En summering av 2009 års antarktiska ozonhål

Det som brukar betecknas som ett hål är det område över Antarktis där den totala ozonmängden är under 220 DU (Dobson enheter). År 2009 var detta område som störst i slutet av september. Då var ozonhålet knappt 25 miljoner km2, ungefär lika stort som hela Nordamerika. I de centrala delarna var mängden ozon cirka 120 DU.

Hålet ser ut att upplösas i slutet av november. Ytterligare information om 2009 års ozonhål finns att läsa i WMO (World Meteorological Organisation) bulletin. Den kan laddas hem pdf från WMOs hemsida.

WMOs hemsida

Årets ozonhål fick en tidig start men utvecklingen stannade av och det blev tämligen ordinärt till sin omfattning och varaktighet. Som störst cirka 24 miljoner km2 var det i slutet av september.

De största ozonhålen som observerats har varit kring 28 miljoner km2. Är detta ett tecken på att en återhämning är på gång? Nej, tyvärr! Det finns ännu inga säkra indikationer på att faran är över, trots de framgångsrika begränsningarna (Montrealprotokollet) av produktion och utsläpp av ozonnedbrytande ämnen.

Möjlig återhämtning

De mest aggressiva av dessa ämnen (CFC) har börjat avta i koncentrationen i atmosfären medan andra mindre aggressiva ozonnedbrytare fortfarande ökar (HCFC). Den samlade effekten av detta på ozonskiktet förväntas vara en återhämtning men den är ännu svår att se. Detta eftersom den naturliga variabiliteten är så stor i ozonskiktet att ett enskilt års storlek på hålet inte kan tas som en intäkt på en förbättring.

Därtill krävs ett flertal år med positiv utveckling, vilket gör att vi måste ge oss till tåls kanske fem till tio år innan vi med säkerhet kan fastställa att ozonskiktet har börjat återhämta sig. Trots svårigheten att detektera att återhämtningen har inletts vet vi att läkningsprocessen pågår.

Ozonhålets storlek, djup och mängden nedbrutet ozon återfinns på sajten TEMIS eller på NASA-sajten Ozone hole watch.

TEMIS

Ozone hole watch