I områden där djupet är mindre än halva den ofta förekommande våglängden kommer vågrörelsen längs botten att sätta bottenmaterialet i rörelse och erosion uppstår som transporterar sand och lera till andra områden. Dessa bottnar kallas erosionsbottnar till skillnad från transport- och ackumulationsbottnar. Vågexponerade stränder och klippor får en annan växtlighet på grund av den mekaniska bearbetningen av vågorna.
Vid sandstränder är sanden i ständig rörelse. Sandbankar bildas och förändras beroende på vattenstånd och vågornas storlek. En våg bryter när djupet är mindre än 1,3 gånger våghöjden. Efter att vågen brutit rör den sig fortfarande framåt medan den fortsätter att bryta. Efter en viss sträcka har våghöjden minskat så att vågen slutar bryta och fortsätter in mot stranden där den återigen får bottenkontakt och bryter mot stranden.
Om våggruppen kommer in snett emot stranden kommer den att böja av och när vågorna når stranden är de nästan parallella med strandlinjen. Detta beror på att våghastigheten minskar för den del av vågen som först känner av botten när det grundar upp. På samma sätt böjer vågor av och går runt uddar och öar varför det är svårt att få våglä på sådana platser.