som jag tycker om att göra - utan man ser samma krabbor som finns hos oss också, och det kan ju vara lite tråkigt. Men det är ett exempel på hur den globala biologiska mångfalden minskar. Nu verkar det som att några av de här krabborna är duktiga på att sprida sig, de håller nästan på att ta över jorden kan man säga, och de kommer att finnas på många många ställen, och totalt kommer det då bli mindre arter globalt - och det är inte bra - för den biologiska mångfalden, den vill vi ha.

Olivia: Men hur ser det ut i Sverige just nu, du sa att det inte är någon som tror att strandkrabban kommer att bli helt bort konkurrerande, vad är det ni har observerat?

Björn: Det är flera olika saker, en sak är att vi i labbet gör olika försök, ett är att vi gör konkurrens försök. Det är ganska enkelt, vi tar en krabba av varje sort, en penselkrabba, en blåskrabba, en strandkrabba, lika stora, och så stoppar vi ned dem i ett akvarium med en matbit i mitten och så tittar man bara på vem som vinner det där konkurrensförsöket. Då är det oftast penselkrabban som vinner tycker jag, den är buffligast och bråkigast och tar maten och får behålla den. Men skulle man ta ned en fullvuxen strandkrabba som är mer än dubbelt så stor som de andra krabborna kan bli då har de ju ingen chans mot strandkrabban - då är de ju större och starkare och de andra krabborna borde då inte vara något hot på det sättet. Det är det ena, och sen är det faktiskt så att våran strandkrabba, den europeiska - jag hade tänkt komma in på det här senare, men nu när du ställde frågan så - den är den absolut värsta invasiva arterna i världen. Alltså i Sverige är den ju inte det, inte i Europa, för där är den ju naturligt förekommande, men på många många andra platser i världen är ju den svenska strandkrabban ett jättejätteproblem. I Nordamerika till exempel har de mycket större problem än vad vi har av blås- och penselkrabban av vår strandkrabba. Och därför är det också lite spännande vetenskapligt, vår strandkrabba är ju så duktig på att vara invasiv på andra ställen, vad händer då när den får besök av invasiva arter i sin hemmiljö på den svenska västkusten. Så flera saker gör att vi tror inte att blås- och penselkrabban helt kommer utrota eller tränga undan strandkrabban, men de kommer minska i antal säkerligen för det blir ju tre arter i stället för en, och de konkurrerar om födan och om platsen, så påverkan det kommer det att bli.

[Musik]

Olivia: Nu kan man då kanske undra, hur har då de här krabborna kommit hit? Den delen av projektet har marinekolog Lena Granhag, som är docent på Chalmers arbetat med:

Lena: Jag skulle säga att de har kommit med sjöfart, med fartyg. Och då finns det två sätt som de kan följa med fartygen. Antingen i fartygens barlastvatten - som används för att balansera fartygen när man inte har så mycket last. Så då fyller man i stället vatten i tankar, och med det här vattnet kan larver eller de tidigare stadierna av krabborna följa med. Sen finns det ett sätt till som de kan följa med fartyg och det är i speciella områden på fartyget, det kan vara insänkningar i skrovet, och ett exempel på det är sjökistor som fartygen använder för att ta in havsvatten eller kylvatten till motorer - och där kan det hållas ganska mycket vatten och då larver men även fullvuxna krabbor.

Olivia: Så man tror alltså att de här krabborna från första början kom hit genom fartygens barlastvatten och sjökistor. Men jag frågade också Lena Granhag om man tror att krabborna kan sprida sig på liknande sätt med fritidsbåtar i området.

Lena: Vi kommer att undersöka detta i andra delen av projektet, men vi har en tanke om att krabborna kommer att kunna förflytta sig med fritidsbåtar. Då skulle det vara via ankare, och ankarkedjor som de flyttas från ett ställe till ett annat. Det finns en studie från Medelhavet som visar att man har hittat de här krabborna i fritidsbåtar också. Varför vi vill undersöka möjligheten att förflytta sig med fritidsbåtar är för att det i området som vi undersöker så finns det mycket fritidsbåtar och det är mycket fritidsbåtsaktivitet på sommaren.

Olivia: Så ett potentiellt sätt för krabborna att spridas när de är här kan vara via fritidsbåtar, men det är alltså något som man undersöker nu. Ett annat sätt är att de sprids via havsströmmar, och jag har varit hos Sam Fredriksson på SMHI och han har då visat mig då när han kör en modell över hur krabbornas larver spreds i fjordsystemet kring Orust och Tjörn.

Sam: Specifikt i det här projektet och den modellen som vi använder ska vi då följa krabbornas larver. Då är det så att när krabbhonorna är könsmogna så släpper de larver, företrädesvis på natten när det är högvatten. Sen så följer larverna med vattenströmmarna i ett antal veckor, tre veckor kanske, innan larverna bottenfäller, det vill säga sjunker ned till botten och börjar bildas till små nya krabbor. Och om jag startar simuleringen här så kan du se hur de här partiklarna här som ska motsvara larver, hur de rör sig lite fram och tillbaka med tidvattenflödet. Då kan man se att det finns en generell nordgående riktning. Så från det här området då i Stenungssund där man har sett att det finns både blåskrabbor och penselkrabbor så kommer vi få en spridning norrut, men även söderut.

Olivia: Och för att se så att de här modelleringarna av spridningen av krabblarver stämmer någorlunda överens med verkligheten, så använder man så kallade drifters. Och när jag träffade Sam så hade han med sig en sådan, och man kan säga att det ser ut ungefär som en hink med en flagga i. Men Sam Fredriksson ska få förklara mer om hur man använt drifters i projektet.

Sam: Jo, det här är drifters som kallas dom. I det här fallet är det ett samarbete med Gullmarsgymnasiet, deras science-klubb där som har tillverkat de här drifterserna. Och ja, det ser ut som en hink för själva utandömet är faktiskt ett avkapat avloppsrör. Sen har den massa elektronik i sig. Och sen låter man det helt enkelt… Man sjösätter dem i områden som man är intresserad av, och så följer de med havsströmmarna och så skickar de ut via mobilnätet ett sms till oss med position och havsvattentemperatur. Och på det viset kan vi följa hur de här drifterserna rör sig i området och sen jämföra det med modellen för att se så att modellen räknar som den ska.

[musik]

Olivia: Statusen för de här krabborna idag är att de fortsätter att spridas kring den svenska kusten. Och ett sätt att minska den här spridningen är att öka medvetenheten hos allmänheten, och det gör man genom att arbeta med så kallad medborgarforskning, och den här delen av projektet ska Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium få berätta mer om.

Björn: När det kommer en ny främmande art till ett område, och om den då lyckas att bli invasiv och alltså sprida sig ordentligt då är det väldigt väldigt svårt att bli av med den. Och den bästa chansen man har då är att upptäcka dem så tidigt som möjligt. Kan man upptäcka den första krabban och plocka bort den, då blir det ju ingen invadering. Det är ju lite orealistiskt. Men “tidig upptäckt” - det är ett sådant begrepp som är väldigt viktigt. Och då har man ju identifierat det absolut viktigaste sättet att nå tidig upptäckt, och det är att lära allmänheten att känna igen de här arterna och rapportera de invasiva främmande arterna. Och det är det som kallas för medborgarforskning. Vi forskare kan inte vara ute hela tiden, vi är ju inte så många. Utan vi tar hjälp av alla människors ögon och öron. Inte minst krabbmetande barn då, är ju väldigt bra medborgarforskare i detta fallet. Och sen lär vi också dem hur man rapporterar, och Havs- och vattenmyndigheten, som är den myndighet som har hand om invasiva främmande arter i våra hav, de har en inrapporteringssida som heter Rappen, rappen.nu, som är en del av artdatabanken - den här stora databasen. Och det är väldigt enkelt, man tar en bild med sin mobil av vad man fångat, går in på Rappen.nu och laddar upp och så kommer det till oss forskare.

Olivia: Och ni hade jobbat med ett skolprojekt?

Björn: Ja, för erfarenheten var ju att när krabborna kom till Sverige, blåskrabban kom 2012 till västkusten tror jag att det var, och penselkrabban några år senare 2016. Och de första åren var det bara barn som hittade krabborna. Vi fick in rapporter och vi fick in krabbor för vi åkte ju och hämtade dem - de var ganska få i början så vi var intresserade att få in så många som möjligt. Och barn lämnade in krabbor till oss, de hittade dem när de metade krabbor. Vi forskare åkte ut för vi tänkte att om barnen hittar krabbor, då ska väl vi också göra det, men vi hittade inga krabbor, så det var faktiskt lite pinsamt. I början ledade vi mycket, vi hade med oss burar, men fick inte en enda, medan barnen fortsatte att rapportera in. Så småningom så lärde barnen oss om hur man skulle hitta krabborna, och sen dess har vi också kunnat fånga dem. Och då kom vi på att det här med skolprojekt - det är en bra grej för det är barnen som har chansen att hitta de här krabborna. Så när vi då lär dem om hur man känner igen krabborna och hur man rapporterar dem, så har vi en chans att få en stor grupp rapportörer där ute.

Olivia: Vad kul att det var så att bara barnen hittade krabborna först…

Björn: Ja, så tillslut så blev vi inbjudna till en strand där barnen hade hittat många blåskrabbor. Då sa familjen så att kom hit så får ni se hur vi gör när vi fångar dem, så vi åkte dit. Då visade barnen att när det var lågvatten, vi har ju inte mycket tidvatten i Sverige, men 10-20 centimeter kan det ju dra sig undan, så att de här stenarna som ligger precis i vattenkanten och under dem bor krabborna, och då när vattnet drar sig undan så blir det bara luft kvar. Så då kan man gå och lyfta på stenarna. Det är det bästa sättet att hitta blås- och penselkrabbor, lite lågvatten och sen gå och lyfta på stenar. Och när barnen hade lärt oss det så var det inget större problem att hitta själva sen.

Olivia: (skrattar)

[musik]

Olivia: Och det här projektets sista del går ut på att undersöka hur man då kan göra för att bli av med de här arterna på ett så kostnadseffektivt som möjligt.

Och för den här delen har vi med oss Ing-Marie Gren från Sveriges Lantbruksuniversitet som är professor i miljö- och naturresursekonomi via telefon, och jag får be om ursäkt för att ljudkvalitén inte är toppen. Så Ing-Marie Gren om vilka möjliga åtgärder som finns för att begränsa spridningen av de främmande krabborna:

Ing-Marie: Du kan helt enkelt gå och plocka upp dem, och det kostar ju. Då tänker man att man har en timpenning beroende på hur många krabbor man fångar per timme. En annan mekanism är ju då spridningsmekanism eller tillförselmekanism, och det är ju via fartygen. Och den tillförseln kan man minska genom då rening av ballastvatten och att ta bort tillväxt på skrovet och fartyg, och det kostar ju också.

Olivia: Du nämnde plocka upp krabbor och också olika åtgärder på fartygen som rening av barlastvatten och att ta bort tillväxt på skorven, men är det här åtgärder som är åtgärder som är dyra att göra eller är det åtgärder som är rimliga att göra?

Ing-Marie: Vi har då räknat ut alltså per borttagen krabba - och det beror på vad det är för fartyg och om det är barlastvatten eller att ta bort påväxten på fartyg, så kan det variera mellan 0,2 kronor och upp till nästan 2 kronor, beroende på fartyg och åtgärder. Och när det gäller plock av krabbor, då är det så att den ena krabban, penselkrabban, den är billigare för enligt vår biolog projektet så finns de tätare per kvadratmeter, så det kostar knappt en krona. Medan blåskrabban kostar då 2 kronor per borttagen krabba, och då är det beräknat på lön för genomsnittlig kommunalarbetare i Sverige.

Olivia: Och det här låter ju kanske inte så mycket, du sa 0,2 till 2 kronor per krabba gällande åtgärder på fartyg, och sen mellan 1–2 kronor för att plocka krabbor. Men hur mycket krabbor är det då som vi pratar om?

Ing-Marie: Precis, precis, och där är det ju då våra bedömningar. Penselkrabban då, då är det upp emot 18 miljoner, blåskrabban då är det upp mot 8 miljoner, så då kan du ju snabbt räkna ut. Så om vi skulle göra något nu så kan man ju snabbt räkna ut att det skulle kosta några miljoner. Men gör man ingenting nu, då har jag räknat att efter 20 år beräknat på dess populationstillväxt, då skulle vi ha minst 10 till 20 gånger fler krabbor.

Olivia: Och de här beräkningarna för att bestämma vilket sätt som är mest kostnadseffektivt för att utrota eller kontrollera spridningen av de här krabbarterna gör Ing-Marie Gren genom så kallad bioekonomisk modellering. Och man kan säga att en bioekonomisk modell är en modell som bygger ihop naturens beteende med ekonomin, så i det här fallet bygger man exempelvis ihop hur och i vilken takt som krabborna sprids och förökar sig, med kostnaden för olika sätt att kontrollera spridningen, och också kostnaden för att skjuta på insatserna till framtiden - när krabbpopulationen blivit större. Och de här beräkningarna av hur man så kostnadseffektivt som möjligt kan begränsa arterna är något som man fortfarande jobbar med, men Ing-Marie Gren beskriver här det preliminära resultatet för studien:

Ing-Marie: Oavsett vilken ambitionsnivå så ska man både plocka på stranden och åtgärda fartyg i ungefär samma grad och göra det från start. Så man ska plocka 3–4 miljoner krabbor per år. Både genom att man plockar från stranden och åtgärder i fartyg. Så det är ju en ganska enkel regel.

Olivia: Och när är det man behöver göra det här?

Ing-Marie: Från start.

Olivia: Så från nu?

Ing-Marie: Från nu och ganska regelbundet, så man måste hela tiden plocka bort det nya men också det som redan finns.

[musik]

Olivia: Det som vi har pratat om idag är ju ett exempel på hur ett forskningsprojekt för att minska spridningen av invasiva arter kan se ut. Och det här är forskning som behövs nu, för i ett förändrat klimat förändras ju även arternas förmåga att överleva i sin nya miljö. Och den här klimatförändringen påverkar ju inte bara invasiva främmande arter, den påverkar de flesta arter i havet. Björn Källström från Göteborgs marinbiologiska laboratorium igen:

Björn: Klimatförändringarna förstärker ju effekten av invasiva främmande arter. Klimatzonerna flyttar sig ju mot polerna och det blir varmare även i vattnet. Och då blir det ju varmare här vid våra breddgrader och då kan ju fler arter överleva här och det tycker jag i alla fall att man kan se en ganska tydlig skillnad, så i början av 2000-talet så måste ju något ha hänt som jag tror är den varmare vattentemperaturen för då dök det upp en hel rad med nya främmande arter i Sverige. Och då kan man kanske tänka att det kan vara bra för klimatförändringarna kan vara en orsak till att arter annars dör ut och att den biologiska mångfalden minskar. Och här kan man ju då tänka att det kommer nya arter, och nya arter kommer ju inte bara för att vi flyttar på dem utan de sprider sig ju också naturligt, så när klimatzonerna flyttas söderut och norrut så sprids ju arterna med. Men de arterna som vi har, som är anpassade till ett kallt klimat, de får flytta längre norrut. Så arterna kommer att ersättas, både på naturlig väg och på grund av att vi människor flyttar på dem och transporterar in dem. Men tillslut så kan ju inte arterna som flyttas mot polerna ta vägen någonstans, utan de puttas ju nästan bokstavligt ut från jorden vid nordpolen eller sydpolen om det går riktigt långt, isbjörnarna är ju ett klassiskt exempel på det, de har ju ingenstans att ta vägen när deras livsmiljö försvinner.

Och när det gäller klimatförändringen så är det faktiskt inte bara den direkta uppvärmningen som påverkar spridningen av de invasiva arterna. Ett annat sätt som invasiva främmande arter kan spridas mer till Sverige som också har med klimatförändringen att göra är den kortare resväg för sjöfarten som kan uppstå då den arktiska oceanen blir allt mer isfri. Och om det ska Lena Granhag, docent på Chalmers få berätta mer.

Lena: Ja, det blir varmare och isen försvinner i Arktis. Så hur det kommer att påverka möjligheten för spridningen av invasiva arter: den tid som det tar för ett fartyg att förflytta sig från Stilla Havet till Atlanten, till exempel från Yokohama till Rotterdam då blir mycket kortare och då är det ju större chans att den arten som är i barlastvattnet överlever för det behöver ju inte då vara där så länge och det är en ganska tuff omgivning. Det gör att det är en större chans att de kan förflytta sig och överleva.

Olivia: Och det forskningsprojektet som vi har fokuserat på idag, det har ju handlat om ett ganska litet område kring Orust och Tjörn. Men man vill ju veta mer om den här kopplingen kring invasiva arter och klimatförändringen. Så man ska faktiskt påbörja ett nytt forskningsprojekt, vi hör Sam Fredriksson, oceanograf på SMHI, om det här:

Sam: Ja, då har ju vi beskrivit det här forskningsprojektet som var lokalt och hur det ser ut i nutid eller nära framtid. Parallellt med det har vi precis startat upp ett nytt forskningsprojekt för ett större område med deltagare från Norge, Danmark och Sverige. Så dels tittar vi på ett större område, men vi kommer också kolla på längre tidskalor, och då börjar vi prata om en klimatförändring och hur det kan påverka. Och då kollar vi dels på hur havsströmmarna kommer att förändras i det här nya klimatet men också hur salthalt och temperatur kommer att förändras. Och man har väl sett det, hur några av de här främmande arterna behöver till exempel ett visst antal dagar innan de kan fortplanta sig. Andra arter har däremot svårt att klara sig vid hårda vintrar. Så vi kommer att kolla på marina värmeböljor, och marina köldknäppar, och de här förändrade transportvägarna. Så vi kommer undersöka om vi eventuellt kan få fler främmande arter, men även att de som väl har kommit hit klarar sig bättre, eller att de som redan lever här får det sämre.

Olivia: Det var allt för dagens avsnitt, om invasiva arter och hur de påverkas av ett varmare klimat. Medverkande forskare i podden var Sam Fredriksson, doktor i fysisk oceanografi och forskare på SMHI, Björn Källström doktor i marinbiolog från Göteborgs marinbiologiska laboratorium, Lena Granhag marinekolog och docent på Chalmers, Ing-Marie Gren professor i miljö- och naturresursekonomi på Sveriges lantbruksuniversitet, som alla arbetar i projektet ”Handlingsplan för invasiva arter i akvatisk miljö” som finansieras av Trafikverket, Formas, Naturvårdsverket, och Havs- och vattenmyndigheten.