Vattenståndsstationer

I Sverige har SMHI tillsammans med Sjöfartsverket det nationella ansvaret för att mäta havsvattenstånd. Idag observeras vattenståndet på ett sextiotal stationer runt den svenska kusten.

Vattenstånd mäts i ett lokalt höjdsystem som är unikt för varje station. Under 2018 pågår arbetet med att övergå till det nationella höjdsystemet RH2000 för varje station. Via närliggande fixar som är fasta markeringar i berggrunden, kan stationen mätas in och anslutas till det nationella höjdsystemet. Läs mer om Höjdsystem här.

Vattenstånd
Mätningar av havsvattenstånd och absolut landhöjning på en och samma plats gör att den globala havsnivåhöjningen kan följas. Vattenståndet i Smögens hamn observeras i den grå betongbyggnaden till vänster. I det röda huset i mitten mäts absolut tyngdkraft, medan pelaren uppe till höger är en GPS-station för mätning av landhöjningen, båda sköts av Lantmäteriet. Foto Thomas Hammarklint

Vattenståndet mäts med radar

En modern station för vattenstånd mäter vattenytans nivå med flera olika sensorer. Huvudinstrumentet är en radar, som med stor precision kan räkna ut vattenytans höjd utifrån hur lång tid det tar för en utsänd radarpuls att studsa mot vattenytan och reflekteras tillbaka till instrumentet.

Vattenstånd mätstation Ölands Norra
Mätstation vid Ölands Norra udde. På bilden syns två gula radarsensorer som skickar signaler nedåt i ett stålrör som går ner under vattenytan. Framför dessa finns ett måttband som är fäst vid en flottör i vattenytan, en äldre teknik som används som backup. Foto Mikael Stenström Förstora Bild

Vid varje station finns alltid minst två instrument, antingen två radarsensorer eller en radarsensor samt en trycksensor, vilken räknar ut vattenytans nivå utifrån trycket nere i vattnet. Förutom dessa finns ibland även äldre typer av analoga instrument kvar som ytterligare backup. Dessa kan vara måttband som är fästa vid en flottör vid ytan eller en mätsticka som är nerstucken i vattnet. Båda dessa typer kallas ofta för pegel.

Mätinstrumenten kan vara monterade direkt vid kanten på en kaj eller inuti en mindre byggnad vid strandkanten. Byggnaden har kontakt med vattenytan via en brunn som består av betongrör eller som är nedsprängd i berget. Brunnen fylls med havsvatten via ett smalt horisontellt rör som dämpar vågrörelser. Denna typ av byggnad, inklusive dess instrument kallas ofta för mareograf.

Vattenståndsdata samlas in till SMHIs databas och skickas sedan vidare till olika användare. Inom 15 minuter efter mätning presenteras data som medelvärden för en 10-minutersperiod på sidan Vattenstånd och vågor både i tabell- och diagramform. En lista över SMHIs samtliga stationer finns på sidan Stationslista vattenstånd

Historiska mätstationer och instrument

Vattenstånd äldre utrustning
Äldre utrustning för mätning av vattenstånd. Till vänster: diagrampegel eller skrivare som registrerar vattenståndet på en pappersrulle. I mitten: referenspegel eller måttband som fungerar som referens till automat- och diagrampegel. Till höger: automatpegel eller vinkelgivare som automatiskt rapporterar vattenståndet i realtid. Foto Thomas Hammarklint Förstora Bild

I Sverige startades kontinuerliga observationer av havsvattenstånd vid Slussen i Stockholm redan år 1774. Mätningarna fortsatte senare på Skeppsholmen och Stockholms vattenståndsserie är numera den längsta mätserien i världen. Stockholms havsvattenståndsserie

Efter ett statsbesök i Preussen beslöt den svenske kungen Oscar II att ett antal mareografer skulle anläggas runt den svenska kusten. Med början år 1886 installerades tio mareografer inuti klassiska åttakantiga hus på följande platser: Ratan, Furuögrund, Draghällan, Björn, Stockholm-Skeppsholmen, Landsort, Kungsholmsfort, Ystad, Varberg och Smögen.

Vattenstånd pegelhus
Pegelhus (mareograf) på Skeppsholmen i Stockholm. Foto Thomas Hammarklint
Vattenstånd mareograf
Mareograf som användes av SMHI under åren 1886-1966. Foto Thomas Hammarklint Förstora Bild


Mareografen på fotot till vänster är tillverkad efter förebild från Pola i dåvarande Österrike-Ungern. Instrumentet användes av SMHI och dess föregångare under åren 1886 till 1966.

Tillverkningskostnaden 1886 var 545 kronor. Skivan med diagrampapper (mareogram) fungerade som lod till urverket. Vattenståndet överfördes från flottören via en stång, kedja, hjul och kuggstång till två pennor.