Alkalinitet – viktig för att förstå försurningen

Alkalinitet är ett mått på vattnets förmåga att neutralisera syror utan att pH-värdet förändras. Det är en viktig parameter för att kunna kartlägga försurningen av havet. 

Alkalinitet är ett mått på vattnets buffrande förmåga, dvs hur stor kapacitet vattnet har att neutralisera syror utan att pH-värdet förändras märkbart. Ju större innehåll vattnet har av ämnen som kan motverka pH-sänkningar desto högre är alkaliniteten. I kartläggandet av havets försurning är alkalinitet därför en viktig parameter.

Den största buffrande förmågan i havsvatten utgörs av karbonatsystemet som bygger på en jämvikt mellan koldioxid, kolsyra och karbonatjoner. De bildas när koldioxid löser sig i vatten, men tillskott av karbonatjoner kommer också från avrinning från landområden med kalkrik berggrund och när organiskt material bryts ner. Högre salthalt i vattnet bidrar också ofta till högre alkalinitet. Syrefritt bottenvatten som innehåller svavelväte har högre alkalinitet än ytvatten.

För att undersöka kemin som rör försurning av havet behöver flera parametrar samlas in samtidigt - temperatur, salthalt och minst två parametrar inom karbonatsystemet (pH, koncentration av koldioxid, total alkalinitet eller löst oorganiskt kol). Alkalinitet utgör också en stödvariabel för primärproduktion. Enheten är mmol/kg.

Så analyseras alkalinitet

En invägd mängd provvatten titreras automatiskt med saltsyra med noggrant bestämd koncentration under det att pH-värdet följs med en pH-meter (potentiometrisk titrering). När mängden tillsatt saltsyra inte längre kan neutraliseras av vattnets buffrande förmåga sker ett abrupt omslag i pH. Alkaliniteten kan sedan beräknas utifrån mängden prov och mängden tillsatt saltsyra vid omslaget med hjälp av ett datorprogram och Granpunktsutvärdering.