Is på sjöar och älvar. Erfarenheter sammanställda av statshydrolog Sven Fremling 1951. Bearbetade 1991 och 1997 av Thore Karlin och Birgitta Raab

Typ: Rapport
Serie: Hydrologi 117
Författare: Sven Fremling, Thore Karlin, Birgitta Raab, Eva Edquist, Anna Eklund
Publicerad:

Sammanfattning

Rapporten kan ses som en lärobok om is på sjöar och älvar. Bland annat redogörs för dynamiken bakom isläggning, istillväxt och islossning på sjöar och älvar. Även bildande av sprickor, bågnader och förskjutningar beskrivs samt vad som händer när vattnet tränger upp på isen. Sjöar Isläggning på en sjö kan ske först då ytvattnet blivit nollgradigt och ett mycket tunt ytskikt fått en temperatur lägre än 0 °C. För detta krävs att det är vindstilla, kallt och i regel klart väder. Stora, djupa sjöar isläggs vanligtvis senare än små sjöar och grunda vikar. Först bildas en tunn ishinna. Sedan växer isen på undersidan genom att värme, som frigörs vid isbildningen, leds bort från den nollgradiga undersidan till isytan, snabbare ju kallare isytan är. Torr lös snö är starkt värmeisolerande. Redan ett tunt torrt snötäcke kan höja isytans temperatur till nära 0 °C, så att istillväxten blir svag. När snön under senvintern smält bort, tränger solstrålningen ner i isen. Kärnisen, som är klar och genomskinlig, smälter i sina vertikala kristallfogar, som därefter lossnar från varandra. Även en tjock kärnis blir snabbt ”pipig” och skör. Landvakar bildas och vidgas, först av mynningsvakar från bäckar och rännilar och av att solstrålningen värmer upp grunt vatten invid stränderna, senare av att vatten-ståndet stiger i samband med våravsmältningen. Vinden sätter den landlösa sjöisen i rörelse, så att det uppluckrade istäcket bryts eller mosas sönder och sjön ”sköljer”. Älvar Isläggningen sker tidigast på lugnflytande älvsträckor. Isen växer där ut från stränder och stenar och täcker snabbt över hela älven, utom eventuellt i älvkrökar och på trängre ställen, där vattnet virvlar upp mot ytan. På sådana ställen kan vakar och strömråkar kvarstå en tid. I strömdraget på strida älvsträckor kyls vattenmassan ner under 0 °C vid stark ihållande kyla, till följd av att vattnet i ytan, där avkylningen sker, snabbt virvlar ner genom vattenmassan ända mot bottnen. Därvid bildas is inuti det underkylda vattnet. Isen driver med strömmen, sätter sig fast i lugnvattenområden mot eller under tidigare bildad ytis, fyller ut strömråkar mellan strandisar och fastnar i krökar och förträngningar av älven. När våren bryter in med hög lufttemperatur och stark instrålning, värms älvvattnet på öppna sträckor. Isen smälter nedströms och en strömråk skär igenom istäcket. Längre nedströms slår vakar upp i strömdraget. När vårfloden börjar blir isen landlös och kommer i drift ner över älven.