Höje å är ett vattendrag i den sydvästra delen av Skåne. Åns huvudfåra är cirka 35 kilometer lång och sträcker sig genom flera kommuner, innan den når Öresund strax norr om Malmö. Projektet Höje å har genomförts som ett samarbete mellan tre av kommunerna som ligger inom vattendragets 316 kvadratkilometer stora avrinningsområde, närmare bestämt Lund, Lomma och Staffanstorp.
Syftet med projektet har varit att motverka övergödning, minska risken för översvämningar och samtidigt främja områdets biologiska mångfald, liksom möjligheterna till rekreation. Projektet har genomförts i två omgångar om tre etapper vardera. Den första omgången omfattade tidsperioden 1991-2003 och den andra perioden 2007-2014. Den drivande kraften har utgjorts av en frivillig sammanslutning kommuner, industrier, vattenavledningsföretag och övriga med intressen i Höje å. Sammanslutningen går idag under namnet ”Höje å vattenråd”. Under hela projektet har över 80 våtmarker anlagts med en samlad area uppgående till cirka 110 hektar. Man har också anlagt skyddszoner, gångstråk och dagvattenmagasin. En del av ån som tidigare rätats ut har även återställts till sin ursprungliga slingrande form.
Stark påverkan av mänskliga aktiviteter
Jordbruk dominerar starkt den sydvästra delen av Skåne och genom landskapets utveckling har sedan 1800-talet den befintliga naturen bestående av öppna vattendrag, våtmarker och vattensamlingar kommit att påverkas drastiskt. När förekomsten av opåverkad natur minskar kan människor och djur inte längre bruka ekosystemtjänster i samma utsträckning som tidigare. Det kan till exempel röra sig om att naturens förmåga att rena och fördröja avrinningsvatten från odlingsmarker påverkas negativt. Från intensivt brukade marker sker alltid ett visst läckage av näringsämnen till intilliggande vattendrag. Detta kan i sin tur leda till att vattenkvaliteten i avrinningsområdena försämras, vilket i förlängningen påverkar havet. Förhöjda temperaturer till följd av klimatförändringar kan också resultera i att en större mängd jordpartiklar och näringsämnen släpps ut i våra vattendrag, eftersom mildare vintrar gör marken mindre frusen och får nederbörd att falla som regn istället för snö.
Förr i tiden har översvämningar av vattendrag utgjort en naturlig process. Jordbruksmark avger dock regnvatten snabbare, vilket i kombination med kraftig nederbörd inom tätare intervall kan orsaka översvämningar som medför en ökad påverkan på mänskliga aktiviteter. Även om Höje å är en viktig vattenkälla för lokala näringar och invånare gör alltså närheten till vattendraget också samhället mer sårbart vid extrem nederbörd. Sårbarheten varierar naturligtvis beroende på hur tätorterna ligger i förhållande till ån. Topografiskt ligger Lund högst och Lomma lägst. Därför drabbas Lomma värst vid höga vattenflöden.
Fokus i den första projektomgången låg på att motverka övergödning, öka biologisk mångfald och att främja rekreation. Detta låg i linje med dåvarande statliga miljömål. Fram till 2004 anlades totalt 69 våtmarker och dammar, men dessa åtgärder kom att visa sig otillräckliga för att stoppa de höga flöden som följde på 2007 års nederbördsrekord på 400 mm. Flera översvämningar följde inom avrinningsområdet. Från och med andra projektomgången riktades delvis därför större fokus på att fördröja vattnets väg längs ån.
Kontrollen över åtgärder som görs längs med åns sträckning kan inte hållas inom enskilda kommuners gränser, eftersom de även påverkar andra kommuner nedströms. Till exempel drabbas lågt belägna orter i större utsträckning än de som är högt belägna vid ökade vattenflöden. Samma problem existerar när det gäller övergödning. För att kunna hantera problematiken längs ån krävs därför flera åtgärder och en helhetssyn hos alla inblandade aktörer.
Ett samarbete för helhetssyn och ekonomisk effektivitet
Samarbetet inom Höjeåprojektet inleddes 1991 för att hantera vattenvården inom hela åns avrinningsområde. Att arbeta ihop var ett naturligt val för de inblandade kommunerna, dels för att de hade tidigare erfarenheter av samarbete när det gäller vattenprovtagning inom avrinningsområdet, men också för att ett gränsöverskridande samarbete gjorde det möjligt att på ett ekonomiskt lönsamt sätt se och åtgärda problem som helhet. Helhetssynen och den ekonomiska fördelningen förenklar kontrollen av vattenkvaliteten, samt möjliggör att kommunerna kan komma igång med konkreta åtgärder och satsa på större projekt.
Själva arbetsgången styrs av en arbetsgrupp, som består av tjänstemän och politiker från kommunerna och representanter från dikningsföretag inom avrinningsområdet. Det praktiska arbetet inom projektet, såsom anläggning av våtmarker, dammar, vattenmagasin, projektering, utredning, rapportering, kontakt med markägare med mera, genomfördes av ett konsultföretag. Ungefär fyra, fem gånger om året träffas arbetsgruppen för att leda pågående ärenden samt för att lämna förslag till styrelsen för vattenrådet. Styrelsen består av politiker, representanter till markägare och intresseorganisationer.
Alla aktörer betraktar vattenfrågorna ur ett helhetsperspektiv. Därmed underlättas samarbetet och kommunikationen mellan kommunerna och dess politiker. Politikerna får även en samsyn på vattenfrågorna som därför sträcker sig över de politiska blockgränserna.
Frivilligt deltagande av privata markägare
Den största utmaningen i projektet var att många åtgärder gjordes på privat mark. I sydvästra Skåne finns det mycket värdefull odlingsmark och detta gjorde det svårt att fånga markägarnas intresse för att skapa odlingsfria områden där åtgärder kunde sättas in. För att samla in så många intresseanmälningar som möjligt skickades informationsblad ut till privata markägare. Där förklarades bakgrunden till projektet, syftet med åtgärderna och betydelsen av att motverka övergödning och främja biologisk mångfald. Genom att delta i projektet och låta anlägga föreslagna åtgärder får markägarna ersättning för markintrång och i samband med stora anläggningar får de dessutom 30 års underhållsgaranti.
I de fall kommunens utredningar indikerade att det fanns behov av åtgärder inom ett visst område försökte man skapa en dialog med berörda markägare. Genom att kompromissa försökte man sedan komma överens kring projekteringen så att både kommunens och markägarnas intressen togs tillvara. Denna process utgjorde också en stor utmaning i projektet.
Markägarnas intresse var avgörande för projektets framgång. I de fall markägarna haft en positiv inställning till damm- och våtmarksanläggningar har detta i hög grad bidragit till en snabb och smidig anläggningsprocess, vilket i slutändan bidragit till skapandet av en kostnadseffektiv anläggning. Ett personligt engagemang från markägarens eller brukarens sida är dessutom en förutsättning för att en anläggning ska bibehållas i ett väl fungerande skick på längre sikt.
Fördelad finansiering
Hela Höjeåprojektet beräknades kosta cirka 46 miljoner kronor. Kostnaderna för den första projektperioden beräknades uppgå till cirka 29 miljoner kronor och för den andra perioden cirka 17 miljoner kronor. Under den första perioden utgjordes ungefär halva beloppet av anläggningskostnader (schaktningsarbeten, rörläggning, dämmen med mera) och materialkostnader. Administration, planering och projektering utgjorde en femtedel av beloppet. Under den andra perioden bestod nästan 70 procent av beloppet av entreprenadarbeten och 16 procent av administrations-, projekterings- och planeringskostnader.
Hälften av kostnaderna för den första projektperioden finansierades av de berörda kommunerna. Kostnadsbördan fördelades sedan beroende på kommunens yta och befolkningsmängd i avrinningsområdet. Projektet fick också statliga medel genom Lokala investeringsprogrammet (LIP), samt ekonomiskt stöd från Landstinget/Region Skåne, EU:s miljövårdsfond och privata markägare.
Första och andra etappen i den andra projektperioden delfinansierades genom statens lokala naturvårdssatsning (NIP). Den tredje etappen finansierades till 57 procent av kommunerna, 42 procent genom EU:s landsbygdsutvecklingsstöd (LBU) och 1 procent genom statens satsning Lokala vattenvårdsprojekt (LOVA).
Åtgärdernas effekter
Utvärderingen av Höjeåprojektet är en fortgående process. Utöver den har flera undersökningar gjorts för att följa upp projektets effekter på miljön. Till exempel undersöker man halten av kväve och fosfor i vattnet, liksom hur den biologiska mångfalden har påverkats. Målet med projektet var att minska transporten av kväve till havet med 80 ton per år och transporten av fosfor med en väsentlig mängd. Enligt en undersökning som genomfördes i slutet av projektet har utsläppen inom hela avrinningsområdet minskat med totalt 62 ton kväve och 2,5 ton fosfor på en årlig basis. Uppföljningen visade också att etableringen av arter i de nyanlagda våtmarkerna skedde snabbt. Mellan 80-90 arter återfanns vid uppföljningen. Enligt resultatet förväntas att de anlagda våtmarkerna långsiktigt kan bibehålla en hög artrikedom.
Framtiden
Det blir allt svårare att hitta ny mark där våtmarker och dammar kan anläggas, eftersom åtgärder redan har genomförts på alla platser där kommuner och markägare har kunnat komma överens. Projektet fortsätter dock fram till 2021 i form av åtgärdsprogram för Höje ås avrinningsområde. Framgent satsas större resurser på restaurering av vattendrag och mindre ytkrävande åtgärder.
Fler exempel på klimatanpassning
Detta är ett av många exempel på klimatanpassning. I idésamlingen, som byggs upp av Nationellt kunskapscentrum för klimatanpassning vid SMHI, finns fler. Idésamlingen syftar till att sprida erfarenheter och ge idéer för alla som arbetar med klimatanpassning. Exemplen beskriver konkreta åtgärder och utmaningar inom flera ämnesområden. De visar hur olika aktörer har arbetat med att anpassa sina verksamheter till de klimatförändringar som redan märks idag och de vi inte kan förhindra i framtiden.