Avsnitt 7: Klimatforskarna: ”Ishavet riskerar att bli isfritt”

Gäster: Torben Königk och David Gustafsson

Programledare: Olivia Larsson

Torben: Så den sammanlagda isvolymen av Arktis havsisar har minskat med 50 % på sommaren, än på alla andra årstider har isen blivit betydligt mindre.

Olivia: 50 % är ju jättemycket.

Torben: Ja, det är jättemycket.

[Musik]

Olivia: Att vi ska lyssna på klimatforskarna, det får vi ofta höra i samhällsdebatten, men vad är det egentligen som de säger? Det ska vi försöka ta reda på i SMHI-poddens avsnittsserie ”Klimatforskarna”. För på SMHI finns en av Sveriges största forskningsgrupper inom klimatvetenskap och några av de forskarna ska gästa oss i den här podden och berätta om hur världen förändras och vad vi kan göra åt det. Hej och välkomna till SMHI-podden och avsnittsserien ”Klimatforskarna” som idag ska handla om Arktis, vilket är det geografiska område där man allra tydligast kan observera klimatförändringarna, för att Arktis värms nämligen tre till fyra gånger snabbare än det globala genomsnittet. Och jag som programleder den här podden heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar som kommunikatör här på SMHI. Men experterna på Arktis som jag har med mig i det här avsnittet är två av SMHI:s forskare som fokuserar mycket på de norra polara regionerna och det är Torben Königk som är filosofie doktor inom oceanografi och som är ansvarig för den globala klimatmodelleringen på Rossby Centre som är SMHI:s klimatforskningsavdelning, och Torben har jobbat mycket med havsisen i Arktis och dess betydelse för klimatet, så därför är det kul att du är här idag. Välkommen hit, Torben.

Torben: Tack så mycket.

Olivia: Och vi har också med oss David Gustafsson som är teknologidoktor inom mark- och vattenresurser och som forskar på hydrologiska processer i kalla regioner. Och hydrologi är läran om vatten och i kalla regioner innebär det också mycket fokus på snö, frusen mark, permafrost och glaciärer. Välkommen hit, David.

David: Tack så mycket.

Olivia: Och Arktis är alltså området vid den norra polen, så man ska inte förväxla den med Antarktis som ligger vid den sydliga polen och som är en istäckt kontinent. Arktis är ju ingen egen kontinent, man brukar definiera det på lite olika sätt, men det vanliga är ju att det är landområdet norr om norra polcirkeln. Alltså det området där vi har midnattssol eller vinterdagar utan sol. Det innebär ju då norra delar av Norden, så Sverige är en del av Arktis, norra Sverige, också norra Finland, Norge, delar av Ryssland, Nordamerika och Grönland som mest är istäckt område. Men det mesta av Arktis blir ju därför ocean som ofta är istäckt och som kallas för det Norra ishavet. Och mycket av att det blir sådana dramatiska förändringar i Arktis är ju för att vi har positiva återkopplingsmekanismer och det innebär att den globala uppvärmningen förstärker sig själv genom olika processer som kan vara biologiska, kemiska eller fysiska. Och den allra starkaste i Arktis har att göra med havsisen, så den får du berätta om, Torben. Vad är det som gör att smältningen av havsisen blir en sådan stark positiv återkopplingsmekanism?

Torben: Ja, om vi har en istäckt Arktis, då reflekteras en stor del av solstrålning som kommer ner till isen tillbaka till atmosfären. Så beroende på om vi har en ny is eller gammal is, om det finns snö eller ingen snö på isen, då reflekteras omkring 50-85 % av den inkommande solstrålningen tillbaka till atmosfären. Men nu om vi har en viss uppvärmning på grund av en högre växthushalt, växthusgashalter i atmosfären, då börjar isen smälta och vi får öppet vatten istället för isen. Och som alla vet är vatten betydligt mörkare än isen och en mörk yta blir mycket varmare när solen skiner än en vit yta, och därför tar vatten upp mycket mer solstrålning än isen, så mindre reflekteras tillbaka, ungefär 6-7 %. Så resten går in i havet och havsytan värms och som konsekvens blir det ännu varmare och ännu mer is smälts bort och det blir ännu varmare och det är den här återkopplingsmekanismen som du pratade om.

Olivia: Och kan man då redan nu se någon observerad trend för hur havsisen har förändrats under de senaste decennierna?

Torben: Ja, det finns en tydlig minskning sedan 1980 och området som är istäckt har minskat med ungefär 40 % på sommaren. Isen har inte bara, isområden har inte bara blivit mindre, utan isen har blivit betydligt tunnare också, så den sammanlagda isvolymen av Arktis havsisar har minskat med 50 % på sommaren, än på alla andra årstider har isen blivit betydligt mindre.

Olivia: 50 % är ju jättemycket.

Torben: Ja, det är jättemycket.

Olivia: Så havsisen blir snabbt både tunnare och mindre i sin utsträckning. Och det här får ju då, som du sa Torben, effekter på jordens reflektionsförmåga, eller jordytans reflektionsförmåga, som vi kallar för albedo. Och man säger då att albedot sänks för att jorden kan reflektera mindre av solljuset när isen smälter. (06:25) Men sådana här återkopplingsmekanismer som har med albedo att göra finns väl också på land i Arktis, David?

David: Ja, det har i huvudsak med snötäckets påverkan att göra. Snötäcket är ju litegrann som en is, fast på land. Så det faller snö på hösten och under vintern och så smälter den bort på våren. Och den reflekterar solstrålningen i mycket högre grad än snöfri mark, så precis som Torben berättade, så under vintern kan det vara mellan 50 och 85-90 % av solstrålningen som reflekteras bort, medan på sommaren kanske det bara är 10 till 20 %. Nu är det ju väldigt lite sol på vintern så effekten så att säga, den här förstärkningseffekten blir inte lika stor om du får lite mindre snötäcke, eftersom den minskningen av snötäcket sker ju mest på den delen av året när det är väldigt lite solinstrålning. Men snötäcket, det totala snötäcket på norra halvklotet, det är en väldigt tydlig trend i hur det minskar under alla månader på året när det är snö. Det kan man se både i satellitmätningar och i äldre manuella mätningar om man går längre tillbaka i tiden. Sedan är det ju andra ytor som också minskar, till exempel glaciärer, men där är så att säga ytorna ändå betydligt mindre jämfört med förändringen i snötäcke eller förändringen i havsis. Däremot inlandsisen på Grönland till exempel är ju väldigt viktig för framtida havsnivåhöjning, om inlandsisen smälter. Så i ett längre perspektiv kommer ju uppvärmningen också leda till att vegetationen ändrar sig, barrskogarna kommer att växa längre norrut, de kommer att växa högre upp på fjällsluttningarna, och det kommer också att ge en slags positiv albedoeffekt eftersom de här träden täcker snön på marken ganska effektivt, så att så länge det inte är snö på träden kommer det också leda till en sådan här positiv albedoeffekt då, en förstärkning…

Olivia: Ja, en förstärkning av uppvärmningen?

David: Ja.

Olivia: Just det, för att träden flyttar sig uppåt. Har ni exempel på några fler sådana här återkopplingsmekanismer i Arktis som är viktiga att ta med?

Torben: En är till exempel att mer varmvatten börjar strömma in i Arktis, så längs norska kusten strömmar relativt varmt atlantiskt vatten norrut och går in i Arktis genom Barents hav och genom [ohörbart] norrut i Arktis, och det leder till att isen smälter. Och i framtiden blir vattnet allt varmare, då smälter alltså mer havsis bort där. Så isen smälter inte bara från atmosfären ovanpå men också underifrån och från sidorna.

Olivia: Ja.

Torben: Och en som man kunde lägga till är den så kallade vattenånga-återkopplingsmekanismen. Eftersom luften i Arktis är kall kan den inte ta upp så mycket vattenånga, och vattenånga är en kraftig växthusgas, så när luften blir varmare på grund av den globala uppvärmningen i Arktis kan den ta upp mer vattenånga, och på grund av att vattenånga är en växthusgas så leder den till ytterligare uppvärmning, och därmed blir det ännu varmare.

David: Det som ofta pratas om i Arktis är ju också det här, vad som ska hända när permafrosten tinar och den ständigt frusna marken, för det finns då metangas bundet i den här sedan lång tid, som kan sippra ut och förstärka växthuseffekten. Men man kan också säga att det här, samtidigt som uppvärmningen som jag just nämnde påverkar till exempel vegetation och det påverkar också hur landskapet dräneras, för när marken är frusen blockerar det vattenströmningen i marken och tinar permafrosten upp kan nya flödesvägar i marken skapas. Det kan skapas nya våtmarker, det kan försvinna våtmarker, det kan skapas nya sjöar, det kan försvinna sjöar. Och det där bidrar då till ganska stora osäkerheter i hur kolomsättningen i de här landekosystemen kommer att påverkas, så vad som blir summan av att permafrosten tinar när det gäller kol- och växthusgasemissioner, det kan vara relativt osäkert.

Olivia: Så det finns då osäkerheter när det kommer till permafrostens tinandes påverkan på klimatet. Och dels när permafrosten tinar så släpps det ut metan, och metan är en stark växthusgas som då bidrar till att värma jorden ytterligare, men det som är det osäkra och mer komplexa är ju hur det blir med våtmarker, hur de förändras när permafrosten tinar. Som David sa kan det bildas nya, och våtmarker fungerar som en viktig kolsänka på jorden, så de lagrar kol, så den slutliga liksom klimateffekten från vad som sker när permafrosten tinar, det behövs det forskas mer på. (11:43)

[Musik]

Olivia: Och de här snabba förändringarna då i Arktis som de här positiva återkopplingsmekanismerna bidrar till, de leder ju till att det blir en stor påverkan på de arktiska ekosystemen till exempel. Och man kan tänka att en anpassningsåtgärd som arter ofta har när det blir förändringar i klimatet är att de kan flytta på sig. Men arter i Arktis har väldigt svårt att flytta på sig. Andra arter kan oftast flytta sig liksom närmare polen, där det är lite kallare, men i Arktis finns det ju ingenstans att ta vägen sen, så det är därför de här klimatändringarna här har så stor påverkan på ekosystem där. Och det påverkar såklart också människorna som bor i Arktis och dem kommer vi komma tillbaka till senare för att David har jobbat med forskningsprojekt som både är kopplat till den samiska renskötseln och till några av de folkgrupperna som bor i det glesbefolkade Sibirien. Vi ska börja det här avsnittet med att prata om ditt forskningsområde, Torben, om havsisen. Och först tänkte jag att du kan ha en slags minikurs om hur havsisen breder ut sig under året, för den är ju inte samma hela tiden.

Torben: Nej, precis. Den förändras ju från år till år och också under året, och om vi tittar på en typisk årscykel och börjar på hösten eller sensommaren när vi har den minsta utbredningen av havsisen, då börjar på hösten solen sjunka, det blir kallare igen och sen försvinner solen helt bakom horisonten. Så då börjar det bli kallt i Arktis och det öppna vattnet börjar att frysa till igen, och där det fanns is kvar över sommaren där blir isen allt tjockare igen. I mars nås vanligtvis den maximala isutbredningen och sen börjar det bli, i den södra delen av Arktis, börjar det bli varmare igen, så isen börjar smälta där. Samtidigt är det fortfarande kallt och vinter i den centrala delen av Arktis och då fortsätter isen att bli tjockare, därför får man den tjockaste isen lite senare på året, kanske i maj, medan isutbredningen redan blir mindre och börjar att smälta från kanterna. Sedan kommer solen mer och mer fram och då blir isalbedoeffekten som vi har pratat om viktigare och isen börjar att smälta överallt, och sen i hela Arktis över sommaren, tills vi kommer till den minsta utbredningen i september.

Olivia: Så då är den som minst, den arktiska sommarisen?

Torben: Ja, precis. Och hur mycket som smälter under sommaren det hänger mycket ihop med om det var en varm eller en kall sommar, så hur temperaturen var, och också hur tjock isen blev på vintern. Börjar vi med mycket tjock is på sommaren, alltså i början av sommaren, då kan det vara en varm sommar men ändå försvinner inte all is. Men sedan är det också vindarna som spelar en stor roll, så isarna ligger inte stilla och börjar frysa och smälta, den driver genom Arktis och vindarna spelar här en stor roll. De kan driva ut isen ur Arktis, till södra breddgrader längre söderut så att isen börjar smälta där.

Olivia: Så det är inte bara temperaturen som avgör, utan det är vindarna också?

Torben: Nej precis, det är vindarna, det är också havsströmmar som också driver isen nerifrån och ett tydligt exempel för vindarna var sommaren 2012, då vi hade den lägsta isutbredningen hittills i september. Då hade vi en jättestorm i augusti som slog sönder mycket av isen som fanns i Arktis, av den tjockare isen, och fördelade den lite längre söderut så att den började smälta där och därför var det i slutet av september väldigt lite is kvar 2012.

Olivia: Men alla vet ju det, i framtiden kanske vi inte har någon sommaris kvar och du har ju skrivit en forskningsartikel om det här och att den kanske försvinner ännu snabbare än vad man hade trott innan. Vill du berätta hur läget är? Hur illa är det egentligen? (16:20)

Torben: Ja, för sommarisen är det rätt så illa, eftersom isen, vad vi ser är att isen kommer att fortsätta minska oavsett vilket utsläppsscenario vi följer i framtiden, minst till år 2070. Det finns redan så mycket CO2 i atmosfären…

Olivia: Koldioxid alltså.

Torben: Koldioxid, precis, och också andra gaser som bidrar till växthusgaseffekten, så klimatet är lite trögt. Så det som vi har släppt ut nu ser vi den fulla påverkan av först om 10-20 år. Så även om vi slutar nu med alla utsläpp skulle isen ändå minska till år 2040 ungefär.

Olivia: Så även om vi liksom, om världens politiker och sådant jobbar på jättebra nu har vi ändå släppt ut så mycket att vi riskerar att få isfria somrar i framtiden?

Torben: Ja, precis, om vi… Det finns olika utsläppsscenarior som ni säkert har pratat om i tidigare klimatpoddar också. Följer vi det mest optimistiska scenariot, då har vi en chans att stanna vid väldigt låg isutbredning på sommaren, så att vi har lite kvar, men även under det här väldigt optimistiska antagandet finns det en risk att i alla fall från år till år, vissa år kommer isen att försvinna helt på sommaren.

Olivia: Och ett optimistiskt scenario här är ju om världen klarar av att hålla det man har kommit överens om i Parisavtalet, alltså om vi klarar av att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 grader. Men även då alltså riskerar somrar på den arktiska oceanen att bli isfria och det är en väldigt stor förändring av den arktiska miljön. Men vad skulle då hända om vi inte klarar av det här väldigt optimistiska scenariot, om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser?

Torben: Följer vi ett mindre optimistiskt scenario försvinner isen på sommaren möjligtvis redan mellan 2035 och 2040 första gången. Och sedan lite senare helt och hållet på sommaren. Alltså vi pratar här om isen i september, och inte hela året.

Olivia: Men det är nästan bara 15 år kvar…

Torben: Ja, så är det. Det är bara 15-20 år kvar, och sedan ser det så ut att det blir betydligt mindre is.

Olivia: Mm, deppigt ju.

Torben: Ja. Sedan pratar vi mycket om sommarisen, man ska inte glömma att isen försvinner, eller inte försvinner men minskar, också under andra årstider i princip lika mycket. Fast det är inte, fast då börjar vi med mer is, så till slut finns det ändå is kvar. Men på vissa områden i Arktis, till exempel i Barents hav då är det ganska sannolikt att isen försvinner under hela året, alltså inte bara på sommaren.

Olivia: Men skulle hela Arktis kunna bli isfritt, även på vintern?

Torben: Om vi skulle följa ett av de mer pessimistiska scenarierna, då ser vi till slutet av århundradet, inte att det är helt isfritt men att det finns en kraftig minskning, ungefär likadant som den minskning som vi ser nu på sommarisen även på vinterisen. Och då tar klimatförändringarna inte slut år 2100, men det blir också varmare efter år 2100, så om vi går ännu längre fram i tiden då finns det en tydlig risk att även på vintern kan isen försvinna.

Olivia: Mm.

[Musik]

Olivia: Och nu skulle jag vilja knyta ihop era två forskningsområden lite, för till ishavet rinner det ju ut älvar och floder och dem kollar ju du på, David. Och deras flöde förändras ju på grund av klimatförändringarna. Vill du berätta om det?

David: Ja. Avrinningen från floderna till ishavet, det är ju färskvattenflöde och det är ju av betydelse för ishavet, vilket vi säkert kommer att komma in på senare, men det man ser i det avrinningsmönstret, dels ser man att det ökar totalt sett i de flesta floderna, så man ser en ökning av flödet, det kan man ju koppla dels till att det är lite ökad nederbörd eftersom det blir varmare, då kan atmosfären hålla mer vattenånga och då ökar nederbörden, men det kan också vara vatten då från andra källor, det vill säga tinande permafrost eller smältande glaciärer. Sedan ser man också en förändring inom året i fördelningen i avrinningen och då ser man att det framför allt är avrinningen under höst och vinter som ökar. Och då kan man dels förklara det genom att när permafrosten tinar så ökar kan man säga flödesvolymen i marken, det finns större plats för smältvatten och regnvatten att uppehålla sig i marken och då får man en senare avrinning.

Olivia: Just det, för annars rinner det bara på ytan.

David: Ja, om marken är frusen, då rinner det på ytan. Permafrosten fungerar ju på det sättet att marken fryser helt och hållet under vintern och sedan tinar den från ytan och neråt under sommaren, och om det här tinar djupare och djupare då blir det en större och större del av marken som är ofrusen under sommaren och hösten, där flytande vatten då kan uppehålla sig under sommaren och sedan rinna av till bäckar och floder under hösten och början på vintern. Sedan ser man då att nederbörden ökar också under den här perioden, under kanske sommar och höst, så det är mycket regn, ökande regnmängder som fördröjs längre i marken innan det rinner ut, så det ger ju en annorlunda avrinningsbildning, att man får mer vatten under höst och vinter ut till ishavet och hur det påverkar ishavet, det kanske Torben kan förklara.

Olivia: Ja, men det blir liksom ett jämnare utflöde till ishavet under året, istället för de här ”peakarna” på årstiderna?

David: Det är ju fortfarande en väldigt kraftig vårflod i de här systemen eftersom, den stora dynamiken är ju att nederbörden under vintern faller som snö och smälter under våren, så det kommer ju ut vatten mest under våren. Den signalen finns kvar, men den är lite, lite mindre kanske under våren och den kommer kanske lite, lite tidigare på våren. Men den stora förändringen som påverkar årsmedelvärdet, den ser man då snarare på hösten och i början på vintern.

Olivia: Mm. Ja, och Torben, kan det här påverka havsisen, att det blir en förändring här?

Torben: Ja, det kan ha en liten påverkan, eftersom det inte finns något salt i vattnet som rinner in i Arktis, i floderna och älvarna, då är vattnet lättare än vattnet som finns i Arktis som har salt. Sötvatten eller färskvatten är lättare än salthaltigt vatten, och därför bildas det ett tunt skikt på ytan av det arktiska havet och på sommaren betyder det, eftersom tunna skikt kan värmas upp snabbare, men på vintern eller hösten kan det frysa också lite snabbare än om man har salthaltigt vatten.

Olivia: Men nu hängde jag inte med helt, men vad kan det… Havsisen då, det gör att det kan frysa mer, sa du, på hösten och vintern?

Torben: Det kan frysa lite snabbare på hösten och på vintern eftersom det är ett ganska tunt skikt som ligger ovanpå, som kan kylas ner snabbt när det blir kallare på hösten och på vintern, så det kan frysa lite snabbare än om man skulle ha saltvatten. Och sedan är också temperaturen, där färskvatten fryser vid noll grader medan temperaturen för salthaltigt vatten ligger på -1,8 grader ungefär, så det fryser lite snabbare.

Olivia: Mm.

[Musik]

Olivia: I klimatforskning brukar man ju prata om tippningspunkter. Man kan beskriva det som att det blir oåterkalleliga brytpunkter i klimatsystemet och det låter ju ganska dramatiskt, och det är det ju också. Det innebär liksom att det blir en förändring som blir så stor att förändringen inte kan gå tillbaka av sig själv. Och nu har vi pratat om Arktis – är den arktiska havsisen en sådan? Alltså om den försvinner, kommer den inte igen då eller?

Torben: Det finns lite olika definitioner, hur man definierar eller vad man kallar en tippningspunkt. Oftast säger man ju att det är en kritisk brytpunkt, det är en mindre störning av ett system, till exempel en lite ytterligare uppvärmning, som driver eller sätter igång en process som driver systemet iväg bort från ett stabilt tillstånd som man hade tidigare till ett nytt stabilt tillstånd, eller relativt stabilt tillstånd. Det betyder alltså att om man får en liten uppvärmning hamnar systemet i fart och hamnar någon annanstans, där samma nedkylning eller avkylning inte skulle leda systemet tillbaka till det ursprungliga stabila tillståndet. Och om vi nu tittar på isen och tänker oss att det bara är sommarisen till sensommarisen som september till exempel som kommer försvinna, då är det så att det inte riktigt är ett nytt stabilt tillstånd eftersom vattnet är omkring noll grader och om vi gör en liten avkylning fryser det igen, så då skulle sommarisen komma tillbaka ganska snabbt. Så det är inte något som man skulle kalla en vanlig tippningspunkt enligt den här definitionen. Tittar vi istället på vinterisen är det lite annorlunda, eftersom om vinterisen försvinner får vi ett helt nytt arktiskt hav, en blandning av olika vattenmassor. Just nu har vi oftast vid ytan en kall vattenmassa som är ganska tunn och längre neråt har vi det atlantiska vattnet som strömmar in i havet som är arktiskt, som är betydligt varmare. Försvinner isen blandas de vattenmassorna, eftersom vinden kan blanda dem, och då blir ytorna betydligt varmare och då räcker det inte att vi bara avkyler litegrann igen för att få vinterisen tillbaka, då måste vi ha en ganska stor avkylning för att få isen tillbaka på vintertid och då kan man prata om en tippningspunkt. (27:36)

Olivia: Okej, så det har att göra med det här då att havet blandas så mycket om havsisen skulle försvinna helt.

Torben: Precis, det är den skillnaden mellan om sommarisen försvinner och vinterisen försvinner. Försvinner vinterisen hamnar hela arktiska klimatsystemet i ett nytt tillstånd och det kommer också vara ganska stabilt, så då måste man använda mycket mer energi för att bringa den tillbaka till det gamla tillståndet, än på sommaren.

Olivia: Mm.

[Musik]

Olivia: Och nu ska vi gå över till din del, David, och vi ska prata om Arktis mer på land och några av de samhällen som finns här och hur de på ett bättre sätt kan anpassa sig till klimatförändringarna. Arktis är kanske inte känt för att vara det mest tätbefolkade området i världen, men det bor ju folk här och det bor urfolk här och det bor grupper av människor vars kultur och levnadssätt är starkt påverkat av både den arktiska miljön och klimatet. Så när klimatet då förändras så väldigt snabbt så blir det ju såklart även svårt att anpassa sig. Och vi ska börja med att prata om ett projekt som du har jobbat med i Sibirien och det är nu avbrutet på grund av Rysslands invasion i Ukraina, men där jobbade ni med hur samhället skulle kunna anpassa sig för att bättre kunna hantera klimatförändringarna. Bland annat gjorde ni en prognosmodell, men först tänker jag att du kan berätta om den här platsen.

David: Det här berör en del av Sibirien som heter Jakutien eller republiken Sacha som det heter på deras språk och det är alltså en del av Ryska federationen som ligger i östra Sibirien. Det är ett område som är många gånger större än Sverige, nästan lika stort som Tyskland och Frankrike tillsammans eller något sådant och det bor en miljon människor där ungefär, knappt en miljon människor. Så det kännetecknas av i princip väglöst land och de flesta människorna bor längs floderna kan man säga. Det här var ju väldigt fint porträtterat i det här tv-programmet ”Hårt väder” med David Batra som sändes ganska nyligen när han besökte världens kallaste bebodda plats som heter Ojmjakon som är en by i den här regionen.

Olivia: Ja, är det att temperaturen här är väldigt varm på sommaren också va?

David: Det är väldigt varmt på sommaren, 30-35 grader, och väldigt kallt på vintern, mellan 50 och 60 grader är inget ovanligt att det blir i delar av det här området.

Olivia: Mm. Och du sa att de bor nära floderna då för att det är så man transporterar sig utan vägar, men hur påverkas befolkningen här av klimatförändringarna främst?

David: Alltså i det här området sker ju förändringar både på vintern och sommaren. I och med att det är en sådant här väldigt extremt inlandsklimat så kan det bli väldigt torrt på sommaren och de har väldigt mycket skogsbränder, det har det varit de senaste åren, mycket skogsbränder i det här området kan man se på nyheterna. Men mycket påverkas ju människorna då på grund av deras relation till vattnet, till floderna. De använder floderna för transport på sommaren och på vintern, så på vintern har vi ju is och isvägar och perioden när isvägarna är farbara kan bli kortare. Den här övergångsperioden mellan sommar och vinter, alltså när man inte kan fara på isarna, den kan ju då också ändra sig. Den kanske inte ändrar sig så mycket i längd men i och med att istillväxten börjar senare och kanske är svagare så kan det ju vara en lite längre period när isen inte är farbar med de största fordonen. Sedan är ju det här också ett område med permafrost och när permafrosten tinar sker det landskapsförändringar, eftersom, jag var inne på det lite förut, vattnet i marken, om det är flytande eller fruset påverkar det mycket markens stabilitet, så det kan bli så att säga sättningar i marken. Man kan också få ökad erosion och det kan bli svårare att använda marken till jordbruk. Det är också en annan, det som händer oftast, när marken tinar kan det då bli mer flytande vatten som sen inte återfryser lika fort och då kan det leda till en slags strukturella förändringar som gör att det blir blötare på ytan och svårare att använda marken till jordbruk till exempel. Och det är också ganska intressent, när vi pratar om tippningspunkter, det kan ju också vara så att säga lokala tippningspunkter. Varför börjar permafrosten att tina? Det kan till exempel vara att man avverkar skogen, man bygger en åker eller bygger en flygplats, eller det kan vara att man, att det blir en skogsbrand, alltså en störning som exponerar marken mer för solstrålning. Då kan det leda till en ökad…

Olivia: Avsmältning?

David: Inte smältning, det måste man vara noga med, att permafrost tinar, den smälter inte. Eftersom själva jorden är ju liksom, det är ju inte vatten, utan det är ju stenar och grus och sand och lera, och den kan vara frusen eller ofrusen. Vattnet i marken kan smälta, men inte själva marken. (33:14)

Olivia: Nej, just det, då skulle den smälta iväg.

David: Ja, just det. Då måste det vara väldigt varmt, om marken ska smälta.

Olivia: [Skratt] Och på sommaren då, hur påverkas de här floderna då?

David: På sommaren, som jag var inne på tidigare, så kan vi se förändringar i nederbördsmönster, framför allt kanske på höst. Och det kan vara lite mindre, snösmältningen kan ske tidigare och det kan leda till att det faktiskt blir mindre vatten i floderna på sommaren. I det här projektet som vi pratade om, då har vi intervjuat människor i det här området, hur de upplever klimatförändringarna, och då pratade de bland annat om att floderna blir grundare. Och det indikerar ju att det finns mindre vatten på något sätt eller att flodernas geomorfologi har ändrats på något sätt, och det var inget som vi tänkte på innan, utan det fick vi så att säga genom de här intervjuerna, kom vi till insikt om andra typer av förändringar som påverkar människorna, vilket visar också hur viktigt det är att man måste samtala med de som faktiskt lever i de här områdena för de upplever ju förändringar på ett annat sätt kanske än vad vi gör när vi tittar med satelliter eller klimatmodeller.

Olivia: Ja, det är klart. Och det som ni gjorde då, för ni skulle göra en prognosmodell…

David: Syftet med det här projektet var att bidra till samhällets förmåga att anpassa sig till klimatförändringar på flera olika sätt, dels genom att öka kunskapen om de här förändringarna i landskapet, förändringarna i avrinningen, och kunna förmedla dem till befolkningen. Och det andra var att skapa verktyg för att kunna förutse när isen är tillräckligt farbar eller när det ska bli översvämningar, så att man kan… Man behöver kunskap för att kunna planera för riktiga förändringar men man behöver också verktyg för att kunna förutsäga extrema händelser som kan bli mer vanliga i ett förändrat klimat. Så vi behöver både klimatmodeller, men också kan man säga prognosmodeller, både för översvämningar och för extrema väderhändelser, så vi ville bidra till samhällsberedskap för klimatförändringarnas påverkan både på lång och på kort sikt. Och då jobbade vi framför allt med en hydrologisk modell för att förutsäga höga flöden, förutsäga islossning, istjocklek…

Olivia: Är översvämningar också något som blir vanligare i den regionen med klimatförändringarna?

David: Om de blir vanligare har vi faktiskt inte, vi har gjort analyser av de här avrinningsmönstren som vi pratade om tidigare och då har vi sett att de maximala översvämningarna, eller den maximala vattenföringen, i floderna, där ser vi inga tydliga ökningar så att säga, utan det är mer de här låga flödena under hösten och vintern som har blivit högre. Så det är möjligt att översvämningsrisken inte ökar i de här områdena, vi har faktiskt inte studerat det än, huruvida de har blivit vanligare. Däremot är de vanligt förekommande oavsett klimatförändringarna och det är framför allt översvämningar kopplade till islossningen. De flesta svenska floder, de flyter från norr till söder, vilket innebär att isen lossnar så att säga smälter och bryts upp oftast antingen samtidigt i hela floden eller närmare mynningen på floden. Medan om en flod rinner från söder till norr…

Olivia: Ja, just det, för det gör de ju i Sibirien.

David: Ja, och även i Nordamerika. Då får man mycket mer problem med att islossningen börjar längst upp i floden och sen blir det ju så att den här isen packar ju bara på neråt då, så då blir det ganska vanligt med isproppar och översvämningar till följd av de ispropparna. (37:33)

[Musik]

Olivia: Jag tänkte att vi skulle gå över nu till att prata om det svenska urfolket, samerna. För deras kultur är ju också starkt hotad av klimatförändringarna, bland annat blir det mycket svårare att bedriva rennäring när klimatförändringarna går så snabbt. Och SMHI har varit involverade i olika projekt här för anpassningsåtgärder inom rennäring. Men jag tänker först och främst – varför påverkas rennäringen av klimatförändringarna?

David: Rennäringen påverkar ju, man kan säga den direkta påverkan, det som man oftast tittar på, det är snöförhållandena, för vintern är den svåra perioden för renarna. Det är då de ska överleva. På vintern är det svårare att hitta mat och de ska leta mat på marken. De äter lavar och annat som växer på marken, och så länge snön är tillräckligt djup kan de sparka sig ner och äta från marken. Snön kan ju bli olika hård, beroende på om det tinar och fryser och kanske till och med smälter och så bildas det isskikt på marken. Då får renarna svårare att hitta födan på marken. De renskötare som vi har pratat med i norra Sverige, de upplever att de senaste 10-20 åren blir det vanligare och vanligare med väldigt besvärliga snöförhållanden, väldigt hård snö. Och det har att göra med att vädret växlar mer under vintern. Det växlar mer mellan varmt och kallt. Man kan räkna antalet dagar när temperaturen växlar från minusgrader till plusgrader och se att de dagarna ökar så att säga, och det där leder då till att snön blir svårare och svårare att beta sig ner i som ren. Och precis som samerna uttrycker också urfolken i Sibirien ungefär samma sak, att så länge vi har mark som vi kan anpassa oss på, då är det inget problem. Vi kan flytta renarna till en annan plats där snöförhållandena är bättre. Eller urfolken i Sibirien har uttryckt ungefär samma sak, att vi kan flytta vår by till en plats som inte översvämmas. Men då kan det stå vindkraftverk där eller det kan stå oljeriggar eller annan infrastruktur som också behövs för så att säga omställningen till ett mer klimatvänligt samhälle. Vi behöver öppna nya gruvor för att hitta olika mineraler till batterier, vi behöver bygga vindkraftverk, men om det konkurrerar då med de marker som urfolken behöver för att göra sin anpassning till klimatförändringarna blir det såklart svårt för dem. De känner sig pressade från alla håll.

Olivia: Och det här projektet som ni har gjort, det har handlat lite om att hitta platser som de ska kunna ha rengöring på istället?

David: Ja, det var faktiskt två projekt. Det ena var ett projekt som jag var med i där vi försökte utveckla prognosmodeller för att förutsäga hur snöegenskaperna ändrar sig under säsongen, mer för den dagliga planeringen av renskötseln. Nu har vi besvärliga snöförhållanden här, kommer de att ändra sig inom några veckor eller ska vi redan nu flytta renarna till ett annat ställe? Eller nu vet vi att det är dåliga snöförhållanden här, kanske är det bra förhållanden bara en liten bit bort? Men sedan i ett längre perspektiv så, det var ett annat projekt som inte jag var del i, där tittade man istället på ett område som en viss sameby hade att tillgå. Var kommer den här frekvensen av dåliga snöförhållanden att vara mest? Vart kan jag då flytta mina renar? För det beror inte bara på temperatur och nederbörd, det kan bero på vilken vegetation man har, hur höglänt och låglänt det är. Renskötarna vet som regel vilka områden som snön brukar vara bra i även när det är som sämst, och då kan man se – finns de här områdena tillgängliga? Eller kommer det att vara något annat som ska byggas där i framtiden? Så då kan man ha det som ett mer planeringsverktyg för den längre tidsskalan också.

Olivia: Okej, så det är två projekt och det ena var alltså var för att se på en längre sikt var man kan ha renarna och det andra på en kortare sikt, de närmaste veckorna kanske. Om man behöver flytta renarna…

David: Jag skulle vilja formulera om det och säga såhär istället. Det ena projektet handlar om att kartlägga alternativa platser för vinterbetet i händelse av besvärliga snöförhållanden, medan det andra projektet var mer för att få en operationell tjänst som kan tillhandahålla information, hur är det just nu och hur kommer det att vara inom några veckors tid.

Olivia: Ja, bra.

[Musik]

Olivia: Och nu ska vi göra en snabb sammanfattning av det här avsnittet om Arktis. Och det viktigaste är ju att uppvärmningen av Arktis går jättesnabbt, Arktis värms snabbare än någon annan del på jorden, och man kan allra tydligast observera det här genom att kolla på havsisen som smälter och redan inom 15-20 år riskerar vi att ha somrar som helt är isfria. Och uppvärmningen syns även på land, glaciärer smälter, permafrost tinar och älvar får ett annat avrinningsmönster. Och det här påverkar ju både människor som bor i de här regionerna och djur och natur, så det blir en snabb förändring av hela den arktiska miljön. Så tack så mycket för att ni ville vara med i det här avsnittet och berätta om Arktis, Torben Königk och David Gustafsson.

Torben: Tack.

David: Ja, tack så mycket.

Torben: Hej då.

Olivia: Bra. Okej, det var det.

Du har lyssnat på en podd från SMHI, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.