| Nederbördsmängd | ||||||||||||||||||||||||||||||
| Instrument Den vanligaste typen av nederbördsmätare består av en kanna placerad i en vindskärm. Nuvarande typ av nederbördsmätare infördes omkring 1960 och är tillverkad av en aluminiumlegering. Den har en uppsamlingsyta på 200 cm² liksom den tidigare använda mätartypen, som dock tillverkades i galvaniserad plåt. Fram till 1940- eller 1950-talet användes en galvaniserad mätare med 1 000 cm² uppsamlingsyta. Mätaren är normalt placerad 1,5 m över markytan i ett om möjligt vindskyddat läge. Omgivande träd och hus bör dock befinna sig minst lika långt från mätaren som de är höga. Den uppsamlade nederbörden mäts med hjälp av ett mätglas, varvid nederbörd i fast form först måste smältas. Nederbördsmängden mäts dagligen kl 7 svensk normaltid, vid de större stationerna dessutom kl 19. Dygnsnederbörden avser den mängd som fallit från kl 7 aktuellt dygn till kl 7 följande dygn. Vid automatiska väderstationer används en vägande nederbördsmätare (Geonor), som till det yttre påminner om mätarna vid de bemannade stationerna. Enheter Nederbörden anges i millimeter, vilket motsvarar en liter per kvadratmeter. Tidigare förekom även sorten decimallinjer. 1 decimallinje = 2.97 mm. Felkällor Vindskärmen till trots får man räkna med mätförluster om vinden är stark, i synnerhet om nederbörden kommer i form av snö. Detta beror på att mätaren skapar en uppvind just över kannan, en uppvind som för nederbördspartiklarna förbi kannans öppning. Problemet är störst där det blåser mest, som i havsbandet och på kalfjället. För en väl skyddat mätplats uppskattas vindfelet till högst 5% för regn och 10% för snö. Innan nederbördsmätarna försågs med vindskärm, vilket i allmänhet skedde under slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet, var vindförlusterna större. Nederbördsmätningarna påverkas alltså kraftigt av vinden, som i sin tur kan variera åtskilligt även över korta avstånd, beroende på lokal topografi, vegetation och bebyggelse. Många mätserier är därför inte helt jämförbara beroende på att mätarna flyttats eller på att förhållandena i mätarens närmaste omgivning förändrats. Två andra typer av mätfel uppkommer genom dels avdunstning, dels vid häftning, dvs att nederbörd blir kvar på kannans väggar när den tömts. Det senare felet uppskattas till 0,1 mm vid varje mättillfälle. Under ett år blir detta ca 15 mm. Avdunstningsfelet ger, även om tratten används, en underskattning på 10-15 mm på årsbasis i södra Sverige, något mindre längst i norr. Inom många tillämpningar, exempelvis vid vattenbalansstudier, är det nödvändigt att korrigera uppmätta nederbördsvärden innan de används. Någon rutinmässig sådan korrigering görs för närvarande inte. I de fall verkliga nederbördsmängder måste användas bör SMHI rådfrågas. Tillgängliga data I våra databaser finns värden på 12-timmars- och dygnsnederbörd från och med 1961. Dessutom finns värden på månadsnederbörden från stationernas start, i några få fall ända från 1700-talet. |
|
|||||||||||||||||||||||||||||
| Uppdaterad 2006-09-05 | ||||||||||||||||||||||||||||||
