Sammanfattning
Ytvattentemperaturen låg mellan 2,9–6,5 ºC, kallast i de norra delarna av Egentliga Östersjön och varmast i Västerhavet. Salthalten i ytskiktet varierade mellan som högst 30,5 i yttre Skagerrak till som lägst 6,8 i Östersjön. Vid några stationer i Östersjön var det aningen saltare än normalt i ytan.
Haloklinen observerades i Skagerrak mellan 10–20 meter, i Kattegatt mellan 5–15 meter och i Östersjön startade den vid 30 meter i Arkonabassängen och vid 65 meter i Östra Gotlandsbassängen. Det lösta oorganiska kvävet i ytskiktet var förbrukat vid nästan alla stationer, vilket är normalt för april. Det fanns mycket små mängder kvar av fosfat i Västerhavets ytvatten (<0,1 μmol/l) och i Östersjön var det gott om fosfat kvar (kring 0,5 μmol/l). Koncentrationen av kisel i ytvattnet var högre än normalt i både Västerhavet och i Östersjön. Det var bara i Arkona- och Bornholmsbassängen som nivåerna av kisel var normala. Det var generellt låg fluorescens (planktonaktivitet) i Västerhavet men desto högre i Östersjön.
I Östersjön var det akut syrebrist (< 2ml/l) från 65–75 meters djup. Svavelväte uppmättes i Östra, Västra och Norra Gotlandsbassängen. I Östra Gotlandsbassängen var det helt syrefritt (då svavelväte bildas) från 130 meter i Gotlandsdjupet (BY15) och från 90 meter i Fårödjupet (BY20). I Västra och Norra Gotlandsbassängen var det helt syrefritt från 80–90 meter. I Arkonabassängen samt i Västerhavet var bottenvattnet väl syresatt.