Markavvattning är att varaktigt påverka ett område så att vattnet snabbare leds bort. Syftet är att öka markens värde eller produktivitet.
För att få leda bort vatten eller skydda mot vatten behövs tillstånd av länsstyrelsen. Undantaget är täckdikning, som i regel får göras utan att tillstånd söks för åtgärden.
I stora delar av södra Sverige gäller ett generellt markavvattningsförbud. Anledningen till förbudet är att skydda de värdefulla våtmarker som ännu finns kvar.
Ansvariga myndigheter för markavvattning är Naturvårdsverket och länsstyrelserna men även Jordbruksverket och Skogsstyrelsen har mycket information på sina respektive webbplatser.
Vattenanläggningar behöver anpassas
Klimatet förändras och enligt de beräkningar för framtiden som gjorts ökar nederbörden i Sverige och flödesmönstren i vattendragen förändras. De markavvattningssystem vi har behöver därför ses över för att anpassas till ändrade förutsättningar.
Urbaniseringen är en annan faktor som påverkar markavvattningen. När städerna brer ut sig ökar belastningen på avvattningssystem som ursprungligen är dimensionerade för att avvattna åkrar. Det kan leda till översvämningsproblem i bebyggda områden och sämre dränering av åkermark, samt ökad utlakning av näringsämnen. Det är viktigt att ha med hanteringen av dagvatten tidigt i planeringen av tättbebyggda bostads- och industriområden och större vägar. Då har man större möjlighet att hantera dagvattnet på ett bra sätt.
Det finns goda exempel på dagvattenhantering med gröna lösningar, till exempel öppna dikessystem och gröna tak, som kan implementeras i större utsträckning än idag, särskilt i nya områden.
Jordbrukets markavvattning
Åkermark behöver dräneras för att ge bra förutsättningar för produktion av grödor. Det finns självdränerande marker, men i Sverige är nästan all åkermark dränerad och det vanligaste sättet är täckdikning. Det innebär att rör grävs ner som för bort vatten från jorden till stamledningar och vidare till vattendrag eller öppna diken.
Dräneringens syfte är att leda bort överskottsvatten så att det blir en balans mellan syre, vatten och jord i marken. Växtrötter är känsliga för syrebrist, vilket innebär att det blir skador på grödorna om marken inte avvattnas. En väl fungerande dränerad mark ger goda förutsättningar för växtodling såsom bra rotmiljö, större bärighet så att marken blir farbar för lantbrukets maskiner och minskad jordpackning.
Förutom att anlägga öppna diken eller rörledningar kan fördjupning av vattendrag vara aktuellt för åkermarker. Låglänta markområden kan avvattnas eller skyddas mot vatten genom en dämmande vall. Vattnet pumpas då ofta bort. Det är viktigt att vara medveten om att fördjupningar och invallningar kan vara markavvattning, som kräver tillstånd.
Skogsbrukets diken
Även i produktionsskog avvattnas marken, främst med öppna diken. Det får dock inte utföras utan tillstånd från länsstyrelsen. Generellt förbud mot markavvattning gäller sedan 1994 i större delen av södra och mellersta Sverige.
Markavvattning avser framför allt grävning av nya diken som inte är skyddsdiken eller kompensationsdiken och fördjupning av befintliga diken. Skogsdiken behöver rensas för att behålla sin avvattnande funktion.
Dagvattenhantering
Dagvatten är den nederbörd som faller på hårdgjorda ytor i staden och som regel samlas upp i gatubrunnar och leds bort till någon recipient (vattendrag eller sjö). Det vatten som dräneras runt hus tillförs också dagvattensystemen.
De flesta städer har idag duplikata system, det vill säga ett för spillvatten och ett annat för dagvatten. Cirka 13 procent är dock fortfarande så kallade kombinerade system, där dagvatten och spillvatten avleds i gemensam ledning. Spillvatten kan komma från såväl hushåll som industri, biltvättar och andra verksamheter.
Det är viktigt att ha med hanteringen av dagvatten tidigt i planeringen av tättbebyggda bostads- och industriområden och större vägar. Då har man större möjlighet att hantera dagvattnet på ett bra sätt.
Traditionella föreställningar om att vatten i urban miljö enbart är en rörfråga börjar sakta ge vika för lösningar där trädgårdar, parker, landskap och gröna tak utgör delar av dagvattenhanteringen, så kallad grön infrastruktur. Orsaken är att utsläppen av dagvattenföroreningar till recipient kan minska samt att väsentligt större skyfall kan hanteras jämfört med slutna rörsystem. Ett problem kan dock vara att ingen enskild aktör kan råda över dagvattenfrågan.
Dagvattnet måste ofta släppas ut i rörledningar och diken som ligger utanför de tätbebyggda områdena. De kopplas därmed samman med den markavvattning som enbart dimensionerats för åker- och skogsmark. Det kan krävas tillstånd för att leda dagvatten till diken och rörledningar som anlagts för markavvattning.
Avrinning från vägar
Vägar kan i vissa fall ha stor påverkan på vattnets naturliga avrinning, genom att skära av eller underlätta flödesvägar. De hårdgjorda vägytorna kan medföra stora dagvattenflöden, som oftast avleds att infiltrera ned i marken längs vägens slänter. Där detta inte är möjligt eller där allt vatten inte kan infiltrera, avleds det genom öppna diken eller dagvattenledningar till vattendrag.
För att vattendraget ska kunna ta emot ett ökat flöde kan rensning behövas, vilket kan utföras utan tillstånd. Det kan däremot behövas tillstånd för att leda vatten till diken eller ledningar.
Trafikerade vägar riskerar också att sprida föroreningar med vattnet ut i vattendrag eller till grundvattnet. Risken för detta ökar vid olyckor, då utsläpp kan rinna längs flödesvägar avsedda för avvattning.
